Läs Mattias Hagbergs text

Väderförhållandena: det var en tung anledning till att det blev Los Angeles som blev hjärtat i den amerikanska filmindustrin. Där byggde man studior utan tak, och tack vare det jämna, varma och starka solljuset kunde man filma året runt. Sedan dess har Los Angeles varit en plats på låtsas: en stad som blivit värd för besökare från alla delar av universum, en stad där man med rätt teknik kunnat skapa alla slags årstider. För ingenstans är tomtens kläder så djupt röda, och snön hans renar åker på så gnistrande vit, som i änglarnas stad.

Men det glättiga Los Angeles har också under lång tid gått hand i hand med det brutala och berättelserna om de tragedier som inträffat där har också spridit sig över världen: från Charles Manson rituella mord på filmstjärnan Sharon Tate, till musikproducenten Phil Spector som började sin karriär med att skapa The Wall of Sound – och avslutade den med att skjuta sin egen hustru.

Det är frilansjournalsiten Mattias Hagberg som ska ge oss sin bild av en stad som kanske egentligen bara finns på bild.

------------------------------------------------------------------------------------------

Det är något märkligt med Los Angeles, något undflyende och ogripbart, något närmast overkligt. Jag tror att alla som någon gång har besökt staden fått känslan av att vistas i ett vakuum, frikopplad från alla sociala relationer. Städer brukar betyda möten, friktion. Men Los Angeles är raka motsatsen. Los Angeles är ensamhet.

Åtskilliga författare har beskrivit staden som rörelse, som en bilfärd genom livet. I Joan Didions mästerliga kortroman Play It As It Lays från 1970 tillbringar huvudpersonen, den utbrända fotomodellen Maria, sina dagar på motorvägen i sin Corvette. Hon trycker gaspedalen i botten och känner vinden och friheten, men också den obevekliga ensamheten.

Los Angeles är på många sätt en tom plats. Och Joan Didion gestaltar den där tomheten; ingenting i Play It As It Lays känns påtagligt eller verkligt. Snarare liknar den verklighet Joan Didion beskriver som en dröm – svävande, konturlös.

Samma känsla av overklighet och tomhet återfinns i Bret Eston Ellis omtalade och omskakande debutroman Less Than Zero från mitten av åttiotalet, och i James Freys försök att porträttera själva staden i Bright Shiny Morning från 2008. 

Frågan är om inte den där känslan av tomhet pekar mot något viktigt.

Los Angeles, den verkliga, fysiska platsen är så omfattande, så motsägelsefull, så innehållsrik, att den omöjligt går att beskriva eller ens greppa. Alla världens nationaliteter blandade och segregerade på en och samma gång. Här har aldrig funnits någon central planering eller något centrum; alla platser förefaller lika perifera eller lika centrala.

Los Angeles lämnas därför till fantasin. Staden, det som kallas Los Angeles, är en plats mot vilken hela världen, och framför allt den vita medelklassen, kan projicera sina drömmar och mardrömmar – en filmduk.

Det började redan i slutet av artonhundratalet när författare och journalister förmedlade bilden av den snabbt växande staden som ett soldränkt paradis. I romaner och tidskrifter som nu är bortglömda gavs en starkt överdriven bild av södra Kalifornien som himmelriket på jorden. Här kunde den vita medelklassen slå sig ner i evigt solsken, i ett område fritt från det övriga landets klass- och raskonflikter. I Los Angeles fanns framtiden.

Drömmen om Kalifornien, om Los Angeles, har sedan dess varit en grundmurad del av det västerländska medvetandet. Drömmen om friheten och paradiset har förmedlats tusen och åter tusen gånger i filmer, teveserier och böcker.

Men mot bilden av paradiset ställdes snart en motbild.

Under trettio- och fyrtiotalen började författare och intellektuella som sökt sig till den unga metropolen ge en helt annan bild av staden. Författare som James Cain och Raymond Chandler beskrev i sina hårdkokta deckare en rå, våldsam och korrumperad värld – ett mörkt, smutsigt och syndfullt Los Angeles, medan landsflyktiga tyska samhällskritiker, som Theodor Adorno, lät Los Angeles bli själva sinnebilden för den senkapitalistiska dystopin.

Mot det soliga och progressiva Los Angeles ställdes därmed en bild av staden som en mörk plats befolkad av förbrytare på alla nivåer i samhället. Men som till exempel litteraturvetaren David Fine noterat var noir-författarnas bild av Los Angeles inte så mycket en reaktion på verkliga förhållanden som en reaktion på myten om Los Angeles så som den förmedlats av författare, filmproducenter och reklammakare. Faktum är att Los Angeles under mellankrigstiden, när noir-gengren skapades, var en stad med färre brott och mindre korruption än andra jämförbara amerikanska städer. Och James Cain, författare till de första noir-deckarna i Los Angeles, tyckte i själva verket att staden var ”trevlig” – men av trevlighet är det som bekant svårt att göra bra litteratur.

Trots bristen på verklighetsförankring har de två motsatta fantasibilderna av Los Angeles behållit sin starka dragningskraft. Los Angeles som en ljus och fräsch asyl från industrisamhällets tristess. Eller: Los Angeles som den moderna kapitalismens nollpunkt – befolkad av känslokalla, råa och egoistiska människor.

Dessa bilder av staden har till slut satt sig så hårt i det allmänna medvetandet att författare som själva vuxit upp där har börjat använda sig av dem. Joan Didion, James Ellroy, Bret Eston Ellis, Walter Mosley har alla villigt byggt vidare på myten om Los Angeles. Motsatsparet paradis – helvete är uppenbarligen en så effektiv litterär kliché att den är svår att komma förbi. Resultatet är bra litteratur – men på det verkliga Los Angeles blir vi inte mycket klokare.

Mattias Hagberg 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista