Läs Margareta Flygts text

1891 – året innan den blivande nobelpristagaren Georg Bernard Shaw hade premiär på sin första pjäs – höll han ett anförande i London, arrangerat av den socialistiska organisationen The Fabian Society. Det handlade om Henrik Ibsen, och titeln på anförandet var ”The Quintessence of Ibsenism”. Det är lätt att tänka sig att det i publiken fanns en och annan principfast socialist som ville veta vad som är själva kärnbudskapet i Ibsens dramatik.

Men – som den gode dramatiker han sedan blev, väntade Shaw till anförandets sista minut innan han sammanfattade det här budskapet på sitt alldeles speciella sätt. Till de som nu tänker att jag måste ha glömt att reducera Ibsenismen till en formel, sa han, vill jag bara säga att kärnan hos Ibsen är att det inte finns någon sådan formel.

Henrik Ibsens har påverkat dramatiken ända fram till dagens stora tv-epos-författare och orsaken finns säkert i det Georg Bernard Shaw sätter fingret på: att även om Ibsens dramer ofta handlar om människor med höga ideal, så är det svårt att utifrån pjäserna dra några generella slutsatser om hur Ibsen tänker sig att vi ska leva våra liv. För hos Ibsen ställs erfarenheter mot erfarenheter, och varje handling kan få olika konsekvenser, beroende på vem som utför den, och i vilket sammanhang.

I dag ska vi följa med Margareta Flygt på en utflykt till Tyskland, i geografin och i tiden, för att utforska vad regissörer och publik har gjort med Ibsen – från tredje rikets teaterscener, till årets upplaga av festivalen Theatertreffen i Berlin, som avslutades förra veckan.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------

I München finns en second hand-affär där jag brukade hänga på 80-talet, 7. Himmel, sjunde himmeln. Den lite äldre ägaren hade färgat håret svart och en punkig stil. Hon hette Solveig och jag blev så klart nyfiken på namnet – var hon norska? Inte alls – mina föräldrar var bara väldigt förtjusta i Ibsen, svarade hon.

Ibsen levde i 27 år i Berlin, Dresden, München och Meiningen, d.v.s han befann sig i en tysk kontext under en stor del av sitt vuxna liv. År 1870 spelades hans pjäser på 27 tyska teatrar samtidigt!

Jag såg min första Peer Gynt med Göran Stangertz på Malmö Stadsteater 1985. Det var inte förrän senare jag förstod att tycka om Peer Gynt i Tyskland på 40-talet inte alls var samma sak som att tycka om Peer Gynt idag.

Ibsen var en hyllad dramatiker under Hitleråren, hans pjäser omtolkades fullständigt: pjäsen Gengångare fick förespråka dödshjälp och Ett dockhem blev till en pjäs mot jämställdhet. Många nazisters barn fick därför namn efter pjäsernas karaktärer. Det kom att bli ett moraliskt kainsmärke under efterkrigstiden.

Uwe Englert har skrivit en briljant avhandling om hur Ibsens verk spelades under tredje riket, ”Magus und Rechenmeister” (Magier och räknemästare). Han visar på hur Ibsen kunde spelas av både regimkritiker och regimtrogna.

Peer Gynt var den mest spelade pjäsen under krigsåren – ända tills det fanns för få manliga skådespelare att tillgå. Man använde sig av Dietrich Eckharts tolkning från 1923 där Peer Gynt är den kristne mannen och übermensch – den enskilde som kämpar mot troll, symbolen för det främmande, judiska och kvinnliga. Ibsen användes som antimodern propaganda.

Samtidigt spelades pjäsen, i helt andra syften, av den judiska kulturföreningen i Berlin. Dess tolkningar fick dessvärre inte samma populära genomslag.

Det skulle ta många år innan någon regissör av rang vågade sätta upp Ibsen igen. Två legendariska uppsättningar är Peter Steins Peer Gynt 1971 och Peter Zadeks Byggmästare Solness 1984.

Ibsen spelas idag som aldrig förr. 25 gånger har Ibsenpjäser blivit nominerade till Theatertreffen i Berlin, där de tio bästa tyskspråkiga uppsättningarna tävlar mot varandra varje vår. Idag tolkas En Folkefiende som kritik av kapitalismen och främlingsfientlighet och John Gabriel Borkman tematiserar finanskrisen - alla samtida samhällsproblem verkar kunna förpackas i Ibsens dramer.

I år kunde man se två Ibsenpjäser; Lukas Langhoffs Folkefiende och Vegard Vinge och Ida Müllers John Gabriel Borkman.

I Lukas Langhoffs tolkning är Ibsens Folkefiende mörk. Läkaren Dr Stockmann vill varna befolkningen för det dåliga vattnet på kurorten, vilket tystas ner eftersom staden vill tjäna pengar. Stockmann blir till en obekväm, fanatisk sanningssägare. Langhoff gör det tydligt hur vinstintresse överskuggar alla andra ideal.

Samtidigt utesluts Stockmann ur samhällets gemenskap också för sin hudfärgs skull. Det finns en växelverkan mellan uteslutningsmekanismer och den egna avgränsningen gentemot en grupp. Stockmann vill till en början vara en del av staden, men tar sedan själv avstånd – han vill inte tillhöra dem han inte respekterar längre. Dagens migrationsproblematik i ett nötskal. Som avslutning brer Stockmann ut en picknickfilt – en DDR-flagga. Landet, som liksom Stockmann, vars många medborgare en gång trodde på jämlikhet - men där det blev så fel.

Den norsk-tyska uppsättningen John Gabriel Borkman av Vinge och Müller på Volksbühne i Berlin är en performance av aldrig tidigare skådat slag. I en tolv timmar lång maratonuppsättning  - utan paus - tematiserar de vår tids våldsfantasier och landar mycket riktigt till slut också hos Anders Behring Breivik. För den som inte läst pjäsen är handlingen fullkomligt oförståelig, meningarna sägs om gång på gång och textfragment upprepas som om det var hack i skivan. I en inledande video talar kvällens konferencier - en snopp i storformat med ditmålade ögon. Teatern kissar bokstavligen rakt mot publiken – som snällt sitter kvar och försöker förstå. Skandal, skändning av nationalskalden, eller bara en konstnärlig tolkning för vår tid?
Det är i alla fall inget publikfrieri.

Ibsens sista ord lär ha varit ”tvärtom” – det har Vinge och Müller verkligen gjort i sin närmast pubertalt betydelseöverlastade skandalpjäs.

Jag hade föredragit att fria tolkningar som denna kallats ”efter Ibsen” istället för ”av Ibsen”. Eller fått ett eget namn som Elfriede Jelineks pjäs ”Vad hände med Nora när hon lämnat sin man?” som sätts upp på Malmö Stadsteater nästa år. Hennes pjäs tar vid då dörren smäller igen och Nora lämnar Helmer i Ett dockhem. Där handlar det inte så mycket om kvinnligt och manligt, utan om att vi alla är fångade i ett kapitalistiskt nät vi inte kan befria oss ifrån. Hon utgår från Ibsen och skapar något nytt. Vinge/Müller gör det med – men påstår att det är Ibsen.

En sak är säker, i Tyskland är både tolkning och regi av Ibsens pjäser helt annorlunda än på 40-talet. Ibsen är tänjbar åt alla håll. Jag är nyfiken på hur han kommer iscensättas de närmaste decennierna – för Ibsens centrala tema, människans kamp med sig själv, den lär fortsätta.

Margareta Flygt

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".