Läs Björn Kumms text

Bilderna på Muammar Qadhafis blodiga huvud när han till sist hittats och skjutits av rebellerna i oktober förra året är förmodligen något som barnen idag kommer att minnas i resten av sina liv- precis som vi är många som minns filmsekvensen där John F Kennedy sköts ihjäl i sin öppna bil 1963.

Nästa vecka är det ett år sedan världshistoria skrevs på Tahrirtorget i Kairo. Sen dess har Afrikas politiska karta ändrats radikalt.

Men hur såg världen egentligen ut innan dessa diktatorer kom till makten? Björn Kumm oroar sig över vårt minne:

Hela det senaste året har präglats av den arabiska våren. Den inleddes i Tunisien, spred sig snabbt till Tahrirtorget i Egyptens huvudstad och kulminerade i oktober i Libyen i en militär kampanj som slutade med dess diktators förödmjukande ändalykt. Den arabiska våren har setts som en revolt för frihet med förhoppningar om en mer demokratisk framtid, ett uppror mot förtryckande regimer som visat sig mycket svåra att undanröja. Slutresultatet är ännu i högsta grad ovisst.

Men är det verkligen så?

Ska vi granska denna historia som så ofta ses som irrelevant? Vad var det som hände i Egypten 1952 och i Libyen 1969? Drygt fyrtio år innan Muammar Qadhafi till sist störtades? Varifrån kom diktatorerna? Vad finns där, långt bakom dagens upphetsade rubriker?

Låt oss gå tillbaka till 1952. Det året avsattes Egyptens högeligen korrumperade kung Faruk av en grupp unga officerare, vars främste inspiratör hette Gamal Abdel Nasser. Överste Nasser gjorde sig mycket snart till ovän med både Storbritannien och Frankrike, de två stormakter som då fortfarande utövade kontroll över Mellanöstern som de hade delat upp mellan sig strax efter första världskriget. Storbritannien och Frankrike ägde faktiskt fortfarande Suezkanalen som löper rakt genom egyptiskt territorium. När Nasser understod sig att nationalisera denna ekonomiska pulsåder, då inledde Storbritannien och Frankrike, de gamla kolonialmakterna, i hemligt samarbete med den nya, knappt tioåriga staten Israel, krig mot Egypten. Den omständigheten borde man minnas, men det är mycket sällan det sker i de historiska översikter som görs.

Nasser och Egypten överlevde. Nasser blev en av sin tids antikoloniala hjältar och förebild också för de unga officerare i Libyen som 1969 tog makten från landets inte heller nämnvärt framstegsvänlige och även han ganska korrumperade kung Idriss. Är det kung Faruks och kung Idriss gamla regimer man nu längtar tillbaka till?

Om man inte kan sin historia, är det mycket svårt att få någon rätsida på vad som händer i dag. Vi har i årtionden förskräckts av den radikala religiösa revolutionen i Iran, klassad som muslimsk fanatism av det speciellt radikala shiitiska slaget, som om den plötsligt framstigit ur Koranen, vilket inte bara sverigedemokraterna tror. Men även Iran har en historia som sträcker sig längre tillbaka än de senaste våldsamma årtiondena, och det är en i högsta grad modern historia som kan beskrivas i politiska och sociologiska termer.

I början av 1950-talet, ungefär samtidigt med Nassers och hans unga officerskollegers maktövertagande i Egypten, skedde i Iran ett demokratiskt genombrott. 

Mohammed Mossadeq var Irans demokratiskt valde premiärminister vars strävan var att omförhandla det mycket oförmånliga avtal shahen av Iran ingått med brittiska Anglo-Iranian Oil Company som länge haft monopol på landets oljeutvinning. Liksom Nassers beslut att nationalisera Suezkanalen uppfattades Mossadeqs försök att få kontroll över landets egna resurser av yttervärlden som en ren förolämpning.

I västvärldens massmedier porträtterades Irans premiärminister som en utomordentligt löjlig u-landspolitiker, ofta klädd i pyjamas, en politiker som dessutom grät offentligt. 1953 störtades Mossadeq i en kupp iscensatt av CIA-agenten Kermit Roosevelt (inte släkt med den sympatiska grodan i Sesame Street men väl med båda presidenterna Roosevelt, Theodore såväl som Franklin D).  

Konsekvensen av Mossadeqs störtande blev ett ödesdigert politiskt vakuum, där shahen av Iran skoningslöst slog till mot all sekulär opposition men utrymme därmed gavs åt Irans religiösa ledare, mullorna och aytollorna, som till sist blev de som tog makten efter att nästa demokratiska genombrott i Iran inträffat för 30 år sedan, vid 1970-talets slut, och shahen slutgiltigt jagats i väg.

CIA:s ingripande i Iran för snart 60 år sedan, det som gjorde slut på Mohammed Mossadeqs demokratiskt valda regering och återinsatte den störtade shahen, må vara avlägset i tiden, men i Iran är minnet långt. I Iran vet man att USA den gången ogenerat ingrep och störtade landets regering. I USA där minnet är betydligt kortare erinrar man sig framför allt att iranska studenter 1979 var oförskämda nog att ockupera amerikanska ambassaden i Teheran och hålla amerikansk diplomatisk personal som gisslan i ett helt år. Jag tror att dessa båda minnen utmärkt väl förklarar den låsning som ännu präglar förhållandet mellan Iran och USA.

 På senare år har det blivit modernt att också fördöma Kuba som exempel på hård diktatur som måste avvecklas. Även inför Kuba verkar det finnas en föreställning att det där under ett halvsekel rått en beklagansvärd diktatur utan några förmildrande omständigheter.

Den revolution som inleddes i januari 1959 går snart in på sitt femtiofjärde år. Dess ledare Fidel Castro har visat sig ovanligt långlivad även om han vid 85 års ålder numera dragit sig tillbaka från dagspolitiken men mycket aktivt kommenterar världshändelserna på sin blogg.

Samma höst år 1956, då Gamal Abdel Nasser skulle straffas av Storbritannien, Frankrike och Israel som han utmanat genom att nationalisera Suezkanalen, gav sig Fidel Castro och 81 män ur hans 26 julirörelse ut på en äventyrlig seglats i Karibiska sjön för att landstiga på Kuba och omsider efter ett par års gerillakrig störta den sittande diktatorn Fulgencio Batista, som lika lite som kungarna Faruk och Idriss i Nordafrika var någon lysande framstegsvänlig demokrat.

Efter störtandet av Batista, kan Kuba uppvisa mycket berömvärda insatser, inte minst som aktiv deltagare i södra Afrikas befrielsekamp. När nämligen den just självständiga före detta portugisiska kolonin Angola hösten 1975 hotades av sydafrikansk invasion, ingrep Castro och skickade kubansk trupp och så småningom kubanskt flyg för att hindra att Angola efter månghundraårig portugisisk kolonialism skulle bli lydstat under den sydafrikanska apartheidregimen.

Det är inte många som erinrar sig Kubas roll i 70- och 80-talets afrikanska utveckling, och återigen frågar jag mig om den här insikten någonsin sjönk in. En socialdemokratisk svensk försvarsminister kallade vid ett tillfälle under sent 80-tal de kubanska trupperna för legoknektar. Det hävdades att stödet till Angola var ett led i det kalla kriget och att Sovjetunionen med Kubas hjälp ville öka sitt inflytande på den afrikanska kontinenten. Men snarare var det faktiskt Kuba som drev på i en situation då man i Moskva var mer intresserad av att inte utmana USA. Det är ingen tillfällighet att Nelson Mandela, när han frigavs i februari 1990, bara några månader efter Berlinmurens fall, gjorde sina första resor till Stockholm – och till Havanna.

USA:s oförsonliga politik gentemot just Kuba är unik. Ibland beskrivs sanktionerna som tämligen normala försök att påverka regimer som plågar dissidenter och politiska fångar. Men med sina tidigare fiender Vietnam och Kina bedriver USA i dag omfattande handel trots att ingendera regimen blivit mer frihetlig eller tolerant gentemot oliktänkande.

USA:s kubapolitik har historiska anor. Även Fidel Castro har utmanat och förolämpat supermakten genom att bedriva en nationalistisk politik. Under det kalla kriget uppstod en konjunktur då den alternativa supermakten, Sovjetunionen, kunde ge sitt stöd åt den uppkäftigheten. Det stödet har nu bortfallit. Men tjugo år efter världskommunismens sammanbrott har Kuba fortfarande inte gett upp sin oberoende politik gentemot USA, och det är det som betraktas som oförlåtligt.

Förväntansfullt har en del kommentatorer sagt att den arabiska våren kanske sprider sig också till Kuba. Vissa av Kubas kritiker hoppas nog att Kuba då kan bli ännu en liten drabant till sin store nordamerikanske granne, ett land som lydigt följer Världsbankens och Internationella valutafondens regler och anvisningar, kanske rentav som andra lydiga länder samarbetar med den USA-kontrollerade militära samarbetsorganisationen Nato och ställer upp med trupper i Afghanistan. Jag hoppas för min del att det inte ska behöva bli på det viset.

Björn Kumm

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista