Läs Görrel Espelunds text

Nu till ett land som en gång stod som symbol för framtidstron i södra Afrika: Zimbabwe brukade kallas Afrikas kornbod, men är nu ett land i förfall. Görrel Espelund läser en ny bok som söker historiska orsaker: däribland den olösta frågan om hur de vita jordägarnas mark skulle fördelas mer rättvist efter självständigheten.

-------------------------------------------------------------------------------

Det är lätt att skylla Zimbabwes tragiska och katastrofala utveckling på en enda man – den auktoritäre presidenten Robert Mugabe.

Verkligheten är så klart betydligt mer komplicerad än så och i boken Catastrophe  – what went wrong in Zimbabwe? Lägger författaren och journalisten Richard Bourne fram en detaljerad bild av hela den komplexa fråga som är Zimbabwe.

Utan att fria president Mugabe från skuld, visar Richard Bourne hur dagens Zimbabwe har formats under över ett århundrade av misskötsel – med början på 1880-talet då den brittiske exploatören och affärsmannen Cecil Rhodes lade under sig det som kom att bli Sydrhodesia och senare Zimbabwe.

Vägen från kolonialtiden till 2000-talets Zimbabwe är lång och kantas av politiska felsteg. Men, skriver Bourne, Ian Smiths ensidiga självständighetsförklaring från Storbritannien 1965 måste bedömas som det mest ödesdigra misstaget. Resultatet blev krig, våld, bitterhet och hat – och det lade grunden till historiens fortsatta utveckling

Bourne är trovärdig och noggrann. Historiska händelser kopplas till varandra och författaren ser både bakåt och framåt på samma gång. Trådarna knyts prydligt ihop och driver boken framåt år för år, händelse för händelse.

Det är lätt att kritisera i efter hand, men faktum är att det alltid har funnits några som kunnat förutspå de katastrofala konsekvenserna av politiska beslut, skriver Bourne.

En nyckelfråga för framtiden blev hur landfrågan behandlades i fredsförhandlingarna som skulle leda fram till självständigheten 1980. Bourne skriver: Britterna tycktes inte förstå sprängkraften som landfrågan hade – eller så insåg de att den faktiskt kunde underminera hela avtalet och försökte därför gå runt problemet. Lösningen blev ett tioårigt moratorium då de vita böndernas mark var skyddad.

Förhoppningen var kanske att tiden så småningom skulle ge utrymme för fredligare förhandlingar och överlåtelse av jordbruksmark.

Men med facit i hand vet vi att utgången blev precis tvärtom.

Bourne sätter också Zimbabwes utveckling i ett geografiskt ljus.

Hade apartheidssystemet i Sydafrika fallit före Zimbabwe blev självständigt – hade historien med all säkerhet tagit en annan vändning.

Nu hamnade Zimbabwe i Sydafrikas skugga. Och när Nelson Mandela släpptes ur fängelset blev det början på slutet av Mugabes och Zanu-PF:s storhetsperiod.

Mugabe kunde aldrig hävda sig mot Mandela vars försoningspolitik gick tvärs emot Mugabes oförmåga att bygga allianser och brist på respekt för mänskliga rättigheter. Under årtionden har Zanu-PF istället närt en polarisering mellan olika politiska och etniska grupper i landet.

Medan ANC har en lång politisk historia som vilar på ett frihetsmanifest och alla sydafrikaners lika värde, finns inte alls samman ideologiska förankring i Zanu-PF. I Mugabes ögon var den väpnade kampen som gav honom den politiska segern. Våldet har därför alltid legat nära till hands och Zanu-PF:s band till säkerhetsmakten har bara blivit starkare.

När Mugabe förlorade valen 2008 var det hans familj och hökarna inom militären som avrådde honom från att avgå – de hade helt enkelt för mycket att förlora, skriver Bourne.

Trettio år efter självständigheten fick det krisade Zimbabwe en motvillig samlingsregering mellan Zanu-PF och oppositionen MDC. Och fallet tycks för tillfället ha bromsats upp.

Men det finns de, menar Bourne, som inte anser att situationen i Zimbabwe är så farlig. Inte om man jämför med Nigeria och Demokratiska Republiken Kongo. Men krisen och misslyckandet i Zimbabwe måste ses i ljuset av den optimism och de förväntningar som fanns på landet i början av 1980-talet.

Även med den bästa politiska viljan kommer det att ta generationer att reparera skadorna. Och det mesta av arbetet måste zimbabwierna göra själva.

Görrel Espelund