Och Dan Jönsson har läst John Lukacs bok:

FREDRIK PÅLSSON

I det inlägg frilansjournalisten Dan Jönsson gjorde i vårt program i juni, återvände han till en bok av John Lukacs som kom för några år sedan – Democracy and Populism – där Lukacs hävdar att det inte är populismen som utgör ett hot mot demokratin utan tvärtom: att demokratin har blivit alltmer populistisk.

DAN JÖNSSON

Enligt den reaktionäre Lukacs – ja, han kallar sig faktiskt själv reaktionär, vilket är nästan lika ovanligt som att kalla sig för populist – befinner sig dagens demokratiska samhällen i en långt gången förfallsprocess. Ständiga opinionsmätningar gör politiken alltmer vindkänslig, massmediernas kommersiella kändiskult har gjort valkampanjerna till reklamkampanjer, och televisionen har trängt undan ordet, debatten till förmån för det visuella. Man måste inte vara reaktionär för att tycka att demokratin som den ser ut i dagens västerländska samhällen, faktiskt inte tycks ha plats för den idédebatt som någonstans är den demokratiska politikens kärna. John Lukacs har rätt: att principen är att folket ska styra betyder inte automatiskt att detta styre utövas på ett rationellt och humanistiskt sätt. Demokrati och populism är två sidor av samma mynt.

Men det betyder att det också går att vända på det: precis som demokratin kan vara populistisk så kan populismen vara demokratisk. Den argentinske filosofen Ernesto Laclau lyfter i sin uppmärksammade bok om det populistiska förnuftet, ”On Populist Reason”, fram populismen som en oerhört viktig, rentav grundläggande politisk energi i varje demokratiskt system. För Laclau är populismen inte så mycket en politisk ideologi som en politisk logik. Populismen uppstår när medborgarna i en demokrati upplever att avståndet till de politiska institutionerna har blivit alltför stort, att institutionerna inte längre företräder dem.

För Laclau är alltså den populistiska logiken, det populistiska förnuftet som han kallar det, en sorts demokratins immunförsvar, ja själva drivkraften i den politiska processen i en demokrati. Den tvingar de politiska institutionerna att stå i kontakt med medborgarna, hindrar den politiska eliten att fjärma sig från folket, och håller den politiska debatten i sund och ständig rörelse. Kort sagt, populismen är tummen i demokratins öga. I alla fall när systemet fungerar som det ska. Vad vi ser i Europa idag är ett exempel på motsatsen: ett system där klyftan mellan medborgarna och samhällets institutioner blir allt djupare, där den politiska idédebatten i stort sett upphört och därför inte klarar av att absorbera de populistiska immunreaktioner som blir följden. Istället lämnas fältet fritt för karismatiska demagoger, nationalister och andra politiska kvacksalvare som kan tolka symptomen. Vad demokratin behöver är kanske inte färre populister, utan fler.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista