Läs Isabelle Ståhls text

Det sägs att ungdomen är den tid i livet då man är som modigast, den tid då man vågar bejaka känslan av att inte höra hemma någonstans. Jag tänker på Birgitta Stenbergs skildringar av sin nomadiska ungdom i europeiska städer på femtiotalet  och på  sjuttiotalisterna som gled runt som ströjobbande backpackers i Asien tills långt över trettio.

Den bilden av ungdomen känns avlägsen idag. Det enda som åttio- och nittiotalister drömmer om verkar vara att så snabbt som möjligt bli lika vuxna som sina föräldrar.

Andelen unga som ofrivilligt bor kvar hos föräldrarna på grund av bostadsbrist har ökat markant de senaste tolv åren enligt Ungdomsstyrelsen. Kanske är det just på grund av att vuxenskapet blivit så ouppnåeligt som många åttio- och nittiotalister idealiserar en småborgerlig livsstil med stillsamma parmiddagar, gymkort, bostadsrättsföreningsmöten, en Moccamaster, vintage möbler från Svenskt Tenn och helst två egna företag innan man slutat gymnasiet. Men aldrig kan man komma ifrån hur mycket de där parmiddagarna känns som att låtsas.  När som helst kan korttidsvikariatet och andrahandskontraktet gå ut och då måste man återigen bli barnet som ber mamma och pappa om hjälp.

Enligt SCB har antalet unga nygifta ökat med nästan 25 procent på åtta år. Undersökningen ”Min bild av drömsamhället”, som Kairos Future har gjort,  visar att ett jobb är den högsta drömmen för unga, i staden såväl som på landsbygden. En populär förklaring till denna vurm för arbetsmoral och  kärnfamilj är att husmorsbloggaren Underbara Clara gjorde långkok och hemslöjd trendigt och att Blondinbella gjorde entreprenörskap hett.

Men är den inte snarare en logisk konsekvens av utsattheten i ett nomadiskt vikariatsamhälle? Idag kommer och går yrken inom loppet av några år och allt fler glider runt i bemanningsföretagens daglönartillvaro. Man drabbas lätt av en upplevelse av att befinna sig i exil i den egna tillvaron, av att vara på utsidan av allt, att inte kunna finna någon koppling mellan sig själv och sin omvärld. När bostadsbrist och arbetslöshet gör tillvaron otrygg och vägen till vuxenlivet lång kan flykten till traditionen och äktenskapet ge världen en tyngdpunkt och en känsla av beständighet.

Vid artonhundratalets slut beskrev många svenska författare en stark upplevelse av exil och alienation. De befann sig i klyftan mellan ett gammalt samhälle och ett nytt, mellan landsbygd och stad. En ny borgerlig samhällsklass hade växt fram. Författaren Ola Hansson hade den klassiska dandyns blick på det tomma, flyktiga livet i sin nya hemstad Stockholm, med ett tydligt förakt mot människor som arbetar hela dagarna och springer runt som myror. Hans textjag domnar bort i hjärtsvag oro och längtan till sin skånska hembygd, där livet var omgärdat av trygga, nedärvda traditioner och tillhörighet.  Han romantiserar böndernas yrke och de karaktärsdrag som det skånska slättlandskapet frammanade hos människan, trots att han bara längtade bort när han väl bodde där.

När samhället förändras och världen gungar är det lätt att fly in i nostalgiska myter om förlorade urtillstånd då livet ska ha varit mer verkligt och autentiskt. Kanske är det just en sådan placebonostalgi som får unga idag att romantisera giftermålet och kärnfamiljen. Men finns det inga andra sätt att hantera tillvarons utlämnade hudlöshet än att fly in i det säkerhetsbesiktigade parförhållandet och duka under för arbetslinjen?

Kanske kan man ta lärdom av Ola Hanssons Anders i romanen Husvill, som i vissa passager uttrycker ett slags upphöjt lugn inför exilens förfrämligande av tillvaron. Han inser att det hör till hans sätt att vara att inte känna sig som hemma någonstans, varken i staden eller på landsbygden. Att inte höra hemma någonstans ger en särskild slags oräddhet. Det gör en redo att när som helst lämna ifrån sig allt och bli vem som helst, var som helst.  Men det är svårt, nästan lika svårt som det ibland kan vara att somna.

När man somnar måste man lämna ifrån sig allt det som är ens eget och låta medvetandet försvinna ur kroppen som om det inte tillhörde en utan bara vore ett tillfälligt lån. Det är som en övning inför döden.  Och till slut kommer man till en punkt dit språket inte når, där syntaxen spricker och ordet plötsligt bara är ett ljud.
När man inte längre förstår språket finns det inget som angår en, inget -  som håller en ansvarig. Det är också en slags exil.

Tomheten förföljer jaget i Ola Hanssons roman. Han längtar ständigt bort.  Riktigt lycklig i stadens banala nattliv är han bara när han vet att han ska resa  till Skåne nästa dag.

Det är lätt att identifiera sig i hans upplevelse av att bara känna sig som hemma i undantagstillståndet. På resor, i opersonliga hotellrum och anonyma, strömlinjeformade flygplatser  överensstämmer plötsligt ens känsla av tillvarons övergivenhet och tomhet med det man ser omkring sig. 

visst är det ofta i en övergång känslan av att vara framme infinner sig, när man för några sekunder inte vet om man lämnar eller återvänder. Det är ofta när man lämnar som verkligheten stryker sig närmast kroppen. Det är i det tillfälliga besöket som man verkligen är där.  Exilförfattaren Dubravka Ugresic beskriver hur exiltillståndet är som ett slags ständig, säregen känslighet för ljud, för en melodi.

