Läs Catharina Thörns text

Nya bilder! Så skön är våren, i Hansastaden!

Fåglar som flyger och par som håller om varandra, på en parkbänk. Fotografierna är från den tyska versionen av Hamburgs hemsida. Att läsa en stad kan man göra på många sätt: genom böcker, genom att promenera längs gator och torg – eller genom att besöka städernas egna plattformar på Internet. För städer byggs inte längre bara av arkitekter och stadsplanerare – utan också av varumärkesstrateger.

Sociologen Catharina Thörn har tidigare rapporterat för OBS om det stadsomvandlingsprojekt som pågår i Hamburg – det största projektet i sitt slag i Europa – och vi ska idag höra vilket Hamburg hon läser, och på vilket sätt.

-----------------------------------------------------------------------

När jag blickar ut över Hamburgs enorma hamnområden tänker jag på vad det innebär att läsa en stad. Längs floden Elbe passerar dagligen enorma containerfartyg som fraktar varor över hela världen – en påminnelse om att Hamburg fortfarande är en betydande hamnstad. Men vid hamnen tornar också filharmonikernas spektakulära byggnad upp sig i de nybyggda områdena i HafenCity. Detta är ingen ordinär konserthall här skall också inrymmas ett femstjärnigt hotell med spaanläggning och 47 bostadsrätter – en enorm satsning på det nya mer exklusiva Hamburg som kommunen arbetar för att skapa.

Projektet skulle ha varit klart men det har dragit ut på tiden och kostnaderna för kommunen stiger. Förra året passerade priset 500 miljoner EURO, samma summa som samtidigt har sparats in på skolor och sjukvård i staden. Jag behöver inte leta – överallt i Hamburg finns tecken på gentrifiering. Detta begrepp som myntades av forskaren Ruth Glass på 1960-talet för att sätta ord på den förändring hon såg i stadsdelen Islington i London som var ett arbetarklassområde som omvandlades till en plats för medelklassen.  Idag är gentrifiering en strategi som städer världen över använder sig av för att uppgradera och förfina stadskärnorna och göra dem attraktiva för kapitalinvesteringar – vilket medför att resurssvagare grupper måste flytta ut. I Tyskland har detta akademiska begrepp funnit sin väg ut i var mans mun. 

Mina bordsgrannar på kafeet i Schanzenviertel pratar om det och på byggnader i staden står slagord om gentrifiering klottrade.  Gentrifiering har blivit den konfliktzon som flera av Hamburgs sociala motsättningar kretsar kring. När gräsrotsrörelsen Rätten till staden publicerade manifestet Inte i vårt namn 2009 var det just kommunens aktiva gentrifieringspolitik de vände sig emot. En politik som de menade skapar alltför tydliga vinnare och förlorare. 

Jag går på tunnelbanelinjen som tar mig till stadsdelen Wilhelmsburg, två stopp från Centralstationen. Samtidigt viker jag upp en stor karta över staden och kan konstatera att Wilhelmsburg inte finns med. Trots öns närhet till innerstaden betraktas den fortfarande som perifer. Jag är där för att ta en promenad med Michael Zielh, utbildad stadsplanerare och aktiv i Rätten till staden. Sedan flera år bor han också i Wilhelmsburg. 

Vi vandrar på gatorna för att betrakta de pågående projekt som är tänkta att förvandla området från en stigmatiserad arbetarklasstadsdel till ett attraktivt utvecklingsområde och därmed också bereda stadsdelen plats på den officiella kartan. Det är det kommunala bolaget IBA som ansvarar för detta omfattande projekt. 2013 skall den internationella bostadsutställningen stå klar och då skall banbrytande utvecklingsprojekt presenteras. IBAs första utmaning var att skapa en ny bild av Wilhelmsburg och de tog ett lika enkelt som radikalt grepp – de bytte helt enkelt namn på stadsdelen. I broschyrerna från IBA kallas Wilhelmsburg numera för Elbön efter den flod som omger ön. Något genomslag hos de boende har detta namn inte fått – inte heller har IBAs olika projekt i stadsdelen vunnit större legitimitet. Det har blivit allt mer tydligt för de boende att utvecklingsprojekten inte i första hand är tänkta för dem utan för den nya köpstarka befolkning som IBA hoppas skall flytta till stadsdelen. 

Men den ekonomiska krisen menar Michael Ziehl har saktat ner IBAs planer. Detta har också lett till att flera projekt havererat - såsom det tänka kulturhus vi nu står och betraktar. Här fanns tidigare olika verksamheter som fick flytta ut för att ge plats åt storslagna planer om ett kulturhus befolkat av konstnärer.  Men luften gick ur projektet och nu står byggnaderna tillsammans med informationsmontern och förfaller.  På den text som finns kvar går det att läsa om ambitioner om medborgardeltagande och inflyttning av konstnärerna 2011. Och medan vi promenerar vidare säger Michel att det IBA framförallt lyckats med är att skapa en ny bild av stadsdelen vilket lett till att många, inklusive han själv, fått höjda hyror trots att deras hus inte alls renoverats. 

Jag lämnar Michel Ziehl i Wilhelmsburg och tar mig till Altona där Christoph Twickel bor. Han var en av initiativtagarna till Rätten till staden och författaren till manifestet Inte i vårt namn.  Han ser ointresserad ut när jag frågar om den stora uppmärksamhet som manifestet skapade. Ett manifest är ingenting, säger han, om det inte omsätts i handlingar. Det är vår viktigaste strategi just nu – att samordna de olika initiativ som finns i staden för motstånd mot dagens utveckling.  Du förstår, säger han – när en fabrik stänger så blir kanske tusentals människor uppsagda och det blir märkbart i hela staden. Men den här utvecklingen sker långsamt – hus för hus uppgraderas och bit för bit blir stadens centrala delar reserverade för dem som har råd. Vi måste se att i alla dessa skilda utvecklingsprojekt avgörs stadens framtid - och hitta motståndsstrategier för att öppna upp för en annan utveckling. Men det tar tid och det är inte enkelt.

När jag senare slår mig ned på ett kafé med det talande namnet Kaffekontoret tänker jag att motsättningarna i Hamburg handlar om möjligheten att vara med och skriva stadens framtid. Och det är en fråga som sträcker sig långt utanför Hamburgs gränser. För i allt fler städer växer sig rörelsen Rätten till staden starkare och vänder sig emot en utveckling där städer ses som företag och gatan som en scen som skall dekoreras. I Hamburg, New York, Los Angeles, Mexico City och Kapstaden gör rörelsen istället anspråk på utforma en annan framtid i städer som byggs för alla dess invånare.

Catharina Thörn