Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Läs Ulrika Knutsons text

Sveriges modernaste författare är och förblir Carl Jonas Love Almqvist. Han var också den förste författaren som försörjde sig som journalist. Blir någon förvånad om jag säger att det också var han som utlöste det allra första mediedrevet i vårt land? I Aftonbladet, förstås.

Även som tidningsman var han modern, och ett föredöme, inte minst i sin stilistiska uppfordran:

”Det triviala, dåskiga och ledsamma ligger aldrig i något ämne själv: det är betraktarens fel. Icke en enda sten vid vägen är trivial, ingen stuga lumpen, och intet förhållande opoetiskt, det vare vilket som helst, högt eller lågt...”

Detta borde broderas i korsstygn och anslås på varje redaktion.

Almqvists eget liv kan inte kallas dåskigt. Det hände alltid så mycket runt honom, nästan värre saker än i hans ruskiga romaner. Om han inte skapade rubriker som journalist, så gjorde han det som privatperson. Folk gick i ån omkring honom, begick dubbla självmord, hittade arsenik i havresoppan.

Hans karriär blev en katastrof, vållad av honom själv.

Varför? Han angrep äktenskapet, kyrkan, adeln, staten och ämbetsmännen. Han ville ha allmän rösträtt, åtminstone för män. Han var för utbildningsreformer, inte minst för kvinnor. Han krävde näringsfrihet, också för kvinnor.

Han blev hånad skandalskrivare, hos den lika föraktade - och fruktade - redaktören för Aftonbladet, Lars Johan Hierta.

Han blev Det går an-prästen som ingen ville se i möblerade rum - och anklagades till slut för mord.

Vem var han? Älsklig och enkel - eller manipulativ och demonisk? Alla som träffade honom vittnar om hans dubbelhet, inte minst han själv. Han försökte skriva sin självbiografi, men fick ge upp.

Hans gamle kompis Jonas Waern skriver bittert efter deras gemensamma gröna vågen-experiment i ungdomen, som romantiska bönder i Värmland, i brev till vännen Janne:

”Om någon af oss låg i sjön, i lifsfara, så wågade Gustaf lifvet för att frälsa, det samma gjorde Du, och jag i sanning; men om Love gjorde det - vet jag ej.”

Det var djupt känt. Manipulativ var Almqvist. Så här säger en av hans romanfigurer:

”Menniskor hafva den likheten med fortepianos, att gerna gifva ifrån sig den ton, man slår an.”

I sin stora och läsvärda biografi över Almqvist, konstaterar Johan Svedjedal att så snart Love ville få kollegan Atterbom att göra något - han var hypokondriker - brukade Love inleda sina brev med beklagande frågor om skaldens sjukdomar.

1837 blev Almqvist prästvigd och kunde kanske ha gjort en hygglig karriär, om inte Sara Videbeck kommit emellan. Efter Det går an utmålades han som ungdomens förförare. Han fick sparken som rektor. Ut i kylan. Återstod bara journalistiken.

Som murvel är han med och skapar den moderna tidningsprosan. Han använder ofta rak ordföljd, talspråkliga vändningar, en modern stil. I sin viktiga artikel Poesi i sak från 1839 skriver han:

”Poeterne, som nu gråta så mycket för enskild räkning, skola låta tvätta sina näsdukar, för att med dem - rene - börja avtorka mänsklighetens tårar.”

Men även som nymornad realist släppte han aldrig romantikens blå blomma. Fantasi och förnuft, var mottot.

Också som reporter var Almqvist nyskapande och rolig. Det går an kan läsas som ett resereportage, med dokumentariskt exakta bilder av ångbåtar, skjutshåll och gästgivargårdar. Och när den allvetande berättaren sitter på sängkanten hos de olovligen älskande, rufsiga och trötta, får de en välbehövlig kopp starkt kaffe på morgonkvisten. Då befinner man sig mitt i en erotisk dokusåpa.

Almqvist var själv en ivrig resenär. Inte minst gillade han att vara hemifrån:

- Det tycks mig att jag älskar dig bäst på håll, skriver han i upphetsningen till sin stackars fru.

Som få av sina samtida gillade Almqvist verkligen att röra sig, i samhällets alla skikt:

”Det har något eget uti sig, att den ena middagen sitta bredvid Grefinnan NN och äta ananas; den andra middagen sitta på ett omåladt kistlock och förtära sura limpor med oskalad potatis, omgifven av skånska gräbbor och paukar: - den ena natten sofva i gäsande ejderdunsbolster, den andra på en fessing, fylld med halm och hackelse. Men - man mår förträffligt deraf; man känner sig så fri, glad och oberoende av hvad som möter. Man blir som fogeln, den ena stunden hackande på en sophög, den andra svigtande på en caprifolieranka.”

Alla tidens journalister ljög som hästar travar, Almqvist också. Hans son sa urskuldande att pappa hade lite svårt att skilja på fantasi och verklighet.

Inte minst när det kom till reverser, och arsenik.

Var han verkligen skyldig till mordförsök på procentaren von Scheven? Det ser så ut. Enligt Johan Svedjedal är bevisningen tung. Det fanns många vittnen på att Almqvist ränt i apoteken och frågat efter fosfor, opium, stryknin och arsenik. Det var ställt utom allt tvivel att han stulit sina egna reverser, förfalskat namnteckningar, skrivit anonyma brev, och verkligen lagt arsenik i von Schevens kvällsté och havresoppa, upprepade gånger, och - värst av allt, försökt skjuta skulden på andra, särskilt mamsellen Amanda Brandt, som var inneboende hos von Scheven.

Almqvist stannade inte i landet för att försvara sig, utan flydde hals över huvud, via Tyskland till Amerika.

Detta stod att läsa i hans egen tidning, Aftonbladet, som släppte bomben i en artikel den 14 juni 1851. Den artikel som alltså startade det första moderna mediedrevet.

Alla hakade på. Dels ville man brännmärka Almqvist personligen: han var ”en fulländad skälm”, helvetespräst och giftblandare. En djäfvul i prästdrägt, ”som genom spridande af den röda radikalismens läror ville upplösa samhällsbanden”.

Omedelbart efter flykten var det Almqvist som var måltavlan, men snart stod det klart att det var Almqvists och Aftonbladets chef, Lars Johan Hierta själv, man ville åt. Aftonbladet var landets största och viktigaste liberala tidning, med en upplaga på 6000 ex.

En arg konkurrent var Franz Sjöberg på Folkets röst, som attackerar både Almqvist och Hierta under rubriken Sådan herre sådan dräng. Sjöberg visste berätta att Hierta var spion för England, och rentav lobbat för att Gotland skulle säljas till engelsmännen!

Hierta hade alltså startat det första stora mediedrevet i svensk press, i ett scoop som avslöjade hans gode vän och tillika tidningens stjärnreporter! Men drevet gled honom ur händerna, och snart var Hierta dess främsta offer. Efter bara några veckor segrade drevet; Hierta avgick, och sålde sitt Aftonblad till ett mer moderat konsortium.

Nog går det lugnare till idag.

Men det beror förstås på hur man ser det. I det kortare perspektivet ökar ju mediedreven i den politiska journalistiken.

För detta varnar en grupp nordiska medieforskare i antologin Scandalous! om politiska skandaler i fyra nordiska länder, i redaktion av Sigurd Allern och Ester Pollack.

Sedan 1980-talet har det skett en kraftig ökning av antalet personrelaterade politiska skandaler, uppnosade av medierna. Problemet, menar forskarna, är att ganska triviala förseelser och normbrott i det privata dominerar - och kvinnliga politiker drabbas extra hårt. Det finns även ett demokratiskt problem i att medierna avsätter folkvalda representanter innan deras väljare hunnit säga sitt.

Detta ska diskuteras. Men man bör ju också minnas tiden före åttiotalet, som forskarna inte tar upp, tiden när drevet var ett sällsynt fenomen i Norden. Då "regeringarna satt kvar", medan skandalerna kom och gick. I Sverige är ju både IB-affären och Geijerskandalen, då statsministern blåljög för folket, två exempel på när drevet hade behövts.

Efter ett drev uppstår alltid behovet av utvärdering. Gick man för långt? Var det orättvist? När Håkan Juholt aviserat sin avgång som socialdemokratins partiledare i mars, blev medierna anklagade för häxjakt, inte bara av Göran Greider, nej, landets bloggar och twitterkonton kokade av harm över drevet mot Juholt.

Jag tror att man alltid kan fördöma drevet, ur mänsklig synpunkt. Men drevet måste också försvaras, för demokratins skull. Utan mediedrev skulle ju aldrig någon lämna sin plats, någonsin.

Pressens jägare kan aldrig ensamma fälla ett politiskt djur. Den dödande kulan kommer, som kanske vid Fredrikshald, alltid från de egna leden.

Det var inte pressen som tvingade Anna-Greta Leijon att avgå efter Ebbe Carlsson-affären. Det var Ingvar Carlsson. Han fick också med tungt hjärta säga åt sin skyddsling Mona Sahlin att ta time out - efter Tobleroneaffären. Det var inte medierna som avsatte Laila Freivalds, utan Göran Persson, liksom det var Fredrik Reinfeldt som fick antyda för Sven Otto Littorin att förtroendet var förbrukat. Även om Littorin skyllde på medierna, liksom Sven Tolgfors.

Så många namn det blir att hålla reda på! Ministrarna verkar hoppa strömhopp. Nog har forskarna bakom antologin Scandalous! vissa poänger. Om medierna piskar upp drev av alltför futtiga orsaker, och politikerna använder avgångs-vapnet alltför lättvindigt, ja, då finns risken för att demokratin urholkas, och förtroendet minskar för både  politiken och pressen.

Den legendariske redaktören Lars Johan Hierta var en  klarsynt pionjär. Inte nog med att han startade det första mediedrevet, han blev också dess första offer. Och även om han sålde sin tidning så slutade han aldrig intressera sig för publicistiken. Innan han dog 1872, initierade han Publicistklubben för att verka för yttrandefriheten och pressetiken. Och han testamenterade en förmögenhet till stipendier för murvlars förkovran.

Och hans stjärnreporter, den misstänkte giftblandaren Almqvist? Han kom till Amerika. För att klara livhanken räckte det inte med att skriva frilansartiklar. Han blev bigamist! Sol- och vårade en fru Emma Nugett, som var  pensionatsvärdinna, och gifte sig med henne. En lätt match, trodde Almqvist. Men där bet han sig i tummen! Emma tvingade honom att gå till slaktaren och pruta på kotletterna, och att spela piano för pensionatsgästerna i timmar. Det finns litteraturhistoriker som har förfasat sig över det förnedrande i detta. Men jag tycker att det är ganska kul... det är liksom rätt åt honom.

Ulrika Knutson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".