Per J Anderssons text:

FREDRIK PÅLSSON

Paul Taggarts idé om hur hjärtlandet ser ut, och om vilka som hör hemma där, skiljer sig åt beroende på vilken populist du frågar. Det behöver inte vara någonting som ligger långt tillbaka i tiden – betänk till exempel Frank Capras 40-tals filmer där den amerikanska småstaden är modellen: en plats där det inte är så viktigt varifrån folk kommer, som att de är hederliga och inte bara tänker på sin egen vinning. Också föreställningen om vem som tillhör de ondas lag skiljer sig åt: för Capra var det korrumperade storstadsbor, för sannfinländare en korrumperad EU-byråkrati.

Många populistiska partier i Europa vänder sig mot det multietniska samhälletär det invandrarna – och då framförallt muslimerna – som utgör detta dom. Här finns det likheter med Indien, där den starkaste populistiska rörelsen utgörs av hindunationalister som också är starkt anti-muslimska. Men i detta extremt multietniska land finns det också en utarbetad, politisk strategi för att motverka rörelser som vill splittra befolkningen. Per J Andersson talade om det här i OBS i maj.

1933 skrev franska författaren Henri Michaux så här i reseskildringen ”En barbar i Asien”:

”Hade de kristna velat omvända hinduerna skulle de istället för tiotusen genomsnittsmissionärer ha skickat ut ett helgon. Ett enda helgon skulle omvända miljoner hinduer”.

Raljant skrivet, men visst hade Michauxrätt! Indien, som några år senare blev självständigt, är på flera sätt en perfekt spelplats för såväl religiös som politisk populism. En demokrati där en tredjedel av invånarna inte kan läsa och skriva. En perfekt mylla för tillväxt av populister.

Men med några hemska undantag har de indiska väljarna trots allt inte röstat fram de värsta demagogerna. Olika etniska grupper, språk och religioner har balanserats av en kungstanke att ingen grupp ska favoriseras framför en annan.

Kongresspartiet som suttit vid makten större delen av tiden sedan britterna drog har väljare i alla etniska grupper och religioner. Trots svågervälde och korruption har man byggt sin identitet på att man är ett parti för såväl braminer som daliter och såväl hinduer som muslimer och kristna.

Indien satsade på en religionsneutral stat och inte ett utan 22 officiella språk. Dessutom en filmcensur som griper in mot filmer där man befarar att en religiös grupp kan ta anstöt – och en valmyndighet som tillrättavisar politiker som under valrörelserna hetsar mot etniska eller religiösa grupper.

----------------------------------------

FREDRIK PÅLSSON

Och denna valmyndighet har haft en del att göra under senare år. För två år sedan såg de till exempel till att hindunationalisten Varun Gandhi sattes i fängelse under tre veckor, efter att han i ett tal hotade att hugga handen av ”asociala” personer som ”betraktar hinduerna som svaga”, vilket var en känga till islamisterna i grannlandet Pakistan. Genom att stoppa religiös hatpropaganda, försöker valmyndigheten hindra våldsamma upplopp och sammanstötningar mellan olika folkgrupper som emellanåt ägt rum i Indien.

Den här debatten, om kopplingarna mellan hindunationalistisk propaganda och våld, har fått förnyat bränsle i Indien efter sommarens massaker i Oslo.

----------------------------------------

PER J ANDERSSON

102 av Anders Behring Breiviks 1 518 sidor tjocka manifest om hur man bekämpar multikultur i allmänhet och islam i synnerhet handlar om Indien. Breiviks slutsats är att det är nödvändigt att den europeiska och den indiska extremhögern lär av varandra och samarbetar.

Sedan Indien delats i samband med självständigheten från britterna blev Pakistan en auktoritärislamisk stat, medan Indien satsade på religionsfrihet och en statsapparat helt frikopplad från de religiösa institutionerna. Därför valde många muslimer att stanna kvar i Indien, där de är landets största religiösa minoritet vid sidan av den hinduiska majoriteten.

Det var en representant för hinduhögern som under den självständiga nationens första år sköt ihjäl Mahatma Gandhi. Mördaren ansåg att frihetshjälten sålt ut landet till muslimerna. Men därefter låg den hindunationalistiska rörelsen i träda i många år. Först på 90-talet växte den sig stark – och har sedan dess lett demoleringen av en moské som man ansåg byggts ovanpå ruinerna av ett hindutempel, bombat tågmed muslimska passagerare och tänt gnistan till pogromer mot oskyldiga muslimer, bland annat i Bombays slum.

I Anders Behring Breiviks manifest finns hänvisningar till praktiskt taget alla organisationer och partier som räknas till hinduhögern. Inte så konstigt. Förutom att de båda är lika hatiskt inställda till muslimer har de praktiskt taget samma språkbruk. Breiviks kritik av invaderande muslimer, kulturmarxister och multikulturalism skulle kunna vara klippta ur ett tal av en representant för Världshindurådet eller den militanta hinduiska scoutrörelsen RSS.

Nyheten att Breivik var så fixerad vid Indien har väckt stor uppmärksamhet i indiska tidningar. Liberala ledarskribenter i de stora dagstidningarna fick förnyat bränsle i argumentationen mot hinduhögern. Inte minst sedan en hinduhögerledare medgett att han helt och fullt sympatiserar med Breivik, det är bara norrmannens metoder som är fel.

Breivik ville återuppliva korsfarartiden och skapa moderna Tempelriddare för att återupprätta den kristna dominansen.

På samma sätt pratar den extrema hinduhögern om att återupprätta ett storslaget hinduiskt förflutet, uppmanar hinduerna att skippa ickevåldstanken, bli mer aggressiva och köra ut inkräktarna – det vill säga Indiens muslimer.

Per J Andersson

.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".