Läs Pernilla Ståhls text

Vi började vår serie Samtal:Europa förra veckan i moll med en rad dystra framtidsscenarier för EU och Europa. Men när vi idag ska följa vår producent Pernilla Ståhl till Europasamarbetets hjärta, Strasbourg, träffar vi bland annat en EU-parlamentariker som är mer optimistisk: Leonidas Donskis, från Litauen.

”Happily we have the union, I don not think the union would tolerate a country that would degenerate into an autocracy, At this stage i rely very much on the union when it comes to human rights and democracy” ( ljudill donskisautocracywaw)

Och optimism passar sig. För idag är det nämligen Europadagen.

Runt om på de olika orter där EU verkar, spelar man idag unionens egen hymn. Beethoven skrev musiken efter en dikt av Schiller, och i EU-sammanhang spelar man den i Herbert von Karajans arrangemang, utan text. Tanken är att musiken på sitt “universella och ordlösa språk”, ska uttrycka EU-idealen: “frihet, fred och solidaritet”. Men nu – när det grekiska folket precis har röstat bort de EU-vänliga partier som försökt lösa krisen på EU-vis är frågan hur det står till med idealen. Finns det någon framtid för EU? Eller är Beethovens musik – bara musik? Med Pernilla Ståhl: till Strasbourg.

-----------------------------------------------------------------------------------------

En symbol för det europeiska projektet: fredliga kompromisser istället för krig. Och en institution som ska förbättra det omtalade demokratiska underskottet i unionen. Ja, här, i den pittoreska staden Strasbourg i Alsace, det är historisk mark, Frankrike och Tyskland har krigat om området flera gånger, har Europaparlamentet sitt officiella säte. Men frågan är vad parlamentsbyggnaden i Strasbourg står för idag. Parlamentarikerna är nämligen bara här fyra dagar i månaden, annars håller de hus i Bryssel. Att alla 736 ledamöter, deras assistenter, tolkar och all möjlig personal flyttar från Bryssel till Strasbourg en gång i månaden, är en kostsam o bökig affär, Strasbourg har till exempel inte en egen flygplats

Europaparlamentet, kallades tidigare lite hånfullt elefanternas kyrkogård, en avpolletteringsplats för politiker som gjort sitt i hemländerna, och som kunde fortsätta verka men utan att ha något reellt inflytande. Men parlamentet har successivt fått större makt, inte minst över Eus budgetprocess. Och flera politiker inleder,  istället för att avsluta, sin politiska karriär här. Ett exempel är den danska s-märkta statsministern Helle Thorning Schmidt, Lena Ek var också i länge Europaparlamentet innan hon kom tillbaka för att bli miljöminister.

Jag går in i Louis Weiss-byggnaden, där parlamentet samlas. Byggnaden som stod klar 1999, har en arkitektur som är symbolisk för hela EU-projektet, fasaden är medvetet halvfärdig. Att taket rasade ner för några år sedan kan i dessa krisdagar också tolkas symboliskt. Inuti byggnaden finns vindlande korridorer, schakt, trappor, broar, prång och hissar, och man kan förstå kritiken från de som arbetar här: det är hopplöst att hitta. Kopieringsmaskinerna går varma, alla dokument översätts, o presskonferenserna avlöser varandra. På pressmötena serveras mjölk, kanske en påminnelse om att jordbrukspolitiken fortfarande är en hörnsten i samarbetet.

Ljudill: Anna Hedh

Socialdemokratiska ledamoten Anna Hedh. I pressbaren håller  moderaten Gunnar Hökmark presskonferens,

Ljudill : Gunnar Hökmark

Jag går, över en bro, uppför trappor, vidare till plenum, där omröstningen sker. Många beslut ska tas, men frågan som är på allas läppar är krisen. Kommissionen är här och redogör för krisåtgärder. I debatten uttrycker parlamentariker från Portugal, Grekland och Spanien oro, och utrycker att krisen berör alla och att medlemsländerna måste vara solidariska mot varandra.

