Ingmarie Fromans text

När revolterna började i Nordafrika kunde det verka som om Algeriet skulle bli en av de första diktaturerna att falla. Redan i januari protesterade man här mot höga matpriser, men till skillnad från i grannlandet spred sig revolten aldrig. Varför? Dels lyckades regimen köpa sig tid genom att subventionera matpriser och höja lönerna kraftigt för de statsanställda. Och dels har befolkningen i Algeriet under lång tid fått utstå mycket våld och bland annat genomlidit ett blodigt inbördeskrig under 90-talet. Eller som en algerisk man sa till Washington Post i april: tror du inte vi tittar på våldet i Libyen, och frågar oss hur det skulle gå här?

Grymheten i Algeriets nutidshistoria är något som den prisbelönte författaren Boualem Sansal återvänder till i sina böcker: Hans senaste roman har nyss kommit ut i Frankrike, och det är en vidräkning med Algeriets hela moderna historia. Den har Ingmarie Froman läst.

Den som har läst ”Främlingen” av Albert Camus känner omedelbart igen upptakten till Boualem Sansals roman: huvudpersonens mor dör på ett sjukhus, och han bor i Belcourt, ett arbetarområde strax utanför huvudstaden Alger. Boktitelns ”Rue Darwin” ligger bara ett hundratal meter från den gata där Meursault i Camus bok lever.

   Skillnaden är att mannen i Sansals roman heter Yazid, och att han skulle kunna vara den som Meursault skjuter ihjäl i ”Främlingen”. Yazid lever visserligen, men det är nätt och jämnt, han är en man som mer och mer känner sig som en främling i eget land.

   Yazid tillhör klanen Kadri. Klanens storhetstid infaller under den franska kolonialtiden, och styrs efter andra världskriget av klanmodern Djéda, Yazids farmor, som är en trollpacka, omätligt rik och fruktad. Djéda sitter på toppen av ett imperium med förgreningar till Frankrike och grannländerna. Hennes makt och rikedom vilar på prostitution och hennes bordeller betjänar alla män utan urskillning, fransmän, pieds-noirs, klanhövdingar.

   En dag är hon plötsligt borta, hon mördas i sin säng. Prostitutionen från kolonialtiden ersätts av kallt stål och blod i det självständiga Algeriet. Under oktoberkriget 1973 sätter landet trupper i beredskap för att bistå Egypten i kriget mot Israel. Yazid väntar tillsammans med andra soldater på att signalen till uppbrott ska komma, att dom får ge sig av och kämpa vid egyptiernas sida. Under denna väntan kommer presidenten, överste Boumedienne, på besök och håller ett tal som ska gjuta mod i trupperna, ett tal som får Yazid många år senare fortfarande att rysa: ”...krig vinns med dom döda”, säger Boumedienne, ”inte med dom levande och aldrig någonsin med dom överlevande, ju fler döda, desto vackrare seger...den arabiska jorden törstar efter blod och det muslimska folket kräver martyrer”, säger landets ledare till dom unga män som förbereder sig för strid.

   I franska tidningsintervjuer sedan ”Rue Darwin” kom ut har Boualem Sansal sagt att det här är autentiska ord, så talade verkligen Boumedienne till trupperna, att ”den arabiska jorden törstar efter blod”.       

   Och i Algeriet släcks aldrig den här blodtörsten. Det är ett land som blir sterilt av blod och korruption i Boualem Sansal roman, några ljusglimtar skymtar aldrig. Hans syskon mår bra, för dom har alla lämnat Algeriet. En bror gör en enastående karriär i Paris och skaffar sig både förmögenhet och rätt vänner, en annan bror lever gott i Marseille, en syster är framgångsrik i Canada, en andra syster är lycklig i Californien. Dom växer och utvecklas i utlandet, medan Yazid hukar och har fullt upp med att försöka överleva hemma i Algeriet. Han är för alltid oäktingen, horungen som inte finner sin plats.

   ”Rue Darwin” är Boualem Sansals sjätte roman. Han var tidigare statlig tjänsteman, men fick sparken 2003 på grund av sin regimkritik. Sansal bor fortfarande i Algeriet trots att han ofta blir censurerad där, men det är naturligtvis ett skydd för honom att hans romaner ges ut av det stora franska förlaget Gallimard. Han har fått många priser, det hittills finaste ska han ta emot under bokmässan i Frankfurt i oktober: Tyska bokhandelns fredspris. Det priset har han tillägnat dom arabiska revolutionerna. Och under läsningen av ”Rue Darwin” ställer man sig ofta frågan om Sansal hade varit lika svartsynt om boken skrivits efter den arabiska våren. Förmodligen ja, enligt dom intervjuer han gett i Frankrike om ”Rue Darwin”. Algerierna försökte redan 1988, påpekar han, men den revolten slogs ner och röjde istället väg för islamisterna och under hela 90-talet dödades omkring 150.000 i det fortfarande dunkla kriget mellan armén och islamisterna.

   Boualem Sansal avskyr islamismen, det har han visat i tidigare romaner och det visas lika eftertryckligt i ”Rue Darwin”. Men ämnet är förmodligen inte uttömt, för ett av Yazids många syskon som lämnat Algeriet är lillebror Hédi, som bara nämns i förbigående men som också blomstrar och insuper intryck utomlands, även om det inte är på lika mondäna platser som syskonen.

   Lillebror Hédi har nämligen flyttat till Waziristan, till talibanerna. Det låter som ett tema i någon framtida roman av Boualem Sansal

 Ingmari Froman