Läs Pernilla Ouis text

Det är en fruktansvärd historia, som Michel Foucault berättar, när han i inledningen till boken ”Övervakning och straff”, beskriver hur en man blir plågad och avrättad på ett torg i Paris år 1757, med hjälp av tänger och kokande bly och hästar som sliter och drar i kroppen. Det är en historia som ska illustrera hur synen på brott och straff långsamt förändrades från upplysningen och framåt. Före upplysningen straffades kroppen som begått ett brott. Efter upplysningen blev brottslingen en person som inte skulle straffas, utan disciplineras: och fängelser utvecklades till bara en av många institutioner som skulle träna avvikare att tänka rätt.

Foucault skrev om mentalpatienter och fängelser, han skrev om sexualitetens historia och utarbetade teorier som fått ett enormt inflytande: teorier om att allt det vi tar för givet är en produkt av vår gemensamma historia, och att vi inte kan tänka det vi själva vill, för till och med de tankar vi tänker är beroende av den tid och det samhälle vi lever i.

För många är Foucault fortfarande en guru – kanske i än högre grad idag än när han själv fortfarande levde, och på universiteten har termer han introducerade som ”diskurs” blivit en del av vardagsspråket. När vi skulle göra det här programmet om Foucault och hans betydelse idag, då vände vi oss först till Pernilla Ouis. Hon är doktor i humanekologi, och hon nämnde Foucault i en stor artikel hon skrev i tidskriften Axess förra året, om halalhippies och hur islam debatteras i väst. Hon inleder artikeln med att berätta om den största paradox hon stött på: att Michel Foucault gav sitt stöd till den islamistiska revolutionen i Iran, som han hoppades skulle föra in en andlig dimension i politiken.

Michel Foucault är Gud” utropade jag för något år sedan. I min värld, den svenska akademiska världen, är han inte profet, utan Gud fader själv, hävdade jag då. Han är idag världens mest citerade forskare inom samhällsvetenskaperna. Foucault är pappa till diskursanalysen, som enkelt uttryckt handlar om insikten att den enda värld vi kan känna till är representationen, avbilden, som vi formar genom vårt språk.  Det är alltså språket som är grunden för själva världsordningen. Världen är inte längre, den är bara representerad av olika värderingar med tillhörande språkliga termer.

Så långt är allting väl. Men med detta synsätt blir världen relativiserad och distanserad. Och nästan allting – särskilt det som anses rätt och gott, måste avslöjas. Begrepp som ”verkligheten” eller ”sanningen” eller ”det normala” skrivs med obligatoriska citattecken. Upplysningens rationalitet är ingenting annat än ett uttryck för västerländsk kultur. Med hjälp av Foucault ses den som lika provinsiell som alla andra kulturer eller ”berättelser” i världen. Arvet från Foucault är dels den självkritik som riktas mot den västerländska moderniteten och dess anspråk på sanningen, dels upphöjandet av icke-västliga kulturer som lika giltiga världsbilder, bland flera möjliga.

I Foucaults anda har diskurser kring sexualitet, sjukdomar, vetenskap, nationen och ”den Andra” avslöjats vara just – diskurser – av människan påhittade uppfattningar och begrepp, som styr människors liv och öden. På så sätt blir kanske diskursen i sig Gud, hellre än Foucault själv.

Det ironiska är att Foucault med hjälp av modernitetens sanningsanspråk och ifrågasättande, just lyckades ifrågasätta moderniteten själv. Och därmed blev postmodernismen befäst i vetenskapen. Ut med modernitetens enfald och monokultur, in med mångfald och mångkultur! Ingenting är sant längre; sanning och verklighet är dinosaurier som ingen inom akademien längre vill befatta sig med.

Så vad gör vi? Vi ägnar all vår vetenskapliga energi åt att avslöja diskurser. Vi avslöjar ord och begrepp som aldrig förr. Allt är diskurser – och allt kan reduceras till diskursiva problem. Sociala problem kan intressera många – som diskurser. ”Hur beskrivs missbrukare?” av sociala myndigheter blir alltså ett intressantare problem, än att undersöka hur det är att vara missbrukare. Det är hur problemen förstås av etablissemanget, beskrivningens förpackning, som är relevant för diskursanalysen, inte problematiken i sig. För den verkar helt plötsligt inte riktigt finnas längre.

Eftersom Foucault bidragit till uppfattningen att väst är ont och ”the rest” är gott, är det problematiskt för diskursanalytiker att diskutera ”den Andres” problem. Ett exempel är det så-kallade hedersrelaterade våldet. Forskare har ägnat avhandlingar åt att beskriva hur denna problematik beskrivs av svenska myndigheter, men knappt ingen diskuterar hur denna interna ”diskurs” fylld av maktanspråk och genusrelationer, och som med kulturella och religiösa inslag påverkar människors liv. Man är nämligen aldrig intresserad av minoriteternas egna, interna diskurser. Det är nästan så att man tänker sig att diskurser bara finns i västvärlden. Det är alltid väst och det moderna som á priori är fel, och därför den part som blir utsatt för kritik. Inte ”den Andra”.

En halal-hippie har, liksom Foucault, som utgångspunkt att den förtryckta Andra är god. En sådan person accepterar för ”den Andra” kulturella och sociala uttryck, som man egentligen aldrig skulle acceptera för sig själv. Denna halal-hippiens paradox, är ännu ett arv från Foucault.  I sin iver att vara ”emot” väst, stödde Foucault själv okritiskt den Andra i den iranska revolutionen. Han blev blind för den  – i det här fallet –  totalitära islamistiska förtryckarregim som revolutionen utvecklades till.

Så är Foucault död? Nej, men fler röster hörs om att det är fler aspekter av verkligheten – utan citattecken – som är intressanta utöver den språkliga fernissan. Och varför inte använda Foucaults analys till att också dekonstruera ”den Andres” berättelser? Och avslöja maktens och normalitetens diskurser, oavsett vem som uttalar dem.

Pernilla Ouis