Läs Anette Masuis text (och lite Jesper Huor)

Det finns en scen i Sofia Coppolas film Lost in Translation, när filmens båda amerikaner är på drift i Tokyos nattliv med sina japanska vänner. En bar där personalen leker med gästerna genom att jaga dem med lasergevär. En tv-spelsarkad där en ensam ung man dansar framför en skärm medan en annan stylar med gitarr inför sin flickvän framför en annan. Ett svävande karaokebås med skyltfönster ut mot de omkringliggande skyskraporna. Också till slut den där taxiresan tillbaka till hotellet – när de sitter tysta och tittar ut genom fönstret på det främmande livet som bara fortsätter därute på de neonupplysta gatorna.

Lost in Translation är kanske den mest kända filmen om Tokyo, och också typisk i sin skildring av megastaden: en stad som är så lik New York eller vilken annan europeisk storstad som helst, men samtidigt är så främmande. Och kanske är den känslan av att staden bär på en hemlighet något som inte bara besökare kan känna igen sig i, utan också stadens egna invånare. Det var något Jesper Huor var inne på här i OBS för ett par månader sedan: när han talade om Tokyo utifrån Haruki Murakamis intervjubok Underground från – en bok där Murakami träffar människor som var med den 20 mars 1995, när domedagssekten Au Shinrikyo spred dödlig gas i Tokyos tunnelbanesystem.

--------------------------------------------------------------------------------

Ett kapitel i intervjuboken heter "Dagen efter saringasattacken föreslog jag min fru att vi skulle skiljas". Där berättar en 38-årig räkimportör att han och andra förgiftade passagerare satt och hostade och kved av smärtor, men ändå inte pratade med varandra eller slog larm. De höll masken. Till varje pris. I ett efterord vägrar Murakami att se attentatet som "ett meningslöst undantagsfall orsakat av en dåraktig grupp", utan prövar att se det som en ofrånkomlig konsekvens av det rigida japanska samhället. Som ett våldsamt mörker som väller fram ur japanernas kollektiva undermedvetna. Det hårt kontrollerade samhällets förvridna spegelbild, dess "Underground."

Underjordiska platser, som brunnar, grottsystem och källare spelar en stor roll i Haruki Murakamis skönlitterära författarskap.

Romankaraktärerna är outsiders som valt att stå vid sidan av ytsamhällets krav på karriär, förnuft och status. I bästsäljaren "Fågeln som vrider upp världen" – där ett tema är Japans förträngda kolonialhistoria – är huvudpersonen Toru en "hemmaman" gift med en karriärskvinna. När både katt och hustru försvinner reagerar Toru med att tillbringa allt längre perioder i botten på en brunn på innergården. En brunn som står i mystisk förbindelse destruktiva andliga flöden... och i en parallell berättelse, med Japans grymheter i Kina och Mongoliet under andra världskriget.

I Murakamis senaste romansvit, trilogin 1Q84, spelar en sekt som påminner om Aum Shinrikyo en viktig roll. Och i en tidig bok skriver författaren om "yamikuro", ögonlösa monster som lever under Tokyo där de grävt ett oändligt tunnelsystem. Samma varelser hemsökte författaren gång på gång, i dagdrömmar och fantasier, efter saringasattentatet. Den japanska artigheten har en skugga. Bakom leendet, under de glittrande skyskraporna rör sig okontrollerbara krafter.

Jesper Huor

-------------------------------------------------------------

Fredrik Pålsson:
Tystnad och lydnad – och Tokyo som en stad där trycket måste komma ut. Men kanske finns det en annan slags skuggvarelser också i det japanska tunnelbanesystemet. Anette Masui ska läsa Tokyo, genom Tågmannens ögon.

---------------------------------------------------------------------------

En dag för åtta år sedan damp det ner ett mystiskt manus hos bokförlaget Shinchosha i Japan. Avsändaren kallade sig Nakano Hitori, vilket vid första anblicken såg ut som ett personnamn, men som vid närmare betraktande kunde avkodas som naka no hitori, vilket på japanska betyder ”en av oss”.

Avsändaren sade sig vara en av de personer som under en längre tid hade deltagit i en annorlunda tråd på nätet. Denna tråd skickades nu in för publicering och berättade om den osannolika kärlekshistorien mellan en 22-årig datanörd, kallad Tågmannen, och en societetsflicka, kallad Hermès. Deras vägar sammanförs en dag på tunnelbanan, när Hermès blir antastad av en berusad tågpassagerare och Tågmannen instinktivt ilar till hennes hjälp. Till tack skickar hon honom sitt telefonnummer och två tekoppar av märket Hermès. Tågmannen känner att han vill höra av sig till henne, men vet inte riktigt hur. Han är en otaku, och lever som sådan instängd i en dataspelsvärld, har aldrig dejtat en tjej och saknar vänner som han kan rådfråga. Han gör därför det enda han kan, nämligen slår på sin dator, surfar ut på nätet och skickar, den 14 mars 2004 ut en desperat nödsignal…

Boken - för tråden som sedan utspann sig publicerades i redigerat skick - blev en bestseller som i sin tur blev en biosuccé, en TV-serie, en teaterpjäs, fem mangaberättelser, en guidebok och tre spin off-böcker. Den engelska versionen av Densha Otoko eller ”Tågmannen” heter ”Train Man” och publicerades 2006. Den klassas idag som en internationell kultbok, åtminstone i vissa kretsar, och har sålt i sammanlagt över en miljon exemplar.

Vad är det då som har gjort den här berättelsen om Tågmannen så uppmärksammad, så populär?

Och varför tecknar den ett så talande porträtt av den skrämmande, underbara mångmiljonstaden Tokyo?

Är det för att avsändarens och Tågmannens identitet under alla dessa år har förblivit en väl bevarad hemlighet?

