Läs Azar Mahloujians text

Vi är Europa – utropar ett knippe europeiska politiker och intellektuella i ett aktuellt manifest, där de vill införa ett EU-program där alla - från högt uppsatta domare till taxichauförrer och arbetslösa – ska kunna resa till ett annat land, lära sig ett annat språk, och engagera sig i civilsamhället där.

Ironiskt nog är kanske civilsamhället som starkast i ett land som Grekland, där den europeiska tillhörigheten hänger som lösast. Kriser och sammanbrott ökar pressen på människor – och när The Guardians journalist Jon Henley nyligen reste runt i Grekland hittade han många exempel på hur människor skapar egna lösningar när pengarna tar slut: från byteshandel till frivilligarbete.

Det handlar om krisens Grekland i OBS idag och vi ska börja med att ta oss dit, tillsammans med författaren Azar Mahloujian.

----------------------------------------------------------------------------------------------------

Verkligheten brukar uppfattas olika av olika personer, beroende på var de befinner sig. Det visste jag, men ändå blev jag häpen när jag kom hem till Sverige efter en tid i Grekland. Här berättas en historia som skiljer sig markant från deras. Här målas grekerna ut som ett folk som tänker smita från sin skuld. Tonläget är en fordringsägares. Det låter som om vi har med omoraliska människor att göra, skurkar som inte respekterar sitt löfte och missbrukar Europagemenskapens generositet och förtroende och ännu värre går till valurnorna och säger nej till de politiker som hade gjort upp återbetalningsplaner med EU och IMF.

Bland grekerna råder frustration och vrede gentemot grekiska politikers korruption, men också gentemot EUs och IMFs åtstramningspolitik och översitteri. De uppfattar läget som både  en ekonomisk och moralisk krigsföring. ”Grekland är under belägring”, säger den avskedade turistinformatören Eleni, till mig. Flera greker talar med avsky om Merkels politik, och jämför den med Tysklands invasion av Grekland under andra världskriget då 400000 greker miste livet.

Grekerna har protesterat, strejkat och demonstrerat under parollen Jämställdhet - rättvisa – Värdighet och krävt att människor ska komma före pengar, säger den 20-åriga universitetsstudenten Αpostolos Vlachos. ”Lånevillkoren innebär märkbara försämringar av vår ekonomi. De vill samtidigt privatisera och sälja ut landets resurser. Allt vi betalar nu, med både våra minskade löner och nya skatter, går åt att betala räntan på statsskulden. Vi kommer aldrig att kunna betala av skulden.”

Människor har det svårt, det tär på dem. Under min vistelse sköt en 77 årig pensionerad apotekare ihjäl sig i dagsljuset mitt på Syntagmatorget i centrala Aten, på grund av ekonomiska problem. Människor kommer dit och lägger blommor och tänder ljus, stannar och diskuterar.

En grupp som har kommit i kläm i det krisdrabbade landet är utlänningar.  Grekland ger sällan asyl till flyktingar, men fungerar som en port till EU, en av få möjligheter för politiska och ekonomiska flyktingar att ta sig in. Men flyktingarna fastnar i det ineffektiva byråkratiska maskineriet där. Utan någon rättsäker asylprövning och i väntan på svar måste de klara sig på gatan. En bangladeshisk man jag pratar med på en bushållplats berömmer Iran för att vara ett mycket bättre land. ”Är det SÅ dåligt här? frågar jag. ”Där fick man jobba på ett bygge, men här finns inget jobb. Jag kan varken återvända hem eller komma vidare till något annat EU land” svarar han. Två afrikaner berättar att grekiska rasister utan någon anledning kan spöa dem när de går på gatan. Om de vänder sig till polisen får de höra att de måste slå tillbaka. Jag frågar en grekisk ingenjör som planerar att flytta till England om han inte kan se likheten mellan sin situation och flyktingarnas i Aten. ”Jag har mina papper i ordning, de är papperslösa”, säger han. Jag påminner honom om att han kan vara lycklig som bor i ett EU-land, men de som flydde under juntan i Grekland var papperslösa. Jag får höra att flyktingarna nu är för många, kriminella och missbrukare. Jag blir varnad för att åka till stadsdelen Omonia i centrala Aten eftersom det kryllar av utlänningar där. Många greker har sålt sina hus billigt och flyttat från området. Där finns risk för våldtäkt, säger man. Jag tar det med en nypa salt och besöker Omonia flera gånger för att jag känner igen fördomarna. Jag själv har en gång varit en papperslös flykting på Istanbuls och Belgrads gator.

Den negativa synen på flyktingar finns även bland människor i min bekantskapskrets och därför blir jag inte förvånad när det rasistiska partiet Gyllene Gryning vinner 7 procent av rösterna och kommer in i parlamentet. Poeten och översättaren av alla verk av Gabriel Garcia Marquez till grekiska, Klety Sotiriadou, beskriver situationen med ett ord: ”kaos”. Hon berättar att det inte längre finns leende ansikten på gatorna. Alla är mer eller mindre drabbade av depression. Jag undrar vad kulturen kan göra i ett sådant läge? ”Jag är inte säker på att litteratur gör människor lyckligare”, svarar hon. ”Men jag vet att litteratur, med symboler och metaforer ger oss medel att förstå oss själva och vår situation”

Azar Mahloujian

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".