Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Läs Johan Norbergs text

Publicerat fredag 25 maj 2012 kl 11.04

Kapitalismens historia går långt tillbaka – ända till antikens dagar – men först när Europa industrialiserades på 1800-talet slog kapitalism igenom som begrepp och ekonomiskt system. Få förordar idag något annat system. Men i den rådande ekonomiska krisen har det utbrutit en debatt om kapitalismens natur - och i centrum står bankerna och finansvärlden.

Nästan hälften av alla amerikaner anser idag att deras ekonomiska system är korrumperat och gynnar endast ett litet etablissemang. Vad hände egentligen med idealen om en kapitalistisk marknadsekonomi där folket styr med sin efterfrågan? Har kapitalisterna blivit kapitalismens värsta fiende?

Johan Norberg har läst om några gamla och nya klassiker i ämnet.

--------------------------------------------------------------------------------------------------

En gammal kollega till mig brukar säga att om man har nått tillräckligt högt upp på karriärstegen tycks det som att tyngdkraften plötsligt vänder. Om man faller då, faller man uppåt, och hamnar på nya bekväma positioner eller får väl tilltagna avgångsvederlag.

När jag betraktar dagens ekonomiska system går mina tankar till den gamla kollegans illusionslösa konstaterande. Många direktörer som gjorde huvudlösa affärer har fått behålla sina jobb eller åtminstone sina generösa ersättningar. Många storföretag och banker på dekis som hade förtjänat att stå under konkursförvaltning har i stället fått subventioner och lånegarantier för att fortsätta vanskötseln ett tag till.

Det är inte konstigt att det har utbrutit en debatt om kapitalismens natur och om risken för att en liten klick berikar sig på folkflertalets bekostnad. 4 av 10 amerikaner uppger att dagens ekonomiska system bör benämnas crony capitalism – en vänskapskorrumperad kapitalism, där ett litet etablissemang håller varandra om ryggen.

Vad hände egentligen med idealen om en kapitalistisk marknadsekonomi där det är folket som styr med efterfrågan och investeringar? Hur kunde de stora liberala ekonomerna missa riskerna med en ny kapitalistisk aristokrati?

Svaret är att de inte missade de riskerna. Mycket av deras engagemang byggde tvärtom på viljan att tygla en självsvåldig ekonomisk elit. Adam Smiths argument för marknadsekonomin byggde aldrig på tron att marknadsaktörerna var kloka och välvilliga – de byggde på tron att de inte var det.

I Smiths klassiska verk Nationernas välstånd från 1776 ägnade han stort utrymme åt att beskriva hur företagare missbrukar sin ställning och begränsar konkurrensen. I ett berömt avsnitt förklarade han att människor inom samma yrke knappt kan råkas för avkoppling och trevnad utan att det slutar i en konspiration mot allmänheten eller ett påhitt för att höja priserna.

Enligt Adam Smith innebar skråväsende och tullmurar att dessa konspirationer fick ett institutionellt stöd, och han klagade över att man måste söka sig till utkanten av städerna för att få bra hantverk utfört, för det var bara där marknaden var fri. Att öppna upp för så mycket och så fri konkurrens som möjligt var också hans och de andra klassiska ekonomernas recept mot kapitalisters maktmissbruk. Då skulle rädslan för kunder med långt minne och hotet om konkurs tvinga dem att avhålla sig från försumlighet och svindlerier.

Det är denna konkurrens som gör att allt fast förflyktigas i det kapitalistiska systemet, som Marx och Engels konstaterade. Det är den som gör att innovatörer och entreprenörer hela tiden tar fram nya produkter och tekniker som slår ut de gamla. Det är därför borgerligheten blev den första samhällsklass som överlevde genom en kontinuerlig revolution i produktionsförhållandena.

Den österrikiska ekonomen Joseph Schumpeter menade att kapitalismens kärna var just denna kreativa förstörelse. Utan hänsyn till etablerade auktoriteter och traditionella sätt revolutionerar entreprenörer ständigt produktionen. Kapitalismen är inte effektivare för att kapitalisterna är klokare och mer förutseende än andra, utan för att de kapitalister som inte skapar mesta möjliga värde spontant väljs bort av konsumenterna och får ge plats för dem som är bättre.

Enligt Schumpeter var det denna kreativa förstörelse som gjorde att kapitalismen kunnat skapa mer välstånd på hundra år än alla andra ekonomiska system gjort på hundra tusen år. 

Det finns bara ett problem med denna teori – det fungerar inte så. I alla fall inte på finansmarknaden. När en tillverkare av mobiltelefoner gör för dåliga och dyra mobiler går den till slut i konkurs, du börjar handla hos någon annan och konkurrenterna blir rätt glada. När en bank riskerar konkurs blir andra banker däremot nervösa, och banken räddas av staten.

Det beror på bankernas betydelse för hela ekonomins funktionssätt. En storbanks konkurs kan skapa oro för andra bankers hälsa och det kan leda till ett finansiellt sönderfall. Då kan inte heller de mest effektiva tillverkarna av mobiltelefoner förnya lånen för att hålla verksamheten igång. De som förlorar arbeten sugs inte längre upp av mer konkurrenskraftiga verksamheter, utan fastnar i arbetslöshet.

Det är de här riskerna som gör att finansbranschen har särbehandlats under hela 1900-talet. Banker som har problem med likviditeten kan alltid låna av centralbanken. Hushåll som sparar i bank får statliga insättningsgarantier. Och när bankerna ändå riskerar att gå omkull får de direkta räddningspaket från staterna.

Det fanns goda skäl att göra så, men bieffekten var att sektorn skyddas från kreativ förstörelse. Tidigare hade bankerna alltid ett intresse för långsiktigt hållbara affärer för att ledningen skulle få sitta kvar och aktieägarna inte skulle bli av med sina investeringar. En bank som tog stora risker behövde också betala mer för att någon skulle låna ut pengar till den.

När det inte längre fanns någon substantiell risk för konkurs blev bankens drivkraft i stället att ta större risker. Eftersom fordringsägare räknade med att alltid kunna få tillbaka pengarna av staten behövde de inte längre kräva högre ränta av riskabla banker och insättare slutade granska vilken bank de stoppade in pengar i. Det var därför President Roosevelt var motståndare till den insättningsgaranti som infördes i USA 1933 – han trodde att den skulle göra att kunderna i framtiden bara skulle bry sig om att få den högsta räntan oavsett hur riskabla affärer banken gjorde.

En bank kunde spela högt och satsa allt, i hopp om att få behålla alla vinster och om att kunna skicka alla förluster vidare till skattebetalarna. Krona så vinner jag, klave så förlorar jag inte. Då går en stor del av verksamheten snart ut på att lägga till nollor efter den summa som satsas. Om en investering ger dig tio procent i avkastning kan du gå från en miljon till hundra miljoner i vinst genom att bara öka satsningen hundra gånger. Nackdelen är förstås att du också tar en hundra gånger större risk om din motpart inte skulle kunna betala tillbaka. Men det behöver ju inte du bry dig om.

Kortsiktiga bonussystem i bankerna var inte ett misstag, de var konstruerade precis för att stimulera risktagande.

Under de senaste två decennierna har denna vinst varje gång-politik gått längre än någonsin. Varje gång det såg ut som att ekonomin var på väg in i en lågkonjunktur pumpade den amerikanska centralbanken ut pengar i ekonomin. Nu var det inte längre bara banker som skulle räddas, utan också fastighetspriser och aktiepriser. En allt större del av befolkningen satte sina besparingar i fastigheter och aktier och det bästa sättet att få dem att fortsätta konsumera i dåliga tider var att hålla uppe värdet på deras sparmedel.

Det var länge en extremt populär politik och det uppstod legender om centralbankschefen Alan Greenspan, som påstods kunna finjustera världsekonomin efter att ha läst all statistik i morgonbadet. På sätt och vis en dröm om planekonomen i badkaret. Presidentkandidaten John McCain sa att han skulle ge Greenspan en ny mandatperiod även om denne dog. Då skulle McCain bara sätta på Greenspan solglasögon och luta honom mot väggen. Det var allt som krävdes för att finansmarknaden skulle känna sig trygg.

Men kanske är det just det som är problemet. Marknadsaktörer ska inte känna sig trygga. De ska vara på helspänn och oroligt fundera över vad som är fast som härnäst riskerar att förflyktigas. Både i den keynesianska och den österrikiska ekonomiska skolan har det länge funnits röster som varnat för att känslan av trygghet är ödesdiger. Den österrikiskt anstrukne James Grant skrev en bok med titeln Vådan av välmåga och den mer keynesianskt lagde Hyman Minsky talade om att stabilitet ger instabilitet. Deras poäng var att goda tider, och tron att de kommer att bestå, uppmuntrar investerare att ta för stora risker.

Som någon har konstaterat är kapitalism utan konkurser lite som kristendom utan helvete. Det ger lite större utrymme för entusiasm, och lite mindre oro för att göra fel. Den entusiasmen, otyglad av rädsla, är en förklaring till de lånefinansierade felinvesteringar som gav upphov till finanskrisen 2008.

Och än en gång ledde det till massiva offentliga räddningsprojekt. Den amerikanska centralbanken tryckte upp väldiga mängder pengar bland annat för att blåsa upp priserna på aktier och fastigheter och andra tillgångar. EU satte snabbt ihop räddningspaket för Grekland, Portugal och Irland, men de verkliga adressaterna var inte dessa länders befolkningar, utan de banker och investerare som hade lånat ut pengar till dem. 

Beslutsfattare och ekonomer talar ändå ofta om risken för att sådana räddningar ska ge nya kriser i framtiden. Nästan alla finansdepartement och finansiella myndigheter prövar också olika förslag på ur man skulle kunna begränsa den risken. Banker skulle t ex kunna tvingas att skriva testamenten som gör det lättare för myndigheter att avveckla dem under ordnade former om så krävs. Det finns en pågående diskussion om att bryta upp de stora bankerna, så att stater bara skyddar insättares pengar, men inte bankens egen spekulation. Centralbanker skulle kunna få ett mer begränsat mandat som hindrar dem från att subventionera tillgångspriser och blås upp nya bubblor.

Samtidigt präglas diskussionen närmast av uppgivenhet. Som om det i grunden inte går att förändra finansvärlden, därför att dess inflytande över politiken är så stor. Mer än en analytiker har ställt frågan om det politiska systemet har givit finansintressen en så stark ställning att de också har fått tillräckligt med muskler för att försvara den ställningen mot alla hot.

Den cyniske kommer lätt att tänka på ett annat avsnitt ur Adam Smiths Nationernas välstånd. Smith varnade där för att kapitalisterna ofta är kapitalismens värsta fiende och att deras politiska förslag därför bör mötas med stor misstänksamhet. Som han konstaterade:

”Förslaget härstammar från en klass av människor vilkas intresse aldrig exakt sammanfaller med allmänhetens och som vanligen har ett intresse av att föra allmänheten bakom ljuset och till och med förtrycka den.”

Johan Norberg

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".