Eller för att tråden började spinnas på 2-channel, Japans då största chattforum och alla tillknäppta japaners nödvändiga andningshål?

Är det för att många kan känna igen sig i Tågmannen, vars virtuella tillvaro har tagit över hans verkliga liv och ersatt kvinnor av kött och blod med mangahjältinnor i tecknad film och dataspel? Något som i förstone kan tyckas gulligt men som i Japan illustrerar ett socialt problem, där långa skol- och arbetsdagar har skapat isolation och psykiska besvär hos delar av storstadsbefolkningen.

Eller är det för att tunnelbanan och pendeltågen är en sådan självklar ingrediens i Tokyobornas liv, eftersom nästan alla pendlar till arbetet och tåg är det snabbaste sättet att förflytta sig mellan stadsdelarna?

Hur som, när Tågmannen skickar ut sin nödsignal på nätet får han oväntat hjälp från många håll. Andra dataspels- och animenördar försöker svara på hans frågor om hur han bör ta kontakt, vad han bör säga på sin första date och hur han bör och inte bör klä sig. Eftersom de själva inte har någon erfarenhet av dejting blir deras tankar och tips ofta lika förvirrande som rörande. När Tågmannen berättar att han äntligen tagit mod till sig och lämnat ett meddelande på Hermès’ telefonsvarare, kommenterar exempelvis en av dem:

”Bra. Du har tagit dig till nästa nivå”, som om det rörde sig om ett dataspel; och på frågan hur han bör klä sig på sin första dejt lyder svaret:

”- Klipp håret

- Stryk kläderna om de är skrynkliga

- Ha inte samma frisyr som när du stiger upp på morgonen”

Tågmannen tar tacksamt emot alla tips och låter onlinekompisarna veta hur det går efteråt. De sporras av hans framgångar och brainstormar för att kunna serva honom med fler goda råd. Till sist blir detta en besatthet och deras viktigaste mission: att få Tågmannen att lämna sitt förpuppade tillstånd som dataspelsnörd och utvecklas till en Fjäril som på vackra vingar kan svinga sig ut i samhället.

När denna mission mot alla odds lyckas, drabbas alla inblandade av chockartad eufori.

”Freaks, skriver någon, vi har alla lyckats bidra till Tågmannens lycka. Det kommer att ordna sig för honom. Låt oss fortsätta att tro att vi själva en dag också kommer att genomgå en sådan metamorfos. Låt oss fortsätta att sträcka ut våra händer mot alla de gudar som kommer i vår väg. ”

Någon annan skriver:

”Var stolta över er själva. Ni har förmågan att förvandla en dataspelsnörd till en slagskämpe. Och alla freaks, när ni känner att ni har svårt att ta det första steget ut ur detta liv, tänk då tillbaka på den här tråden och minns alla nätkompisar som hejade på Tågmannen.”

Glädjen över att en av dem har lyckats bryta förtrollningen och förvandlas från bespottad groda till attraktiv prins, påminner om filmen ”Gökboet” och patienternas upphetsning när en av dem lyckas rymma från mentalsjukhuset:

”Bra jobbat, Tågmannen. Verkligen. Grattis. Håll fast vid lyckan för allas vår räkning. Och tack så mycket” skriver signaturen Anonym.

”Grattis Tågmannen! Och tack för att du skickar oss tillbaka till skuggorna med ett skutt i steget!”

En av deltagarna berättar att han tack vare den här tråden efter många år har försonats med sin mamma, en annan att han faktiskt har börjat städa lite i sitt rum:

”Jag har också gett bort merparten av mina affischer… och mina mangadockor av plast” skriver han. Jag har så mycket prylar, och om jag inte gör mig av med dem kan jag inte företa mig något.”

En tredje vittnar:

”För en månad sedan hade jag långt, smutsigt hår och glasögon och struntade i hur jag klädde mig. Jag åkte till Akihabara Electric City tre gånger i veckan och hela livet handlade bara om att spela dataspel, titta på anime och hänga på 2-channel. Men på senare tid har jag också börjat gilla att klä upp mig lite och gå ut…”

På så vis räddas inte bara en av dataspelsnördarna utan flera, i denna moderna Romeo och Julia-saga med lyckligt slut. Den fula ankungen upptäcker att han inte är ensam, och att alla får bli vackra svanar till slut. Clark Kent kommer ut som Stålmannen för Lois Lane och upptäcker först då vilka superkrafter han egentligen besitter.

Det finns förstås de som fryner på näsan åt den här solskenssagan, som hävdar att den inte är sann utan utlagd på nätet som ett marknadsföringstrick. Något jag själv har svårt att tro, inte minst på grund av bokförlaget Shinchoshas seriösa profil. Men visst kan hela historien vara uppdiktad, tråden en fantastisk bluff från början till slut. Oavsett vilket är Densha Otoko, eller ”Tågmannen”, den första bok, film och TV-serie att skildra otaku-klientelet i Tokyo som ett slags samhällets antihjältar; befria dem från deras rykte som patetiska sociopater och skapa en hype kring deras grupp och intresseområden som gäller än idag.

När Densha Otoko hade publicerats i Japan, ökade antalet mangakaféer i Tokyo med 2000 procent, och stadsdelen Akihabara, som är datanördarnas främsta vattenhål, blev över en natt ett av Japans fem mest populära turistmål. När dåvarande utrikesminister Taro Aso sedan gjorde bejublad skandal genom att själv komma ut som mangaälskande otaku, fick skuggvarelserna i Tokyo en förstaklassbiljett ut i solljuset.

Eller för att citera bokens redaktör, Nakano Hitori, alias En Av Oss: ”Nu tar vi steget ut i den upplysta avgrunden.”

Anette Masui

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".