Påannons, intervju och Ane Kirkegaards text

Vi satt på OBS-redaktionen, jag och Pernilla Ståhl som producerar OBS, och pratade om att vi skulle göra en serie om hur olika städer skildras i litteraturen. Och vi gjorde som vi brukar: vi började med att kontakta några av våra närmaste medarbetare för att fråga dem om de tyckte det lät som en bra idé, och om de själva hade några städer att berätta om. En av de första som hörde av sig var Ane Kirkegaard som ville göra det inslag du ska få höra så småningom idag: ett inslag om Zimbabwes huvudstad, Harare. Harare – sa Pernilla. Där har jag ju ett halvt gästrum som står och väntar.

Ljudillustration

We did most of it , put a roof on it, finished most of it, its pretty it’s the interior that is left, its pretty nice, you should come and visit, So our guestroom is almost finished. No, skratt, it is not , it is not habitable..

Pernilla Ståhl:

Nej, gästrummet är inte färdigt på ett tag, säger min svåger, Leonard Zulu, när jag når honom i Geneve. Han bor och arbetar, liksom nära fyra miljoner zimbabwier, utanför hemlandet. Det finns tak på huset, men huset är långt ifrån beboeligt, även om det senaste jag hörde var att någon faktiskt har flyttat in i där, berättar han.

Huset ligger omgivet av frodiga gröna kullar. Och Harare är, berättar Leonard, trots det ekonomiska och politiska förfallet,  en vacker stad, med långa jakarandaaller, botaniska trädgårdar, caféer och restauranger.

Jag som aldrig varit i Harare ser staden framför mig när jag hör Leonard berätta, och hans bilder läggs till de bilder jag fått genom romaner och noveller, som utspelar sig i staden. Bilder som kanske kommer påverka min upplevelse av Harare, om jag kommer dit någon gång.

Den zimbawiska författarscenen är stor, och på senare år har namn som Doris Lessing och Yvonne Vera, fått sällskap av flera goda berättare som beskriver det vardagliga livet i en stad på dekis. Som Petina Gappah:

Citat Petina Gappah:

När Rambanai inte var tillsammans med mig, utforskade hon hela Harare i jakt på sina favoritplatser från förr. Hon var ofta upprörd när hon kom hem igen. ”Är det inte otroligt?” sa hon när hon återvände från en av sina utflykter.

Jag såg upp från min veckotidning, förskräckt över hennes djupt sorgsna tonfall.

”Det är flugor på italienska bageriet. Flugor, kan du tänka dig?” Hennes Zimbabwe hade stannat på 1997, året då hon åkte därifrån.

Fredrik Pålsson:

Ett utdrag ur Petina Gappahs novell ”min kusinsyster Rambanai”, ur novellsamlingen Sorgesång för Easterly, som Helena Hansson översatt. Och Easterly: det är en av de där positionerna varifrån man kan betrakta Harare: en kåkstad lång utanför stadens gränser, bebodd av invånare som kommit i olika vågor från huvudstaden: varifrån de blivit utkastade av Mugabes regim.

Också på den tiden när den vita minoriteten styrde var det här en segregerad stad: den byggdes som Salisbury på 1930-talet, och planlades på samma sätt som Johannesburg i apartheidregimens Sydafrika, med separata boställen för de som skulle tjänstgöra hos den vita befolkningen. Vilket leder till att Harare varje kväll än idag töms på huvuddelen av sin befolkning, när arbetsdagen är slut.

Leonard Zulu:

So what you have is that at five o´clock, the city empties. Everybody goes back to where they either live so the people who live in […] who I think is about a million or so, will be trooping out so you see just streams and streams of buses, if you’ve seen these trains going out of Johannesburg into Soweto, taking people back home to sleep.

Fredrik Pålsson:

Men nu ska vi inte resa ut ur Harare, utan in i staden: en stad med runt 2 miljoner invånare, i nordöstra Zimbabwe. Ane Kirkegaard är freds- och konfliktsforskare och medlem i OBS redaktionsråd, och hon ska ta oss med dit: och det här är det första inslaget, i OBS nya serie, Att läsa en stad.

--------------------------------------------------------------------------------

Jag har bott kortare och längre perioder i flera större städer, men ingen stad har varit så mycket min som denna metropol, som samtidigt är en riktig provinshåla. Harare—en stad där landsbygd möter internationella jet sets av olika slag, där fattigdomen lyser en så grällt i ögonen, att man nästan inte står ut, medan rikedomen blomstrar bakom höga murar i de välbärgades förorter, och i och kring skrytbyggen i stål, betong och glas. Tiggare i trasor, affärsmän och -kvinnor i snitsiga dräkter och vassa solglasögon, vanliga människor som skyndar mellan jobb och hem, via affären och barnpassningen. En stad som sedan 1980 förändrats fullständigt, och samtidigt inte alls. En stad som under ett par decennier symboliserade en minoritets motstånd mot förändring, sedan den revolutionära frihetens fullbordan, och under de senaste 15 åren förfallet och en annan minoritets vägran att gå.

Sättet som jag har lärt känna denna min andra stad, var till en början via Mobil Oils kartbok. Enterprise Road, The Avenues, Kopje, Borrowdale, universitetsområdet, Mbare, Fife och Union Avenue. Långa jakarandaalléer som i oktober och november badar i lila, himlen dold och gatorna täckta av blommor och ljuv doft. The Book Café, en fantastisk bokhandel med en bar och restaurang som genom åren har varit hemvist för kritiska debatter och samtal, konserter och book launches. Min första lunch vid återkomsten brukar alltid intas där, och jag beställer alltid en Sadza and stew, zimbabwisk polenta och köttgryta.

När stadskartan väl hade blivit en del av min minnesbank, och jag obesvärad kunde ta mig mellan vad som var viktigt för mig—Government Printers, nationalarkiven, institutet jag var knutet till, bostaden, vänners hem—lärde jag känna Harare ur helt andra perspektiv. Genom självbiografier, noveller och forskning om stadens historia och samtid.

I Tsitsi Dangarembgas böcker är Harare metropolen som hägrar som ett löfte om en ljus framtid, den representerar den modernitet som man vill ta del av, men som samtidigt slår sönder det man känner som sitt. I Nozipo Maraire och Sekai Nzenza-Shands böcker däremot fungerar den som en språngbräde ut i världen—inte en metropol utan en provinsstad i ett glömt hörn av en kontinent som fortfarande haltar efter århundraden av plundring. På sett och vis liknar deras beskrivningar dem som förekommer i Doris Lessings självbiografi, där hon med avsmak beskriver 1950talets vita minoritets politiska och moraliska inskränkthet.

Den Zimbabwisk-Amerikanske journalisten och författaren, Peter Godwin skriver om förfallet, som tog sin början efter år 2000. Han beskriver hur Harare ganska snabbt förvandlas från relativt välskött till havererad. Han lider sig igenom föräldrarnas ålderdom, och förlusten av staden, genom dess korruption och mångsidiga sammanbrott. Han beskriver platser som jag känner väl, och förvandlingen av dem från vackra till fula och illaluktande. Samtidigt som han möter dödens tarvlighet i sönderfallet, bokstavligt genom faderns död, och bildligt genom sin växande antipati mot staden som en representation av en makt han så djupt föraktar, mötte jag en överraskning vid min senaste visit. Förändringen var påtaglig. Nästan hela medelklassen verkade ha uppslukats av fattigdom och nöd, medan några få hade blivit WaBenzies—rika och lyckliga ägare till överklassbilen utan jämförelse, nämligen Mercedes Benz. Men den degraderade medelklassen var fortfarande synlig i sina rena och välskötta men lappade kläder, väskor och skor, och inte någon enda ville mutas för att utföra sitt arbete. Man var sammanbitna, men vänliga och korrekta, och glada att det fortfarande fanns sådana som ville komma dit. Berättelserna, eller kanske vandringsmyterna, är många: om människor som gjort sig förmögenheter på att sälja gummiband att hålla sedelbuntarna ihop med, eller att man fick slut på registreringsskyltar till nya bilar för att importen av lyxbilar ökade samtidigt som fattiga dog i koleraepidemier. Medan statsanställda och andra försökte överleva på en lön som smulades sönder av inflationen—man fick själv rita till nollor i slutet—fanns det dem som åkte på shoppingresor till Europa och Fjärran Östern. I novellsamlingen Sorgesång för Easterly beskriver Petina Gappah så stilla, ömsint, argt och sorgset denna förändring.

Petina Gappa 

Intimitet med en stad kan åstadkommas på många sätt; genom att läsa kartor, beskrivningar i guideböcker, eller via romaner, noveller och biografier om människor som på olika sätt lever i, eller drömmer om staden. Harare har inte förrän nu kommit att intressera mig ur ett vetenskapligt perspektiv. Den intimitet man får genom att utforska hur staden har planerats och hur makteliten använder stadsplanering som ett verktyg för kontroll, känns dock tveksam, samtidigt som den är viktig. Jag kan inte längre njuta av minnena av alléerna av blommande jakaranda på samma sätt. Jag ser diskussionerna på bokkaféet i ett nytt ljus, och läser de breda, raka boulevarderna i centrum som perfekta för jakt på demonstrerande medborgare, snarare än som promenad- och shoppingstråk.

Det organiska sätt man lär känna en stad på, genom att vandra längs gatorna, irra bort sig och hitta rätt, och slukandet av skönlitterära tolkningar av staden och dess innevånare är något ganska annat än att vetenskapligt dissekera olika aktörers rapporter om det statliga våld som hemsökt densamma. Längs de jakarandakantade gatorna och de breda boulevarderna har det genom de senaste 15 åren kastats tårgås av kravallutrustad polis ett antal gånger. Människor har slagits sönder, drömmar krossats. Reaktionen har kommit både utifrån och inifrån, protesterna verbaliserade i kartläggningar av hur människor har drabbats, hur stadens själ långsamt kvävs genom repressionen. Jag läser numera nya sorters kartor över Harare, men syftet är ett annat: jag vill förstå hur Harare har planerats för att tillgodose statsmakternas intressen på bästa möjliga sätt.

Cirkeln är sluten, jag är tillbaka där jag började.

 Ane Kirkegaard