Läs Dan Jönssons text

Nu närmar sig nyvalet i Grekland och runt om i Europa är spekulationerna igång kring vem som ska vinna, och vilka konsekvenser det ska få. Inte minst för Greklands relation till EU. Dan Jönsson har läst kommentarerna i några ledande tidskrifter och dagstidningar – och ser en prognos som återkommer i analyserna.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------

Utanför Grekland verkar de allra flesta överens: det oundvikliga grekiska nyvalet den 17 juni kommer, nästan oavsett hur det går, att leda till ett lika oundvikligt grekiskt utträde ur euron. I förra veckans nummer av tyska Der Spiegel är det grekiska avskedet redan ett faktum – ”Akropolis Adieu” snyftar omslaget, i ett eko av Mireille Mathieus gamla franska örhänge.

Skälen till att ett grekiskt euroutträde nu står för dörren är enligt Der Spiegel många, men kan i princip kokas ner till två: för det första att alla försöken att rädda Grekland inom ramarna för eurosamarbetet misslyckats, och för det andra att riskerna med och kostnaderna för ett utträde har minskat betydligt.

Istället, skriver Der Spiegel, talar det allra mesta för att ett utträde är enda chansen för Grekland att starta om sin ekonomi. Visserligen till höga ekonomiska och sociala kostnader, men å andra sidan med återvunnen nationell värdighet – om landet stannar kvar i euron skulle det däremot innebära att man för lång tid framöver blir satt under ekonomiskt förmyndarskap. Och även för euroländernas del skulle ett grekiskt utträde på sätt och vis vara en fördel, när nu de ekonomiska brandväggarna är på plats. ”Resteurozonen”, så att säga, skulle framstå som mer stabil och därmed mer attraktiv för nya medlemmar, exempelvis det just nu ekonomiskt starka Polen. Dessutom skulle det betyda att kostnaderna för att hålla den grekiska ekonomin under armarna inte längre bara blev en uppgift för euroländerna, utan för alla unionens medlemmar. Inklusive Storbritannien.

Alla tecken pekar alltså mot ett grekiskt utträde, enligt Der Spiegel. Den amerikanske ekonomen Paul Krugman är inne på något liknande i en krönika i New York Times: det är just precis de åtstramningar som infördes som ett svar på skuldkrisen som har lett fram till dagens akuta situation, skriver han, när en arbetslöshet som i både Grekland och Spanien uppgår till mer än tjugo procent – bland ungdomar över femtio procent – får väljarna att vända de etablerade politikerna ryggen. Och när nu sparpolitiken i Grekland tycks ha nått vägs ände tömmer investerarna sakta men säkert sina konton i grekiska banker – en process som, lustigt nog, finansieras av den europeiska centralbanken, som tvingas låna ut mellanskillnaden. Det är i det ögonblick när ECB inser att detta flöde inte längre kan fortsätta, som Greklands utträde ur euron står för dörren.

Och sen? Ja, skriver Krugman – ekonomiskt blir följderna för Europa säkert kännbara. Men inte katastrofala. Ett grekiskt utträde skulle automatiskt leda till att även spanska och portugisiska banker fick se sina reserver långsamt tömmas på pengar, med följd att hela eurosamarbetet skulle knaka i fogarna och kanske till slut spricka helt. Men återigen: rent ekonomiskt skulle det säkert gå att leva med. De allvarligaste följderna av en eurokrasch skulle vara politiska - den gemensamma valutan är politiskt så laddad med prestige, att ett sammanbrott för euron skulle kunna sänka hela EU-projektet. Och även om det inte gick så långt, skriver Krugman, skulle det politiskt få samma effekter som de vi ser i Grekland nu, där legitimiteten för det politiska systemet fullständigt smulas sönder och vad han kallar ”extremister” kommer till makten.

Just dessa politiska utsikter är nog också något jag tror man ska ha med i beräkningen när man siar om ett grekiskt utträde ur euron. Själv tror jag inte att det är så sannolikt – Europas politiska elit är förmodligen intelligent nog att förstå det här sambandet, att deras egen politiska legitimitet helt och hållet hänger på den ekonomiska stabiliteten, och borde därför se till att försvara euron till varje pris. Det finns helt enkelt ingen återvändo. Samma känsla får jag när jag läser det nyligen publicerade manifest, författat av den tyske sociologen Ulrich Beck och den gamle 68-ledaren Daniel Cohn-Bendit, där en rad av Europas ledande intellektuella, kulturkändisar och politiska eminenser skriver under på förslaget om ett ”europeiskt frivilligår”, ett års europeisk samhällstjänst för alla EU-medborgare för att stärka unionens legitimitet, bromsa den politiska splittringen och motverka en växande nationalism.

Så vackert, så naivt. ”Vi är Europa!” utropar manifestet – och nog tycker jag det säger en del om den intellektuella elitens brist på verklighetsförankring att man tror att unionens legitimitetsproblem fortfarande går att lösa på symbolisk väg. I själva verket tror jag att rädslan för nationalismens återkomst är mycket överdriven. Kanske den tvärtom leder till en välbehövlig injektion av något som EU hela tiden lidit brist på. Demokrati.

Dan Jönsson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".