Läs Fredrik Segerfeldts text

En knäckfråga i kampen för ett fungerande ekonomiskt system, och en bättre framtid, är världsfattigdomen som fortfarande utgör ett globalt problem. Under senare år har kritik riktats från olika håll mot hur pass mycket bistånd egentligen hjälper i kampen mot fattigdomen. Författaren och biståndsdebattören Fredrik Segerfeldft menar att det finns en annan väg att gå, om vi på allvar vill göra något åt den globala fattigdomen.

---------------------------------------------------------------------------------

Ökad migration. Är det det viktigaste verktyget för att stimulera den globala utvecklingen?

Det menar allt fler forskare och skribenter, i stark kontrast till den våg av invandringsmotstånd som sveper över Europa.

Ett exempel är Michael Clemens, utvecklingsekonom vid Center for Global Development i Washington. I den uppmärksammade uppsatsen Economics and Migration: Trillion Dollar Bills Left on the Sidewalk menar han att ökad invandring från fattiga till rika länder skulle vara det bästa sättet att lyfta folk ur fattigdom. Logiken är enkel: en människa som flyttar från ett fattigt till ett rikt land kan öka sin inkomst med alltifrån 2 till 20 gånger.

En som tagit sig an denna fråga ur ett journalistiskt perspektiv är Robert Guest, i den nya boken Borderless Economics – Chinese Sea Turtles, Indian Fridges and the New Fruits of Global Capitalism. Guest, som är näringslivsredaktör på den brittiska tidskriften Economist, beskriver hur in- och utvandringen har varit till enorm nytta, och driver tesen att ökad migration skulle kunna göra underverk. Helt fri rörlighet för människor skulle fördubbla världens BNP. Men det behövs inte så drastiska åtgärder.

Om rika länder bara öppnade sina gränser lite, skulle de enligt Guest göra långt mer för världen än de någonsin skulle kunna göra genom bistånd. Världsbanken har räknat ut att invandring motsvarande tre procent av rika länders arbetskraft skulle ge 300 miljarder dollar mer till världens fattiga. Som alltid när man talar om globala frågor är siffrorna svindlande. Men det råder allt större samstämmighet om att migration är den globala utvecklingens alexanderhugg.

Guests bok är smockfull med såväl belysande anekdoter som ögonöppnande statistik. Låt mig ge ett exempel: fyra av fem haitier som någonsin har tagit sig ur fattigdom, har gjort det genom att flytta till USA. Ett annat exempel är att indier i USA är rikare inte bara än genomsnittsindiern, utan även än genomsnittsamerikanen.

Diasporor och etniska nätverk spelar en viktig roll. 15 procent av alla nystartade företag i Silicon Valley har minst en indisk medgrundare. Samtidigt flyttar 60 000 IT-specialister varje år tillbaka hem till Indien. En annan förbluffande siffra är att över 70 procent av de utländska direktinvesteringarna i Kina kommer från etniskt kinesiska länder, som Taiwan, Hong Kong och Singapore. Dessa flöden bidrar också till att undergräva auktoritära regimer, menar Guest, med gott stöd i forskningen.

En vanlig farhåga i diskussionen om migration är risken för kompetensflykt, så kallad ”brain drain”. Det är ett argument som Guest effektivt avfärdar. Möjligheten att i framtiden flytta utomlands lockar många fler att skaffa sig attraktiva utbildningar än som sedan faktiskt emigrerar. Så många att nettot blir positivt. I Filippinerna, det land som exporterar flest sjuksköterskor i världen, finns det fler sjuksköterskor per capita än i exempelvis Österrike.

Andra vinster för avsändarlandet är remitteringarna, det vill säga de pengar som migranterna skickar hem till sina familjer. Den totala summan beräknas vara mer än tre gånger så stor som det sammanlagda globala biståndet. Och till skillnad från biståndet är remitteringarna utom räckhåll för de oftast despotiska regimer som styr dessa länder. Dessutom höjer emigrationen lönerna i ursprungslandet, när utbudet av arbetskraft minskar.

En före detta kollega till Guest på Economist är Philippe Legrain, som för några år sedan kom med den utmärkta boken Immigrants: Your Country Needs Them, skriven med samma briljans och skärpa. Till skillnad från Guests bok handlar den också mindre om näringslivet, Kina och Indien, och mer om själva migrationen.

Det svenska utvecklingsetablissemanget säger sig vilja göra allt för att bekämpa fattigdomen. De borde därför läsa Guest. Och Legrain. Och Clemens. Den senares forskning om bistånd har tidigare hyllats av Sida. Frågan är om hans migrationsforskning, som är mer banbrytande, kan få lika stor uppmärksamhet.

Fredrik Segerfeldt

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista