Läs Niklas Söderbergs text

Tegel

En byggnadsteknisk grundform. Känd i nästan alla kulturer i historien. Fyrkantiga byggstenar av bränd lera. Det är nåt vackert över hur en byggnads stomme växer fram genom att tegelsten läggs vid tegelsten, muraren slår på murbruk, sveper av överflödigt innan det bränner, lägger en ny tegelsten. Det är en bild av civilisation tror jag, kanske samhälle. Hur nåt ytterligt solitt skapas av att otaliga små enheter fogas samman och tillsammans bär upp. Styrka genom bindemedlet, relationerna. Kanske var det därför makten länge såg till att täcka över tegelstommen med puts, fasaden (av franskans face, ansikte) skulle signalera enhetlighet, massivitet, samhällets inre sammanhang doldes. När monarkierna föll och demokratin slog igenom blev det därför viktigt att låta teglet synas – som en metafor för att fasaden och de bärande elementen var ett och samma. En människa – en röst. Det man skulle kunna fråga sig nu är vad då innebär att man helt ändrat byggteknik. Stommen utgörs idag sällan om nånsin av tegel, utan den består av gjutna betongblock - teglet är idag en fasadbetäckning. Som dessutom har samma nyanser – sen man ”förbättrat” ugnarna, så att dessa bränner jämnt. I äldre tid skiftade nyanserna, vilket gav en livligare helhet. Men alltså, vad säger då de moderna tegelfasaderna? Att samhället återigen bärs upp av gjutna maktrelationer, massiva och oföränderliga, men täcks över av en bild av genomskinlighet, ett sken av att samhället bärs upp av relationerna mellan små och i sig obetydliga enheter?

Niklas Söderberg

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".