Johan Rockströms text

Det var elva och ett halv tusen år sedan sist. Då hade inlandsisen smultit undan tillräckligt mycket för att jorden skulle inträda i Holocen: den senaste epoken i den geologiska tidsskala som börjar för mer än fyra miljarder år sedan.

Klimatet varierar ständigt, men det här tillfället - när den senaste stora istiden upphörde - var första gången som människan fått uppleva skiftet från en geologisk epok till en annan. Nu är det dags igen. För många forskare är överrens om att vi har gått in i Antrhopocen, där Anthro står för människa. Det är en geologisk epok som inte uppstått på grund av saker som planetens position i universum, utan som orsakats av människan själv. Johan Rockström, som bland annat är professor i naturresurshållning vid Stockholms Universitet, har gjort dagens radioessä.

---------------------------------------------------

Det hela börjar i mitten av 1950 talet. Vi är då 3 miljarder människor på jorden.

10 år efter 2a världskriget lägger den industriella metabolismen i högväxeln. Plötsligt ökar, mycket snabbt och i stor skala, det mänskliga trycket på planeten. Vi ser starten på det som vetenskapen idag kallar ”mänsklighetens stora acceleration”. Och det är nu vi ser framväxten av det exponentiella hockeyklubbsmönster av negativ global miljöpåverkan som kännetecknar inträdet i Anthropocen.

Och, det som är mest dramatiskt, denna negativa acceleration gäller i stort sätt allt i ”miljön” som utgör grunden för mänsklig välfärd och utveckling. Det spelar ingen roll om vi tittar på utsläpp av växthusgaser, havsförsurning, luftföroreningar, överutnyttjande av mark och vatten, uttunning av ozonskikten, kemikalieföroreningar, avskogning, överfiske av haven, ja, jag kan fortsätta listan, alla har samma mönster, det sker en dramatisk brytpunkt när den moderna globala ekonomin tar fart vid den stora accelerationen.

Men det skall dröja till slutet av 1980-talet och början av 1990-talet innan vi börjar känna av de första konsekvenserna. Och det är bara de senaste 6-7 åren som vi forskare för första gången kan presentera en sammanfattning av den stora accelerationen och dess påverkan på jorden som system.

Det är inte förrän nu, som vi vet, att vi utgör en geologisk kraft på global nivå.

Kära vänner, välkomna till Anthropocen!

Spelar denna insikt någon roll? Eller innebär det bara att vi ritar om skolans geologiplanscher?

Att vi utgör den första generationen som vet att vi kan förändra livsförutsättningarna på jorden, är utan tvekan en vattendelare för mänsklig utveckling. Jag, och många forskarkollegor med mig, bedömer att insikten om att vi har nått Anthropocen, utgör inget mindre än en ny Kopernikansk revolution. 1600 talets kontroversiella insikt om att jorden inte är universums mittpunkt, utgjorde startpunkten för en upplyst och mera ödmjuk och kunskapsbaserad relation mellan människa och planet.  Anthropocen utgör en lika omvälvande insikt om mänsklighetens ansvar för att förvalta vår lilla enda planet.

För inte nog med att vi nu vet att vi utgör en global förändringskraft, dessutom har vi mer och mer kunskap som visar att det finns planetära gränser för hur mycket mänskligt tryck planeten klarar av innan vi riskerar att tippa över katastrofala trösklar som snabbt och oåterkallerligt skulle förändra förutsättningarna för mänsklig utveckling.

För jordens klimat har vi med stor sannolikhet redan gått för långt. Koncentrationen av växthusgaser är idag högre än vad den varit under åtminstone 800.000 år, och vi känner av konsekvenserna, redan nu vid en globala medeltemperaturhöjning på 0,8 C. Samtliga ismassiv på jorden smälter, och de smälter snabbare än vi förväntat oss, vilket bidrar till att vi nu måste förbereda oss på en havsyteökning på över 1 m detta århundrade. En snabbare takt än vi tidigare trodde, och en nivå som gör det svårt att anpassa oss.

Arktis är värst drabbat. 2007 förlorade Arktis plötsligt, under några månader, 30 % av sitt sommaristäcke, och trenden mot allt mindre och allt tunnare och yngre is fortsätter. 2011 blir ännu ett bottenår för Arktis isar.

Storleken på flera av de extrema väderfenomenen – torka, översvämningar, stormar, skyfall, vi nu ser i världen, kan endast förklaras med den mänskligt orsakade uppvärmningen.

Vi har även gått för långt i vår utrotning av arter på jorden, och den globala övergödningen av våra vattendrag och ekosystem.

Vi vet dessutom att alla dessa faktorer samspelar, och att vår planet har en inneboende biofysisk förmåga att dämpa eller förstärka effekter av olika störningar den utsätts för. Isar, exempelvis, är som vita bilar, de håller planeten kall genom att reflektera solljus. När den vita isen i Arktis och Antarktis smälter, byter planeten till en mörkare bil, vilket påskyndar jordens uppvärmning. Världens ekosystem tar idag upp hälften av våra utsläpp av växthusgaser. Världens största fria ekosystemtjänst. Men vi börjar se tecken på att denna förmåga kan vara på väg att dala...

Jag vill betona att inträdet i Anthropocen är en ny insikt. Det betyder att den befogade kritiken på vårt ohållbara ekonomiska system ändrar karaktär. Vi måste nog erkänna att den BNP fokuserade marknadsekonomin – som schyfflat miljöexternaliteter i planetens knä -   tjänat oss väl fram till den stora accelerationen – då dess konsekvenser var begränsade - och några årtionden därefter. Nu fungerar den inte längre, i Anthropocen behövs nytänkande.  

Vad betyder då denna Kopernikanska revolution i verkligheten? Ja det beror förstås på hur viktig en stabil planet är för vår mänskliga välfärd. Här råder det lyckligtvis ingen osäkerhet. En stabil biosfär är basen för vår ekonomi och för vår välfärd. Men kan vi definiera vilket miljötillstånd planeten bör vara i för att stödja vår moderna värld? Vi bedömer att svaret på denna fråga är ja!

Jorden som vi känner den har ”kalibrerat” in sig under de senaste 12000 åren, den geologiska epok vi håller på att lämna, nämligen Holocen.

Vi känner Holocen mycket väl. Holocen är, i en 25 miljoner års jämförelse, en fullständigt remarkabelt stabil, varm period i jordens historia. Den globala medeltemperaturen pendlar mellan + - 1 grad; koncentrationen av växthusgaser håller sig inom mycket snäva gränser; det globala flödet av färskvatten som snurrar år-ut och år-in är någorlunda konstant. Det är nu världens biomer – från glaciärer, till regnskogar, öknar, korallrev och savanner, stabiliserar sig i ett nytt planetärt jämviktsläge. De globala kväve och fosforcyklerna låser in sig i sin stabila holocenrytm. Mängden kol i jord, hav och skogar likaså. Det är således tidigt i Holocen som jorden, liksom en björn som går i ide, bäddar in sig i ett nytt jämviktsläge, en stabil punkt.

Hur reagerar vi människor på inträdet i Holocen? Vi älskar det! Under ca 200,000 år har vi funnits på jorden som fullt moderna människor. Under större delen av denna tid har vi varit några få miljoner människor på jorden, och vi har levt som jägare och samlare. Varför? För att klimatet på jorden varierat så oerhört.

Vi går sedan in i den stabila Holocenvärmen, som med sin pålitlighet och bördighet tillåter oss att genomföra vår första stora revolution – vi uppfinner jordbruket. Vi har då precis inträtt i Holocen och detta blir starten på den moderna mänskliga civilisationsresa som vi alla känner till – från de stora bevattningsimperierna i Mesopotamien och Egypten, till Maya och Inka rikena, de Asiatiska storhetstiderna, de Grekiska och senare Romerska imperierna, för att tillsist nå 3 miljarder människor vid tidpunkten för den stora accelerationen. I oktober 2011 når vi 7 miljarder människor och vi är intecknade för 9 miljarder om endast 40 år....

...vår slutsats blir att Holocen är det enda planetära tillstånd som kan stödja världen så som vi känner den.

Knuffar vi oss allt för långt ifrån Holocens underbara värld, så kommer inte planeten att bry sig så mycket. Hon kommer att – efter en periods gnyende och frustande – åter etablera sig i ett nytt jämviktsläge. Det är oss själva det handlar om, om ansvaret för vår värld, världen som vi känner den. Vetenskapens slutsats är således en gigantisk utmaning för mänskligheten – vi är i Anthropocen, men har belägg för att säga att vi vill, nej att vi måste, återvända till miljöförutsättningarna i Holocen för att ta ansvar för välfärd på en planet med snart 9 miljarder människor.

Kan vi klara detta? Kan vi klara av att navigera oss fria från globala miljögrynnor? Svaret är, i all ärlighet, att ingen vet med säkerhet. Det finns dock mycket som talar för att vi kan klara flera av de stora globala omställningar som krävs för att undvika oacceptabla risker i Anthropocen. De två kanske allra viktigaste globala omställningarna är att förse världen med förnybar energi och att försörja världen med mat från hållbart lantbruk. Detta måste ske extremt snabbt, fram till 2050. En gigantisk utmaning, men mycket talar faktiskt för att detta är möjligt!

Det är ingen tvekan: en säker framtid för mänskligheten i Anthropocen kommer att kräva djupa omvandlingar av våra samhällen, av hur vi lever våra liv.

Att leva i Anthropocen kräver även en ny global etik. Har vi slagit i taket för utnyttjande av stora delar av miljöutrymmet på jorden, så räcker inte marknadspriser på miljön, effektiviseringar och teknikgenombrott. Nu måste vi rättvist fördela en fastlagd global kolbudget, kvävebudget, fosforbudget, osv....om vi menar allvar med mänsklig utveckling i Anthropocen. Rätten till utveckling bland världens fattigare nationer, kommer att kräva ett ökat utnyttjande av planetens naturkapital, vilket innebär att andra regioner kommer att få släppa på gasen något för att dela med sig av biosfärens redan intecknade tjänster.

Hur skall denna globala hållbarhetsrevolution genomföras? Självklart kommer det att handla om en stor mångfald av kreativitet, styrning, och ledarskap. Lika självklart är att det nu krävs en planetär förvaltning, som idag saknas. Det kommer inte att bli lätt, men resultatet är antagligen en rikare värld.

För att lyckas bedömer jag och många av mina forskarkollegor runt om i världen att vi behöver etablera en ny relation till vår planet. Hittills har planetens stabilitet ansetts vara en externalitet, utanför ekonomin och vår nationella välfärd. Nu måste vi vända på steken, vi måste återkoppla till biosfären, och underkasta vår egen utveckling, vår egen ekonomi och välfärd, inom ramen för planetens säkra gränser. Inom dessa säkra gränser finns vår spelplan för innovation, tillväxt och välfärdsutveckling. Nyckeln är att inse att det är vår värld som står på spel och att i Anthropocen sitter vi i förarsätet.

Johan Rockström

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".