Och frågan är, återigen, vad som kommer hända med Grekland. Resultatet i helgens val tolkas av många som en klar protest mot de nedskärningar som landet tvingats göra för att försöka hålla sig kvar i eurosamarbetet. Och svartskjortorna vädrar morgonluft och kan nu som folkvalda fortsätta med sina hätska utfall mot immigranter.

En person som har ägnat mycket tid åt att försvara mänskliga rättigheter, i sitt hemland och i parlamentet är Leonidas Donskis. Han är ursprungligen filosof, historiker, och har arbetat på flera universitet runt om i Europa och i USA. Sedan tre år tillbaka är han också politiker, och sitter med i den liberala gruppen ALDE i parlamentet. 

Jag hittar honom den intilliggande byggnaden , uppkallad efter Winston Churchill, i ett litet kontor längst ned i en lång korridor.

Leonidas Donskis plockar undan på skrivbordet, han berättar att han  brukar lyssna på musik mellan mötena för att varva ner. Det är en hektisk tillvaro, och han säger att det är oanständigt att unionen, nu i kristider, spenderar så mycket pengar på att parlamentsledamöterna flyttar mellan Bryssel och Strasbourg. Han är bekymrad över krisen, men ser själva samarbetet som räddningen för länder som Grekland:

Det är en mycket allvarlig situation i Europa nu, och det är ingen som riktigt kan förklara orsakerna till krisen, och politikerna som fattar beslut är beroende av råd från specialister och måste också ha stöd från väljarna, det är komplicerat och många länder hemfaller åt nationalism. Men inget land kan självt klara krisen, det kan bara samarbetet göra, och krisen innebär egentligen ett tydligt argument för att det är unionen som är räddningen, säger Leonidas Donskis. Han berättar om euforin efter Berlinmurens fall, då såg framtiden ljus ut, men nu, säger han, har vi blivit påminda om hur ekonomiskt och politiskt sårbara de europeiska länderna är. Inledningsvis trodde vi att det var någonting som var speciellt för Grekland, men nu talar vi om Spanien, Italien, Portugal, och kanske  Italien.

Leonidas Donskis drar parallleller till sitt eget land, när han talar om de nedskärningar som nu görs i krisländerna, och han menar att så tuffa omställningsprogram som litauerna genomlevde, de hade inte gått att göra i södra europa.

I Liauen hade vi inte några indignados, människor emigrerade till andra EU-länder för att få jobb, och vi med vår historia av  Moskvas järngrepp gör att vi litauer var och är vana vid tuffa tider, för Litauen är EU och Nato räddningen, vi har ingen nödutgång, helt enkelt, säger Leonidas Donskis.

Han varnar för att det kan komma en ny depression, som på 1930-talet, och han ser obehagliga tendenser, främlingsfientliga och rentav nazistiska grupper har kommit in i nationella parlament, som Jobbik i Ungern, och nu Gyllene Gryning i Grekland.

I Litauen finns, säger han, tack o lov, inget som påminner om ungerska Jobbik, ja, vi har främlingsfientliga grupper och homofobi är ett stort problem, men inget i närheten av det som nu händer i Ungern. Och hade det som nu händer i Ungern skett förra århundradet då hade jag varit mycket orolig, men nu tack vara unionen finns det en slags kontroll. EU kommer aldrig tolerera framväxten av auktoritära regimer, vi kanske går in i en ekonomisk kris liknande depressionen på 1930-talet men konsekvenserna kommer inte bli som då, tack vare det europeiska samarbetet, avslutar Leonidas Donskis.

Jag lämnar Donskis kontor och på utvägen stötar jag på Kriton Arsenis, grekisk ledamot, som sitter i den socialistiska gruppen. Han är i trettioårsåldern, har, vilket är ovanligt när det gäller männen i  parlamentet, jeans och långt hår. Han har fått flera utmärkelser för sitt enträgna miljöarbete i Grekland och på europeisk nivå, och har begynnande politisk stjärnstatus.

Av honom får jag en rejäl dos EU-optimism, Kriton Arsenis säger att han inte känner sig som grek, utan främst som europé, och han ser EU som ett projekt som driver mänskligheten framåt:

-Europa är ett fantastiskt experiment – med 27 länder som försöker finna gemensamma lösningar på gemensamma problem. 

Pernilla Ståhl

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista