Göran Buréns replik

I OBS den 30 april sändes ett inslag, vilket sades innehålla nya rön om mordet på Folke Bernadotte. Salomon Schulman som stod för inslaget påstod att ny forskning vid Hebreiska universitetet i Jerusalem pekar mot att det var Sovjetunionen som låg bakom attentatet och att Sternligan alltså var ett redskap i Stalins händer.

Man får ha ganska måttliga krav på källkritik, om man ska finna någon substans i detta påstående. Det visar sig, att de här nya rönen har ingenting att göra med Bernadotte, utan med en polsk ambassadör, som mördades ett halvår innan den svenske FN-medlaren mötte sitt öde i september 1948. Sternligan var skyldig i båda fallen och mer än så berör saken inte Bernadotte.

Vad som är sant i sammanhanget är, att Sternligan inte var ytterst ansvarig för mordet. Bernadottes närmaste man och efterträdare, Nobelspristagaren Ralph Bunche skrev några timmar efter mordet i ett upprört telegram till den israeliska regeringen: "... denna händelse, för vilken den israeliska regeringen måste ta det fulla ansvaret".

Låt oss se på situationen, när Folke Bernadotte kommer till Jerusalem den 17 september 1948. Han har under lång tid varit föremål för rasande angrepp i pressen. Sternligan har offentligt, i radio, mordhotat honom. Hela Jerusalem surrar av rykten om att ett attentat är förestående. Bernadotte har ett möte inplanerat med Dov Joseph, den på platsen ansvarige för hans säkerhet. Ändå förser israelerna honom inte med någon skyddseskort, vilket de gjort vid tidigare besök, och vilket de var skyldiga till enligt internationella regler och en särskild FN-resolution, utfärdad bara en månad tidigare.

När det visade sig att de israeliska myndigheterna inte hade något intresse av att ställa någon inför rätta för mordet, tog svenska regeringen det anmärkningsvärda steget att tillsätta en egen mordutredning. Riksåklagaren Maths Heuman levererade i mars 1950 en rapport med förödande kritik mot de israeliska myndigheterna. I eskortfrågan sades följande: ”Det är förvisso tragiskt att behöva konstatera att de enklaste försiktighetsåtgärder från israeliskt håll skulle ha förhindrat attentatets utförande.”

Riksåklagarens rapport försatte svenska regeringen i en brydsam situation. Israel bars av en enorm sympativåg efter avslöjandet av nazisternas ofattbara grymheter. Snart var det bara Sverige och Norge bland västländerna som inte erkänt Israel, och detta med uttrycklig hänvisning till Israels bedrövliga hantering av mordet. I längden kunde ett erkännande inte hållas tillbaka, men först måste affären avslutas på ett hedersamt sätt.

Svenska regeringen lät därför israelerna förstå, att om de presterade ett godtagbart svar på Heumans kritik, så skulle det hela vara ur världen. Israels svar kom i form av en ursäkt och den s.k. Agranatrapporten. Rapporten hemligstämplades och blev tillgänglig först år 2000. När man läser den förstår man varför den fick hemligstämpeln. Den kan inte på någon enda punkt försvara sig mot Heumans förödande kritik, utan förstärker snarast misstankarna.

Dess huvudtes i försvaret, att Bernadotte motsatte sig att bli eskorterad, smulas sönder av en lång rad vittnesmål i den s.k. Bernadotteutredningen, som finns att läsa på Riksarkivet. B-utredningen utgörs av dokument och vittnesmål insamlade av Heuman-kommissionen. Den hemligstämplades också. Regeringen ville ge sken av att Israel presterat ett godtagbart svar på kritiken. Det hade inte lyckats om allmänheten haft tillgång till Bernadotteutredningen. I så fall hade allmänheten dragit slutsatsen att israeliska regeringen lämnat sitt tysta medgivande till avrättningen. Den misstanken framfördes för övrigt från svenska regeringen direkt till de israeliska ledarna år 1949 genom genralkonsuln i Kairo, Widar Bagge.

Göran Burén

Göran Burén

Författare, Umeå.

goranburen.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".