Läs Lena Halldenius text här:

Ett problem med demokrati – att folket ska styra sig självt – är som bekant att folk tycker och tror allt möjligt som är konstigt och fel.

FREDRIK PÅLSSON

Så uttryckte filosofen Lena Halldenius det här i OBS i våras, i ett av alla de inslag vi då gjorde om populismen som politisk kraft. Ofta uppstår populistiska rörelser kring karismatiska ledare, som samlar ihop anhängare som upplever sig som vanligt ”folk” och som tappat förtroendet för traditionella politiker och partier. Även om populismen på många håll var ett positivt begrepp när det introducerades på 1800-talet – inte minst i USA – så används det idag framförallt som skällsord för att beteckna människor och politiska partier som ”tycker fel”, och det är ytterst få partier runt världen som kallar sig själva för populister.

I dagens OBS – det sista i vår temavecka om populismen där vi återanvänder inslag som vi sänt här i programmet under våren – ska vi ställa samman några inslag som ger sin syn på huruvida populismen egentligen utgör ett hot eller en möjlighet för demokratin. En sak var flera av våra medverkande överens om: att populismen inte står i motsats till demokratin utan är en ständig följeslagare till den, ja kanske till och med en konsekvens av den.

LENA HALLDENIUS

Demokratins stora utmaning är liksom hur man ska få det fria folket att göra rätt. Det vi kallar demokrati idag är därför ett folkstyre som verkar inom ett väldigt komplext nät av villkor, begränsningar och normer för att säkerställa just det: att folket fritt ska göra rätt. Man kan inte på demokratisk väg avskaffa likhet inför lagen eller allmän rösträtt. Vissa värden är fundament och förutsättning för demokratiska beslut, inte föremål för dem. Tycker vi idag alltså. Idag är det för oss självklart att det är genom dessa grundlagsfästa fri- och rättigheter som det fria folket ska förmås att göra rätt eller i alla fall inte göra hemskt fel. För inte särskilt länge sedan i vår politiska historia var medlet istället att se till att de som inte ansågs ha saker och ting riktigt klart för sig skulle hållas utanför politiken, utanför folket. Man kunde lita på att ”folket” – i politisk mening – skulle göra rätt helt av sig självt under förutsättning att folket utgjordes av rätt personer och inte av patrask som arbetare, kvinnor, svartmuskiga och annat opålitligt löske. I antikens Grekland kallades de för hoipolloi, de många, de odefinierade och oformliga massor som skrämde skiten ur Europas elit när det gav sig ut på gatorna den där gången i Paris, som var mer väluppfostrat utmanande när de kickstartade kvinnorörelsen i Seneca Falls 1848. De som tyckte att hoipolloi inte hade i folket att göra såg sig också som demokrater. Demokrati har alltid varit förenligt med, kanske till och med nödvändigt förenat med, begränsningar på vilka folket är eller vad folket legitimt kan tycka och göra. Politiska landvinningar har ofta handlat om att utmana de begränsningar på och av folket som framstår som självklara i stunden. De franska revolutionärerna och de fromt kristna tanterna i Seneca Falls utmanade bilden av folket och vi hyllar dem för det idag. Resultatet av deras kamp är att ”folket” inte längre handlar om att vara rätt sorts person utan om att respektera rätt sorts begränsningar för vad man på demokratisk väg får besluta om och de begränsningarna utgörs av just de landvinningar som tidigare folkrörelser – kvinnorörelse, arbetarrörelser – slagits för. Dagens populister blir i den belysningen en sorgligt motsägelsefull skara. De riktar sin galla mot en samhällselit samtidigt som de torgför den bild av folket som gamla tiders elit använde för att hålla hoipolloi ute: till ”folket” hör bara folk av rätt sort.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".