Läs Per Gahrtons text

Det var en speciell form av teater när Rysslands president, Dimitrij Medvedev, i helgen tillkännagav att han inte ställer upp i nästa års presidentval.  På ett podium, framför en rysk flagga, i en fullsatt sal på partiet Enade Rysslands kongress, stod mannen med all den auktoritet som vi förväntar oss av en man som innehar landets högsta ämbete. Samtidigt som han aldrig ingav något tvivel om vem som är landets verklige ledare.

(Illustration Medvedev och applåd, cirka 20 sek)

”Den här applåden gör det överflödigt att förklara omfattningen av den erfarenhet och den auktoritet som Vladimir Putin har”, sa Dimitrij Medvedev när Putin tystat den applådåska som bröt ut när Medvedev berättade att Putin med största sannolikhet snart är tillbaka som president i Ryssland. Det kommer inte som en överraskning. I vintras sände vi på OBS ett inslag om en bok som då precis kommit ut i Ryssland och som handlade om just ett sådant scenario: hur det har kunnat uppstå och vad det kan leda till. Vi börjar dagens program med en återutsändning av det inslaget.

Om Vladimir Putin gör come-back som president i Ryssland 2012 kan han i princip sitta kvar till 2024, eftersom mandatperioden har förlängts från fyra till sex år. Om man lägger till hans nuvarande fyraårsperiod som premiärminister skulle han därmed ha haft makten i landet ungefär lika länge som Stalin. Kan det bli så?

Många tror att det var avsikten när Putin avstod från att ändra författningen så att han kunde sitta kvar som president en tredje period och istället utsåg en av sina medarbetare från St Petersburg, den okände juristen Dimitrij Medvedev, till sin efterträdare. Förvisso är Medvedev formellt vald av folket, men ”i Ryssland innebär ett presidentval bara att väljarna bekräftar det val som redan gjorts i maktens topp” – heter det i en ny rysk bok om maktspelet i Moskva – ”Putin-Medvedev – sjto dalsje?”, ungefär: Putin-Medvedev – och sedan? –skriven av journalisten Vladimir Solovjov och statsvetaren Nikolaj Zlobin.

Solovjov och Zlobin är inga radikala anti-putinister, trots att de förespråkar fri press och parlamentarisk demokrati, eftersom de likt de flesta ryssar betraktar Putin som en sorts städare efter Jeltsins kaotiska styre, som i praktiken lade Rysslands öde i händerna på en handfull multimiljardärer - oligarkerna. De liknar Ryssland vid en dinosaurie och varnar för att landet hotas av samma öde som jätteödlorna om man inte genomför en radikal modernisering. Bland Rysslands plågor idag nämns korruption, terrorism, etnisk splittring, sjunkande folkmängd, teknologisk underutveckling och ensidigt ekonomiskt beroende av export av fossila bränslen. De kritiserar Medvedev för att mest ha pratat om behovet av modernisering, men åstadkommit mindre. De varnar också för att hans satsning på Internet och Twitter som kommunikationskanaler begränsar kretsen av mottagare. Medvedevs stora utspel i början av presidenttiden under rubriken ”Framåt Ryssland” skedde via en videoblogg. Hur många nåddes av det budskapet, undrar författarna, i ett land där mottagningsförhållandena är så dåliga att de flesta inte ens kan ladda ner en stillbild, än mindre en videofilm?

Samtidigt erkänner de att Medvedev trots allt har börjat röja bland gamla stofiler, inte minst inom domarkåren och polisen. Våren 2010 fick 17 polisgeneraler sparken och efter affärsmannen Sergej Magnitskijs död i fängelse rensades det i rättsapparaten. Och när Tatarstans president fick avgå var det en tydlig vink om att Kreml inte längre tolererar småpåvar som bromsar utvecklingen. Avskedandet av Moskvas borgmästare Luzhkov, som skedde efter tryckningen av boken, kan räknas till samma kategori.

Sker då sådant i konflikt med Putin? Nej, knappast, menar författarna, Putin och Medvedev fungerar som en sammansvetsad kommandocentral. Men det finns inte längre en tydlig rangordning, med premiärministern som reellt överordnad presidenten.

Bland bokens många framtidsscenarier – som inkluderar en s k färgrevolution typ Ukraina, en ohelig rödbrun oppositionsallians mellan kommunister och nationalister och en splittring av den multietniska Ryska Federationen efter mönster av Sovjetunionens upplösning – (bland dessa framtidsscenarier) är det ett som fattas: att de i Väst så omhuldade liberala demokraterna skulle kunna bli en maktfaktor. De dansade en sommar i början av 90-talet och är i Ryssland mest ihågkomna för att de med sin hänsynslösa chockterapi skapade massfattigdom och överlät folkets egendom till några fiffiga entreprenörer.

En av chockterapins exploatörer var Mikhail Khodorkovskij, som i början av 2000-talet dömdes till sju års fängelse, som en syndabock för många andra gangstrar som gått fria. Strax före jul avslutades en långvarig rättslig fars med att han dömdes till inlåsning ytterligare många år. Att Khodorkovskijs namn bara nämns i förbifarten i en bok som annars envist pläderar för ökad rättssäkerhet, visar hur genuint impopulära alla oligarker är i Ryssland.

Ändå har behandlingen av Khodorkovskij redan spelat stor roll för bedömningen av Medvedev. När oppositionstidningen Novaja Gazeta  i början av december i fjor beviljades en personlig intervju med Khodorkovskij och hans medåtalade Platon Lebedev tolkades det av optimister bland Rysslands oppositionella som ett tecken på att president Medvedev höll på att bana väg för rättssäkerhet och demokratisering. Det hårda domen slog sönder sådana förhoppningar och i oppositionstidningen Novaja Gazeta (12/1) säger författaren Boris Strugatskij att varje vuxen människa borde ha begripit att det inte kunde gå på något annat sätt. // Men, tillägger han, eftersom vi lever under en auktoritär regim är vi alla naiva barn som hoppas på under. Men under inträffar aldrig. På frågan om det ändå inte finns en skillnad mellan Putin och Medvedev svarar Strugatskij: ”Medvedev är Putins lärjunge och lärjungar brukar inte förråda sina läromästare.”

Per Gahrton