Här Ane Kirkegaards text

Man brukar häfta på Foucault egenskaper som ”postmodernist” och ”relativist”. Är det en beskrivning som stämmer? Nej, det är inte riktigt så enkelt - åtminstone inte om vi ska tro vår nästa medverkande idag. Ane Kirkegaard är doktor i freds- och utvecklingsforskning vid Malmö Högskola. Hon menar att det visserligen är sant alla samhällen hade kunnat vara annorlunda enligt Foucault: men det betyder inte att ingenting spelar någon roll för honom. I alla samhällen finns det strukturer, och för den som tittar närmare på dem går det att analysera och förstå det som verkligen spelade roll för Foucault: nämligen, makten. Hur den växer fram, och vad den vilar på.

-----------------------------------------------------------

Jag minns ett forskarseminarium för snart två decennier sedan, under min doktorandtid, då min professor försökte få ordning på samhällsvetenskapernas superstjärna, Michel Foucault. Hans sätt att närma sig Foucault och postmodernismen var att rita upp ett antal boxar på white boarden och försöka få ordning på kaoset. Och så satt vi unga där och skakade osynligt på huvudet, för så kan man inte få ordning på de tankar och propositioner och teorier som har gett upphov till postmodernism, poststrukturalism, postkolonialism, postfeminism. De är svåra att boxa in, för de vill hela tiden ut ur den struktur de placeras i av oss forskare som söker kategorisering och ordning i våra vetenskapliga universum. Ingen av oss doktorander som mera eller mindre dagligen förhöll oss till Foucaults texter, eller hans metodologiska angreppssätt opponerade sig mot professorns inboxning av Foucault. Dels av respekt för honom, dels för att vi nog hade stor förståelse för att han försökte förstå, genom att använda det sättet att ordna verkligheten på, som han hade vant sig vid genom en lång och inflytelserik forskargärning.

Foucault har förknippats med postmodernism eftersom han ifrågasatte den maktelit som grundats genom kolonialism, upplysningstidens revolutioner och den moderna vetenskapen. Genom maktens praktiker skapas sanning och vår upplevelse av att vårt samhälle vilar på ‘naturliga’ grunder. Vad Foucault gjorde var att påpeka att människans samhällsorganisation snarare är ‘kulturlig’, än ‘naturlig’, alltså att varje samhälle skapas i förhållande till maktutövning i olika former, vilket avspeglas i språket och i samhälleliga och sociala praktiker. Därför liknar på sätt och vis alla samhällen i grunden varandra: Makt vilar alltid på diskurser som naturaliserar den, och neutraliserar motståndet mot den. Det är detta som är kärnan i Foucaults arbete och anledningen till att han fortsätter att vara aktuell och betydelsefull.

Med andra ord är det felaktigt att definiera Foucault som postmodernist. Detta motsatte han sig också själv, liksom han motsatte sig alla påståenden om att han var det ena eller det andra. I och med, att han så tydligt faktiskt erkänner existensen och betydelsen av strukturer bör han kanske snarare klassas som poststrukturalist, men det höll han inte heller med om. Genom definitionen fångas man i akademins eget sätt att utöva makt inom forskarsamhället—genom att definieras som något utesluts andra möjliga definitioner vilket hämmar och begränsar möjligheten att kunna hitta ord för det som inte kan sägas och att se det som annars förblir osett.

Han fokuserade på individen, som ett subjekt med en potential för att acceptera eller motsätta sig olika former av maktutövning. Motståndets praktik så som han diskuterar det i volym 1 av Sexualitetens historia är kanske det som har citerats mest av allt han har skrivit. Tanken han utvecklade på dessa sidor fokuseras kring i hur stor grad vår acceptans och vårt motstånd formas av samhälleliga strukturer och vår egen individuella kapacitet och önskan att utmana makten. Han menade att diskurser först uppstår när en maktelit fattar intresse för ett beteende eller ett fenomen, eller när det finns ett intresse av att integrera olika delar av samhället under maktens kappa.

På en praktisk nivå handlar det mycket om att förstå hur de strukturer som begränsar oss spelar en roll för just hur långt vi kan tänja gränserna, för hur långt vi kan gå i våra utmaningar mot de diskurser och praktiker som sätter de normativa gränser vi inte får överskrida. Vilka gränser som inte får överskridas varierar med tid och plats, och det avgörande är att undersöka hur och varför det förbjudna har konstruerats som just förbjudet. Att förstå hur det som är tillåtet och förbjudet ges mening, hur det blir ‘naturligt’, sanningar som inte kan ifrågasättas. Själva ifrågasättandet av vedertagna sanningar—i ord och handling—utgör ett motstånd som utmanar maktens grepp om diskurserna.

Sett ur detta perspektiv blir det klart att Foucault strävade efter samhällsrelevans. Som ett slags svar på denna strävan har hans verk haft en central betydelse inte bara för utvecklingen av queerforskningen, utan även för teoretiserandet av västerlandets—Occidentens—självbild som den osynliga och odiskuterade motsatsen till ‘Den Andre’. Denna självbild har formats genom århundraden av global maktutövning, dens kulturuttryck upplevs som naturliga snarare än som kulturliga och den utgör det eftersträvansvärda, även för de som motsätter sig dens maktanspråk.

Foucaults texter kan läsas som en kritisk granskning av hur makt i olika former växer fram över tid, och i ständig samverkan mellan olika kollektiv, i hur individen anpassar sig till eller opponerar sig mot strukturer och maktordningar. Det är i denna mening hans texter förblir högst relevanta, och det är därför forskare fortsätter att inspireras av dem.

Ane Kirkegaard