Läs Anders Ydstedts text

Det var faktiskt inte för så länge sedan. Och inte så långt borta. Nitiska östtyska gränsvakter som kontrollerade underredena på bilarna som skulle köra på färjan i Stralsund, med destination Trelleborg. Med speglar genomsökte dem alla skrymslen i jakt på människor som ville fly landet.

Sedan Berlinmurens fall tar många av oss rätten att röra sig fritt över gränserna i Europa för given. Att resa har blivit en självklarhet för många i vår del av världen.

Men: samtidigt som utlandsresor blivit ekonomiskt möjliga för allt fler, höjs ofta krav på att begränsa resandet på grund av miljöskäl. Anders Ydstedt, liberal debattör, anar en elitistisk syn på resandet, och undrar varför vi bara diskuterar resandets negativa konsekvenser inte miljön, och inte vad som händer om vi reser mindre.

-----------------------------------------------------------------------------------

”Resan är viktigare än målet”, brukar man säga. Det syftar på att resan i sig inte alls behöver vara något onödig. Istället ger resan så mycket mer, t ex nya lärdomar, förståelse för andra kulturer och inte minst nya vänner.

Handel och näringsliv bygger på att människor möts och skapar nya affärer. Visst kan videokonferenser ersätta en del möten men forskningen visar att tekniken främst gör att vi kan ha kontakt med vänner ännu längre bort, som vi också vill träffa på riktigt.

Möjligheten för människor att röra sig fritt är en grundprincip i alla civiliserade samhällen. Rätten att få  röra sig är en förutsättning för demokrati och frihet. De mänskliga mötena möjliggör yttrandefrihet, demokrati, äganderätt och marknadsekonomi. Mobilitet inom och utanför hemlandets gränser är därför också en mänsklig rättighet enligt artikel 13 i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.

Rätten att röra sig fritt är för oss i vår del av världen en sådan självklarhet att den knappt längre behöver förklaras och försvaras. De flesta tror inte att mobiliteten på allvar skulle kunna vara hotad. Paradoxalt nog är den fria rörligheten därför ett lätt byte för politiker och byråkrater som vill planera, reglera och ransonera resandet. På område efter område kommer förslag som syftar till att begränsa, beskatta, styra och övervaka rörligheten.

Idag är det främst med miljöskäl som politiker motiverar begränsad mobilitet.

”Ja vi behöver minska trafiken. Det behövs om vi ska klara våra ambitiösa klimatmål. Detta är vår tids ödesfråga.” Så sa nyligen miljöminister Lena Ek till Sveriges Television. Miljöpartiet har föreslagit stopp för vissa flygresor och en del kommuner arbetar med s k mobility management som går ut på att begränsa människors rörlighet.

Jämför vi med andra områden med miljöpåverkan så är de flesta överens om att vi ska minska miljöstörningar från matproduktion och boende. Detta ska dock inte ske genom att vi ska svälta eller bli uteliggare. Mobilitet betraktas dock som något som kan begränsas utan att det ger några förluster.

Begränsningar av rörlighet handlar om makt. Före 1860 krävdes det inrikespass för varje resa inom Sverige. Inrikespasset användes för att hålla kontroll över spridandet av politiska illäror, spioneri eller anstiftande av uppror. Inrikespasset var också ett sätt att kontrollera handeln under en tid då flödet mellan stad och landsbygd gav viktiga skatteintäkter.  Sverige var på intet sätt ensamt om att kontrollera resandet. Berlinmuren var kanske den tydligaste symbolen för reseförbud och än i våra dagar utgör begränsning av rörelsefriheten ett viktigt verktyg för att upprätthålla diktaturer.

Historien lär oss också att det pågår en ständig kamp mellan ny teknik som ökar mobiliteten och politiska ambitioner att begränsa densamma. På 1800-talet kritiserade den brittiska eliten Thomas Cook som gav vanliga människor möjlighet att göra helgutflykter med de nya järnvägarna. Nu när vi håller på att få ett flyg tillgängligt för alla höjs på samma sätt protester mot lågprisflyget. I Sverige var det den livliga ångbåtstrafiken över Öresund på 1860-talet som omöjliggjorde passkraven.

Jag tycker att de som vill förbjuda och minska mobiliteten bör ställas till svars för de negativa konsekvenserna av en sådan politik, på samma sätt som de negativa effekterna av resandet diskuteras flitigt. Begränsningar i resandet minskar vår frihet och ökar politikernas makt över oss.

Några som insåg detta var de gröna i Tyskland. I en trafikpolitisk positionsrapport, som antogs i april 2004, slog de fast att:

”Att skriva om begränsning av trafik i partiprogrammet samtidigt som vår vardag präglas av lust till resande är en livslögn […] Mobilitet är en förutsättning för socialt deltagande och handlingsfrihet i ett demokratiskt samhälle […] Vi kan inte arbeta med att minska mobiliteten, utan vi måste arbeta med att begränsa de negativa effekterna av den.”

Detta är den smarta strategin, att ta bort störningarna istället för att begränsa mobiliteten. Begränsad mobilitet ger enorma förluster för mänskligheten.

Jag vill sluta med att citera Hjalmar Branting som i sin studentuppsats skrev om betydelsen av ”livligare samfärdsel för folkens andliga och materiella liv”

”Men sin högsta betydelse får dock samfärdseln därigenom, att den blir ett av de starka band, som sammanknyta de olika nationerna med varandra till en högre enhet, mänskligheten.”

Anders Ydstedt

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".