Läs Johan Bergströms text:

Kära vänner!

Jag vill framföra min uppriktiga tacksamhet till er för den stora ära som ni visat mig genom att tilldela mig Tucholskypriset. (//) Jag vill verkligen inte jämföra de villkor som Kurt Tucholsky upplevde i det fascistiska Tyskland med de villkor som jag och mina kollegor upplever i Lukasjenkas Vitrysskland. Men på något sätt är ändå alla diktaturers natur densamma.

Så skrev förra årets mottagare av Tucholsky-priset, den vitryske poeten och människorättsaktivisten Uladzimir Njakljajeu i sitt tal till den till den svenska Penklubben. Han kunde inte ta emot priset personligen, då hans resa till Stockholm stoppades av de vitryska myndigheterna.

Mannen bakom priset, Kurt Tucholsky, var en av tjugotalets mest omtalade och produktiva publicister, satiriker och romanförfattare . Han porträtteras i denna veckas radioessä av Johan Bergström.

-----------------------------------------------------------------------------------------

Mannen som kommer gående längs Budapester Strasse är klädd i en ljus kostym med väst, kroppen är kraftig och västen stramar något över magen. Han går med snabba steg, sneddar över den breda terrassen och stiger in i sorlet och den täta röken på Romanisches kafé.

Himlen över Berlin är bländande blå. I träden längs alléerna och i fåglarnas sång finns en aning om vår. Också i Kurt Tucholsky ljusa kostym. Nu tänder han sin pipa. Han har redan beställt sitt kaffe. Snabbt, nästan irriterat, bläddrar han igenom de två tidningarna, som kyparen lagt fram. Han ögnar igenom hur texterna han själv skrivit har placerats, muttrar något, alltid självkritisk, ständigt tveksam och tvivlande till den ström av ord, som kommer från hans penna.

En kvinna passerar hans bord och hälsar, men går vidare. Hennes höga klackar klapprar mot kaféets golv. Det är Gussy Holl, en av dem som tolkar hans sånger på Berlins kabaréer. Hon vet att om förmiddagen skall man inte störa Kurt Tucholsky. Kvällen innan kan ha varit sen, mycket sen, och natten svår. Eller underbar. Många av hans nätters erfarenheter skymtar i de politiska, ironiska och ofta starkt erotiska sånger han skriver.

 Nu viker Kurt Tucholsky samman tidningarna. Han beställer en kaffe till och sträcker sig efter böckerna han haft med sig. Bland dem finns tidskriften  Die Weltbühne. Under Siegfried Jacobsohns engagerade ledning har den snabbt blivit till en av de mest uppmärksammade och provokativa politiska tidskrifterna i Tyskland. Och under de senaste åren, efter första världskrigets slut, har Tucholsky levererat en så strid ström av texter till Die Weltbühne  att han och Siegfried Jacobsohn kommer överens om att Tucholsky inte kan fortsätta publicera enbart under sitt eget namn. Ur det dilemmat föds Theobald Tiger, Ignasz Wrobel, Peter Panter och Kaspar Hauser  - några av de pseudonymer, som Tucholsky kommer att använda sig av under hela sitt fortsatta skrivande liv.

Tucholsky kan inte inför sig själv förklara oron och ångesten, som driver honom att skriva, ständigt skriva mer. Han kan inte förklara sin hunger efter kvinnor, sin törst efter rödvin och whisky och ruset, det dagliga ruset, som kvinnorna och orden ger honom. Denna oavbrutna hetsiga jakt på bekräftelse, applåder, erkännande. Den bultande ångesten som kommer just innan gryningen, varje natt, om han kvällen innan inte druckit tillräckligt, inte hittat en kvinna, inte skrivit en text, som åtminstone går att sälja. Mitt i hans vid denna tid nästan exempellösa framgång så är självföraktet som klor mot hans inälvor, mot hans hjärta. Och publikens gunst, kritikernas välvilja och hans böckers upplagor tystar inte självkritiken.

Någon gång händer det att han i ögonvrån, på väg in till en kabaréföreställning eller mitt i en omfamning, plötsligt anar att det kan ha något att göra med fadern, den milde, melankoliske och mycket musikaliske judiske bankiren, som gick bort när Tucholsky var femton. Han minns hur nära varandra de var, samtalen, vandringarna genom staden, musiken som förenade dem. Och så plötsligt frånvaron, moderns hårdhet, nästan som en vrede, en svartsjuka. Och så internatskolan, studier i juridik, borgerlighetens obevekliga förväntningar, lika dystra som möblerna i salongerna. Föraktet och hånfullheten som fanns där mot allt det han försökte skriva, skapa.

Hösten 1912 publicerar Kurt Tucholsky den i omfång mycket blygsamma romanen Rheinsberg – en bilderbok för förälskade. Den skildrar en ung man och en ung kvinna som under tre dagar gör en utflykt från Berlin till den lilla staden Rheinsberg. Solen lyser, luften är klar, träden fäller sina löv. De ror över en sjö, de besöker ett slott, ingenting händer egentligen, men varje sida av boken är fylld av en vibrerande och mycket ungdomlig, erotisk längtan. Boken blir en skandal. Och en succé.

Därefter tar Tucholsky sin examen i juridik, han visar modern och släkten att han kan. Våren 1915 blir han promoverad till doktor i juridik vid universitet i Jena. Omedelbart därefter blir han inkallad för att tjänstgöra i det stora krigets vanvett. Han krigsplaceras i Kurland, Baltikum, vid ett flygregemente. Och det är där, något år senare, han möter henne, Mary Gerold, kvinnan som blir hans livs kärlek. Redan i de allra första bilderna av Mary Gerold finns i hennes ögon en sorg, en insikt, om att detta liv kommer inte att bli lätt. Det blev det inte.

1924 får Kurt Tucholsky kontrakt med Die Weltbühne och några andra tyska tidningar om att arbeta som utrikeskorrespondent i Partis. Det året gifter han sig också med Mary Gerold och de hittar ett hus i Paris. Oavbrutet fortsätter Tucholsky att skriva dikter, sånger, ironiska krönikor och rapporter om den politiska utvecklingen. Han är en av de första som varnar för nazismens framväxt.

Åren därpå är Tucholsky nästan oavbrutet på resa. Han reser och skriver och reser. Och reser vidare. Och skriver en artikel till, några sånger till, innan gryningen. Han är som en man, jagad av sig själv. På de ständiga resorna möter han kvinnor, många kvinnor. Till slut tröttnar Mary Gerold på hans ständiga otrohet. I november 1928 lämnar hon honom och återvänder från Partis till Berlin. Men genom de år som återstår fortsätter de att ständigt skriva till varandra.

Våren 1929 skriver Tucholsky texterna till Deutschland, Deutschland über alles, en rasande bok mot fascismen med foton och fotocollage av John Heartfield.

Allt fler av sina texter publicerar han nu i den kommunistiska tidningen tidning AIZ, Arbeiter Illustrierte Zeitung.

Tillsammans med en ny kärlek, journalisten Lisa Matthias, är han hela sommaren i Sverige. De hyr några rum vid en vik av Mälaren. På andra sidan vattnet skymtar Gripsholms Slott. Här börjar han skriva en roman om kärlek och föraktet för svaghet. Under hösten reser han åter till alla de större tyska städerna, för att hålla politiska föredrag och varna återigen för fascismen.

I början av 1930 kommer han åter till Sverige, nu till Hindås, nära Göteborg. Där hyr han Villa Nedsjölund, dit han många gånger kommer att återkomma. Och det är här han avslutar romanen Gripsholm – en sommarsaga. Romanen utkommer i maj året därpå och blir en stor framgång. Det är en förbluffande modern, ännu idag utmanande text, med snabb puls.

Men mörkret tätnar över Tyskland, stöveltramp och jubel över Hitlers tal, hatet som en samtidskänsla, det som förenar nationen.  I mars 1933 skriver Tucholsky: ”Jag är en diktare som tystnat, jag har inga ord för det som sker”. Den 10 maj det året bränns hans böcker på de första bokbålen. Den nazistiska regimen hatade honom, för att han fick människorna att skratta år deras välde, deras dumhet och våld.

Under många år har Tucholsky och Mary Gerold inte levt tillsammans, men ständigt skriver de till varandra  -  om politik, kärlek, litteratur, drömmar. En andedräkt av ömhet, aktning, i dessa många brev. De är varandras förtrogna, varandras anhöriga.

Men den 21 augusti 1933 skiljer sig Tucholsky från Mary. ”För att skydda dig, för att dom inte skall förfölja dig.” Två dagar senare fråntas han sitt tyska medborgarskap och alla hans tillgångar i Tyskland beslagtas. Alla kontrakt med förlag, tidningar, tidskrifter och teatrar, upphör att gälla.

I Hindås har han lärt känna Gertrude Meyer, som kommer från en judisk familj i Göteborg. De delar en passion för musik och en förtvivlan över vad som händer i Tyskland. Tucholsky skriver inte längre några texter, bara brev.  Men i mitten av december blir han så upprörd över Knut Hamsuns angrepp mot Carl von Ossietsky att han bestämmer sig för att bryta sin självvalda tystnad och skriva en större artikel. Men den publiceras aldrig. När Gertrude Meyer på eftermiddagen den 21 december kommer för att besöka honom hittar hon  Kurt Tucholsky medvetslös.

I Sahlgrenska sjukhusets anteckningar står: Förgiftning. Med ett frågetecken. Sedan står det: Självmord. Också med ett frågetecken. I obduktionsprotokollet noteras stickmärken i höger armveck och obducenten förmodar att det är där den dödliga överdosen av sömnmedlet Veronal har injicerats. Men Kurt Tucholsky var högerhänt. Att han skulle injicerat Veronal med vänster hand förefaller inte bara märkligt, men osannolikt. En av vännerna, Walter Mehring, säger offentligt, att han är övertygad om att Tucholsky mördats av agenter från nazist-regimen.

Mot det talar kanske det brev Tucholsky två dagar innan sin död skriver till Mary Gerold: 

Jag vill be dig om förlåtelse för det jag gjort mot dig.

Jag hade ett stycke guld i min hand, men letade i rännstenen efter småmynt.

Förstod inte.

 

Nu är det sju år sedan du lämnade mig. Nej, som jag lät dig gå bort från mig. Och nu störtar minnena över mig, allt det som var.(//)

Om sann kärlek handlar om att den ständigt, ständigt kommer tillbaka, inte släpper sitt grepp, då finns det en enda jag älskat – dig.

Johan Bergström

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".