Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Läs Jannete Hentatis text

Det sund som skiljer Spanien från Marocko är ungefär lika brett som det som skiljer Malmö från Köpenhamn. Som alla vatten som skiljer två länder åt har också det här vattnet sett många människor riskera sina liv för att ta sig över – här i Skåne stöter man fortfarande på berättelser om de båtflyktingar som tog sig över Öresund under andra världskriget, och över Gibraltar sund har människor genom historien färdats i båda riktningar, på flykt undan allt man kan behöva fly från.

En bit ner längs kusten ligger Tanger – en stad med 800 000 invånare som för de som bor där är en vardaglig plats i ett land där det aldrig blev någon revolution under den arabiska våren: och där diskussionerna förs om vart de reformer den sittande monarken genomfört egentligen leder. Men också en stad som från håll länge varit en projektionsyta och en dröm. Jannete Hentati, ska läsa Tanger.

---------------------------------------------------------------------------------

Jag har aldrig varit i Tanger, men jag har siktat stadens kustlinje över havet. Sett från Spaniens sydligaste punkt tycks Tangers ljus och linjer så nära och så levande. Fjorton kilometer är ingen sträcka. Ändå är det ett helt hav som skiljer den europeiska kontinenten från den afrikanska. Jag har aldrig varit i Tanger, men insnärjd som jag är i det raster av bilder och berättelser som jag under tid samlat på mig om staden drömmer jag om att en dag resa dit.

Det var i Tanger som Ibn Batouta föddes, han som i de arabisktalande länderna gjort sig vida känd för sina flerfaldiga upptäcktsresor genom den muslimska världen på 1300-talet. Den internationella flygplatsen i Tanger är numera uppkallad efter just honom. Tanger, det var här den franska konstnären Eugène Delacroix under tidigt 1800-tal banade väg för det färgstarka måleri som senare kom att inspirera Matisse såväl som Zorn. Tanger, det var hit beatgenerationens författare vallfärdade under 1950-talet. Alla ville de komma åt den internationella zonens frimodiga kreativitet. Paul Bowles, Jean Genet, Jack Kerouac, Tennesse Williams, Mohamed Chokri, William S. Burroughs. Många är männen som skrivit om Tanger. Det gäller även serieförfattaren Peter O'Donnel. Det var nämligen i just Tanger som Modesty Blaise kom att dra ihop det kriminella gäng vilket i berättelsen om agenten blivit känt som "The Network".

Jag har aldrig varit i Tanger, men sett från den spanska söderns kust, där Atlanten möter Medelhavet, tycks Tanger lika drömsk och lockande som det skira havsdis vilket på håll skuggar stadens kurviga siluett. Tanger. Kulturstad, frihetsstad, världsstad. Tanger. Spionstad, smuggelstad, skojarstad. Jag drömmer om att åka dit. Azel, huvudpersonen i Tahar Ben Jellouns roman Till andra sidan havet, drömmer sig istället därifrån. Han sitter på Café Hafa med blicken fäst över havet, sippar myntate, spelar kort och röker kifpipa under tiden som han synar solnedgång och framtidshopp på andra sidan Gibraltar sund. "Jag är tjugofyra år" förklarar Azel:

Jag har akademisk examen, jag har inget jobb, inga pengar, ingen bil, jag är ett socialfall, ja, jag är också ute på drift, beredd till allt för att sticka härifrån och inte annat ha än bilder, vykort kvar av det här landet ... Jag har redan försökt en gång att ta mig över de där fjorton kilometerna som skiljer oss från Europa, men jag blev lurad, och jag hade bättre tur än min syssling Noureddin som drunknade några meter utanför Almería.

Sådana är de erfarenheter som präglar Azels önskan om att komma ifrån den stad där han är född och uppvuxen. För honom är Tanger en stad som samlar olyckliga själar. En stad där människor betalar hutlösa summor till svajiga smugglare för att pröva lyckan och livet i överlastade småbåtar, vilka i skydd av nattens mörker tar sikte på Spaniens kust. Också Azel vill  bort och han är beredd till vad som helst för att nå den dröm som hägrar på andra sidan havet: Drömmen om ett land "där det råder frihet och välstånd", där vingarna tillåts växa och där han kan "arbeta, förverkliga, åstadkomma, hitta på, göra något av sitt liv". Tanger är, om vi lyssnar till Azel, ingenting annat än ett ruttet tillhåll för kvävda drömmar, korrupta maktmissbrukare, inkonsekventa islamister och en salig blandning bedragare.

Azels mörka betraktelse över Tanger balanseras bara delvis upp av Miguels mycket mer upplysta stadsvy. Miguel, denne åldrande spanjor som, i Ben Jellouns roman, utan problem rör sig fram och tillbaka över de hav som skiljer Marocko och Spanien åt, bor i en praktfull villa i en av Tangers mest välrenommerade stadsdelar, Vieille Montagne. Där äter han gott, ställer till med fest och njuter av utsikten över såväl stad som hav. För Miguel är Tanger förvisso "överbefolkad och smutsig", men alltid livskraftig och vacker. Förutom hemvist för unga marockanska män med begärliga kroppar så är Tanger, i Miguels mening, också en plats där historiska minnen speglar sig i varje vrå av staden. Tanger, så som det en gång var. I en gammal dagbok läser Miguel om faderns flykt undan Franco. Tillsammans med tio andra spanjorer ska denne en kväll ha satt sig i en liten båt i Tarifa, för att i all hemlighet glida över hav och statsgränser. Tio timmar tar resan över till Tanger och i sina minnesanteckningar skriver pappan att han och de andra spanska båtflyktingarna vid sin ankomst "blev alldeles tagna av hur vacker staden är där den ligger omgiven av vatten." Själv har jag aldrig varit i Tanger, men jag kan ändå föreställa mig denna syn. Vattnet och de vitkalkade husen som klättrar både uppför och längs med stadens bergiga sluttningar. Skriande havsfåglar. Vågor som slår emot land. En och annan palm som lojt vaggar i Atlantvinden.

Tahar Ben Jellouns skildringar av Miguel och Azels liv bjuder på två starkt kontrastrika berättelser om Tanger. Å ena sidan, ett Tanger insvept i nostalgi, där berättelser om tidigare decenniers kravlösa frihet lockar till verklighetsflyende exotism. Å andra sidan, ett Tanger helt dränkt i missmod, där berättelser om förtvivlan, prostitution och självförakt helt tycks sudda ut samtidens skiftande nyanser. Parallellt både skaver och stödjer sig dessa berättelser mot varandra. Tillsammans tycks de ringa in själva kärnan i Ben Jellouns urbana betraktelse, nämligen att en stad alltid kan förstås från flera horisonter.

Jag har aldrig varit i Tanger, men en dag ska jag resa dit. Kanske tar jag då snabbfärjan från hamnen i Tarifa. Fjorton kilometer. En legal resa kust till kust tar knappt 40 minuter. Det är annat än de långa timmar som människor på flykt vinglar ute på farligt hav. Bättre då att vara en bivråk, denna rovfågel som med hjälp av uppåtgående varmluftsströmmar mjukt glider mellan Tanger och Tarifa då den, i samband med de årliga flyttningarna, för en tid byter städer och kontinenter mot varandra. Jag drömmer om att resa till Tanger, men jag kan också ana att den dag staden framstår som ett fängelse, då vill man inget hellre än just därifrån.

Jannete Hentati

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".