Och visst är det väl aldrig så lätt att känna sig närvarande som i frånvaron. Aldrig är någon så påtaglig som när den är hundra mil bort och aldrig känns nuet så starkt - som när det har övergått i det  förflutna. Även den närmsta närhet innebär avstånd, skillnad och distans, skriver filosofen Jean-Luc Nancy.  Sådan är beröringen: inte ett sammanblandande utan just ett berörande från ett avstånd, - ett förstärkande av den skillnad som finns mellan den som berör och berörs. 

Hjalmar Söderberg var samtida med Ola Hansson. I Söderbergs roman Förvillelser står huvudpersonen Thomas Weber vid en järnvägsbro och blickar ut mot senhöstens dimhav. Hans främlingskänsla inför platsen vidgas till universum och plötsligt tycker han sig känna hur oändligheten själv kommer emot honom, skrämmande vid och tom: den förintar allt, slukar husen och gasblossen, lämnar honom ensam kvar på en skeppsbruten flotte svävande ute i rymden.

Trots sin handfallenhet inför tillvarons bottenlösa tomhet väljer han just då att bejaka den. - Han  framdriver en omåttlig tillvaro med pengar som han inte har och kvinnor som inte stannar och driver omkring i människoströmmen sorglös och utan mål.  Att veta att man är dödlig och leva så,  slösa med hälsa, liv och kraft, trots att allt kan ta slut när som helst  - det är en sida av livets mening, skriver Söderberg.

Kanske hade den tyska filosofen Martin Heidegger hållit med honom. Han benämner existensen som en kastadhet i världen: man är ju bara här, överlämnad till en tillvaro utan avsändare och till en kropp som ofrånkomligen rör sig mot döden.  Existensen är för Heidegger inte en instans eller en identitet, utan ett utträde – ett ex, en ek-stas, man kan läsa det som en slags exil. Vi är, och i den utsträckning som vi är väntar vi alltid på något: vi är aldrig framme, vi är en rastlöshet, skriver han. Det handlar inte om att vara i exil inuti sig själv utan snarare om att själv vara en exil. 

Filosofin är en hemlängtan, menar Heidegger: inte en hemlängtan till någon särskild plats utan till att känna sig som hemma i den helhet som kallas världen, en värld vi hamnat i utan synbar anledning. Han menar att för att bli sig själv måste människan förlika sig med det hon verkligen är: en ändlighet. Ändligheten är inte en egenskap hos oss, utan vårt själva sätt att vara. Vi måste låta oss gripas av insikten om vår obevekliga ändlighet. Den gör det möjligt att börja leva modigt och autentiskt, den exponerar de möjligheter som tillvaron redan utgörs av -  men som man glömmer bort i den invanda vardagen.

Och den insikten är inget man kan läsa sig till, den drabbar en som en överväldigande plötslig stämning om man bara är tillräckligt vaksam.

Kanske liknar denna stämning den som Ola Hanssons romanjag med skräckblandad förtjusning låter sig drabbas av gång på gång. I Resan hem uppfylls huvudpersonen Truls av en stämning som  rör upp något i honom, så att han i oro, beklämning och ångest måste upp, ut bort, den skälver i alla nerver: det är både saknad och längtan, melankoli, framtidsdröm och minne samtidigt i ett varmt, renande,  ymnigt helt, skriver han.

Kanske kan man jämföra det med en form av epifani, denna överväldigande stämning som Hansson och Heidegger beskriver. Epifani betyder ”uppenbarelse” och är ett kristet begrepp som betecknar Guds plötsliga och snabbt förflyktigade uppenbarelse i olika skepnader. Inom litteraturvetenskapen har begreppet kommit att beteckna en sekulariserad uppenbarelse av sammanhang och mening.  Kanske är det också det Anais Nin beskriver i del nummer sju av sin dagbok. Hon har levt ett kringflackande, omättligt liv i Paris konstnärskretsar och nu är hon döende i cancer. Efter att ha lyssnat på en stråkkvartett av Schubert skriver hon att:

-Musiken visar hän till en annan plats, en bättre plats. Det är från den platsen vi blev förvisade. Tårarna kommer av att vi minns den här platsen. Och vi gråter därför att vi anar att vi äntligen ska få återvända hem. Man borde tänka med glädje på den platsen. Så jag ska dö i musik,  in i musiken, med musiken.

Den här bitterljuva känslan av att komma hem som Anais Nin beskriver verkar vara starkare än all värdslig hemkänsla. Den avslöjar något som inte kan nämnas vid namn eller tänkas med tankar, en omättlig hungrande rymd som man vill överge sig själv och förtäras av. Den känns både
främmande och bekant, som en plats man en gång hört hemma i men har glömt bort. Och kanske kan man tänka sig att betala exiltillvarons pris bara för att få uppleva den.

När man upprepar ett ord tillräckligt många gånger låter det plötsligt absurt och främmande i munnen och förlorar sin betydelse: ordet är plötsligt bara ett ljud. Kanske är det på samma sätt med platser som man bor på för länge. När man blir för van vid en plats kan den hemkänsla man har för den plötsligt framträda i sin godtycklighet. Även det som känns eget är ett tillfälligt lån, det jag kallar mitt hem kommer i sinom tid att vara någon annans.

Det är ett faktum som man inte kan fly från ens genom att gömma sig i kärnfamiljens skyddande kuvös eller i drömmar om en bostadsrätt.

Isabelle Ståhl

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".