Och här Henrik Nilssons text

Nu till två böcker som inte är lika lätta att låna: nyutkomna i Mexiko, på spanska. Författaren Henrik Nilsson om två nya titlar som borrar djupt i vad romankonst egentligen är.

--------------------------------------------------------------------------------

Som ung student brukade Carlos Fuentes varje morgon korsa El Zócalo, det stora torget i Mexicos Citys centrum. Runt den blivande författaren existerade olika tider parallellt, nuet blandades med det förflutna och jämte den moderna storstaden levde Tenochtitlán –  aztekernas huvudstad – i hans fantasi.  I ena änden skymtade han då en kanal där män och kvinnor som var klädda i vita dräkter färdades i kanoter, och i andra änden stenmurar smyckade med ormar och dödsskallar. Han såg både Latinamerikas största katedral och den byggnad som låg på samma plats vid spanjorernas ankomst, Moctezumas palats.

Om detta berättar Fuentes själv i sin nya essäbok ”La gran novela latinoamericana” (Den stora latinamerikanska romanen), och visst är bilden av det dubbelexponerade torget betecknande för en romankonst som med stor kronologisk lekfullhet gett sig i kast med den mexikanska historien. Ändå handlar inte den här boken om hans eget författarskap utan om de andra latinamerikanska berättarna, den tradition han ingår i och som hade sin storhetstid under den så kallade ”boomen” under ett par decennier i mitten av förra seklet. Fast Fuentes ambition är mer vidsträckt än så, han försöker greppa över hela det spanskspråkiga Amerikas prosa, från upptäckartiden fram till våra dagars unga författare i Havanna, Bogotá och Buenos Aires. En ambitiös bok, men också ojämn – med en lite förutsägbar dragning till kontinentens redan kanoniserade författarskap. Jag hade gärna sett fler störningar i den officiella litteraturhistorien, fler invändningar och upptäckter av det personliga slaget.

Allra skarpast blir det faktiskt när Fuentes skriver om det han menar är det spanskspråkiga Latinamerikas första roman, Bernal Díaz del Castillos ”Mexikos erövring”. Men varför ska denna historiska redogörelse, skriven av en deltagare i Hernán Cortés expedition till Mexiko år 1519, betraktas som en roman? Jo, Bernal skrev sin bok många år efter erövringen, då han på sin ålders höst dragit sig tillbaka till Guatemala. Liksom Proust försökte han då uppfinna en tid som flytt, och med stor konkretion och detaljrikedom fångade han inte bara viktiga händelser som mötet mellan Cortés och Moctezuma, utan också alla de anonyma ödena – soldat för soldat, häst för häst. Bernals minne är, menar Fuentes, romanförfattarens inofficiella minne.

Bland dagens prosaister, femhundra år efter Bernal Díaz del Castillo, finns El crack, författargenerationen i Mexico City som för ett decennium sedan ville markera sin självständighet gentemot boomens stora berättare. En av dem, Jorge Volpi, är själv aktuell med en ny essäbok: ”Leer la mente” (Att läsa medvetandet). Liksom Fuentes bok handlar den om romankonsten. Men Volpis infallsvinkel är en annan; han undersöker förhållandet mellan den litterära fiktionen och människans hjärna. Utifrån senare års hjärn- och kognitionsforskning poängterar han det fiktiva inslaget i all mänsklig varseblivning, detta ”som om” som vi ofta orienterar oss i tillvaron med. De mentala processer som vi närmar oss verkligheten med, liknar i mångt och mycket de som vi närmar oss fiktionen med. Detta får särskilda konsekvenser för de romangestalter som intar en viktig plats i Volpis resonemang. Tack vare upptäckten av hjärnans spegelneuroner, som gör oss kapabla till att känna empati och ta andras perspektiv, kan vi bli andra när vi läser romaner. Detta gör oss inte automatiskt till bättre människor, men den som inte läser romaner har färre möjligheter att förstå världen, de andra och sig själv. Det handlar förstås då inte om vilka romaner som helst, utan om de främsta romaner som enligt Volpi förmår konstruera gestalter som undflyr förutsägbara modeller – och som kort sagt är lika djupa och motsägelsefulla som vi själva. Att läsa romaner blir då kognitivt sett som att bebo en värld. Och, skriver Volpi: När jag träder in i Alexander I:s Ryssland i ”Krig och fred” eller i det tidiga nittonhundratalets Frankrike i ”På spaning efter den tid som flytt”, beter min hjärna sig på ett likartat sätt som när jag promenerar i mitt eget kvarter eller över Zócalon i Mexico City.

Så hamnar också Jorge Volpi till slut på det torg som den unge Carlos Fuentes brukade korsa på väg till universitetet. Båda de mexikanska författarna, från olika generationer, hävdar romanens betydelse – inte bara som en övergående estetisk upplevelse eller som ett underhållande tidsfördriv. Utan som något som faktiskt skapar vår historia och våra liv, gör oss till de människor vi är. Men deras resonemang pekar också framåt. Vi befinner oss alla inne i historien, skriver Fuentes, eftersom det sista ordet ännu inte är sagt. Därför kommer den allra vackraste romanen kanske alltid vara den som Fuentes kallar den ”potentiella romanen” – den som ännu väntar på att skrivas.

Henrik Nilsson