Läs Lars Lovéns text

Så här börjar det: Paul Simons tjugofem år gamla album, Graceland. Och jag läser i Botswana-tidningen Sunday Standard att när årsdagen firades i Johannesburg förra året, med att Paul Simon gav en mycket intim konsert i en tv-studio, då hade man lyckats dra med sig Forere Motloheloa dit hela vägen från landsbygden i Lesotho där han normalt bor: en numera gammal man som komponerade detta oförglömliga dragspelsriff som sätter tonen för hela Graceland.

I sommar ger sig Paul Simon ut på en världsturné som också når Sverige, där han ska spela hela skivan tillsammans med manskören Ladysmith Black Mambazo som medverkar på albumet. I OBS ska vi idag minnas denna milstolpe i musikutvecklingen – som utlöste en rad politiska kontroverser när det spelades in. Lars Lovén – frilansjournalist och musikkritiker på Svenska Dagbladet – ska ta oss tillbaka till tiden för den förra Gracelandturnén.

-----------------------------------------------------------------------------------------

1987. Royal Albert Hall i London. Inomhus uppträder en ovanligt entusiastisk Paul Simon tillsammans med bland andra trumpetaren Hugh Masekela och sångerskan Miriam Makeba. Två av de mest framträdande anti apartheidprofilerna och båda sedan länge i exil från Sydafrika. På gatan utanför ropas slagord och viftas med plakat. Men de som protesterar är inte anhängare till apartheidpolitiken utan ANC:s lokalavdelning.

Det är 26 år sedan Paul Simon spelade in Graceland men skivan är mer aktuell än på länge. Efter ett och ett halvt decennium i skymundan passar den åter in i kanon, med sin snygga produktion, gränslösa stilblandning och sitt obekymrade förhållningssätt till begrepp som autenticitet.

Men om det just nu är ovanligt lätt att förstå Gracelands storhet är det inte lika självklart hur revolutionerande den lät 1986. Då var exponeringen för afrikansk pop obefintlig. Paul Simon inkorporerade helt okända stilar i mainstreammusiken. Och han gjorde det inte bara genom att försöka spela som de afrikanska musiker han var inspirerad av, han åkte dit och spelade tillsammans med dem.

Det är också svårt att förstå hur kontroversiell den var. I pressen kritiserades Simon för att bara upprepa vad kolonialmakterna gjort under några hundra år av afrikansk historia, åka dit och plundra kontinenten på dess tillgångar för att själv profitera på dem.

Men framför allt spelades Graceland till stora delar in i Johannesburg, i direkt strid mot FN:s kulturbojkott. Och utan att fråga ANC om lov, vilket vännen Harry Belafonte hade rått honom att göra.

Paul Simon var inte den förste som bröt mot bojkotten. Artister som Elton John, Frank Sinatra och Queen uppträdde alla på den vita lyxresorten Sun City i ett av de konstruerade svarta hemländerna och blev svartlistade för det. Simons samarbete med svarta musiker var en mer komplex fråga och FN strök honom från listan efter tre veckor. Men ANC var inte lika snabba att förlåta.

Apartheidregimen är historia och ANC har regerat bort mycket av den strålglans som en gång omgav organisationen. Samtidigt lever Graceland kvar som ett av de verk som på allvar fört ut Sydafrikas musik i världen.

Det vore alltså lätt att säga att historien gett Paul Simon rätt. En tolkning som görs ännu enklare av ANC:s brist på flexibilitet – eller möjligen strategiskt omdöme –  när de fortsatte protesterna även efter att världsturnén med Graceland blivit till en manifestation mot apartheid. De sista konserterna hölls i Zimbabwe för en blandad publik, varav många rest dit från Sydafrika. På scen förenades ensemblen i Nkosi Sikelel' iAfrika, ANC:s förbjudna hymn.

Det enda som står i vägen för en sådan tolkning är egentligen Paul Simon själv. I dokumentärfilmen Under African Skies sammanför regissören Joe Berlinger honom med Dali Tambo, grundaren av Artists against apartheid. Man får också följa inspelningen av Graceland.

Filmen smular effektivt sönder argumenten om kulturkolonialism. Frågan om artistisk frihet kontra politiskt ansvar förblir däremot olöst.

Det fanns nämligen inte något som helst politiskt syfte med Graceland, vilket var en av de saker som gjorde skivan kontroversiell. Inte så att Paul Simon stödde den rasistiska politiken, tvärtom, men i sitt skapande valde han medvetet och uttryckligen att bortse från den. Han hade fått vittring på något som kunde bli till riktigt, riktigt bra musik, och det var det enda som spelade någon roll.

När Hugh Masekela och Miriam Makeba senare medverkade på turnén var det framför allt för att gjuta olja på vågorna.

Något som inte nämns i filmen, men som förklarar en del av ANC:s ilska, är att den sydafrikanska regimen faktiskt försökte använda sig av Graceland i sin propaganda. Här, sa man, är ett exempel på den viktiga och traditionella musik som kunnat frodas i de svarta hemländerna.

I filmens slutscen försonas Simon och Tambo, i en vit soffa i Tambos residens. Åtminstone framstår det så, men i själva verket viker de knappt alls från sina ståndpunkter. När Simon ber om ursäkt är det för om ANC upplevde att han var till skada för kampen. Tambo å sin sida förklarar sin enorma uppskattning för Simon, men säger att han uppenbarligen inte förstod den politiska situation han hamnat i.

Graceland var världens största showcase för sydafrikansk musik, och har gjort åtminstone Ladysmith Black Mambazo till världsstjärnor. Även om det som framför allt lever kvar är ett specifikt Gracelandsound som nutida band lånar från. Fick skivan någon betydelse för situationen i Sydafrika så förlängde den i varje fall inte apartheidstyret. Men om Paul Simon i så fall fått rätt är det kanske inte så mycket historien som gett honom det. Utan konsten. För det är i kraft av sin estetiska kvalitet som Graceland än i dag fungerar som ett monument över musikalisk korsbefruktning. Ett ögonblick där två var för sig så ovanliga saker som verkligt nyskapande och fullkomlig syntes uppnås. Att det skedde i en kontext av förtryck och motståndskamp var absolut inte en slump. Men det var heller inte avsiktligt.

Lars Lovén

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".