Läs Peter Mosskins text

Det är många som har förälskat sig i musiken från Mali. och de tuaregiska band som framför den. Som Tinariwen. På bilderna vandrar de genom öknen, med gitarrförstärkarna hängande över sina kameler. Tuaregerna som ett frihetsälskande folk – med soul.

Men verkligheten är mer komplicerad än en sång, även om det är sådan här fantastisk ökenblues. Under lång tid sökte vissa tuareger skydd hos Libyens före detta diktator Gaddhafi och under det libyska upproret slogs de på regimens sida. När Libyen sedan föll återvände välbeväpnade tuareger till Mali och återupptog de strider för en självständig stat som länge pågått i regionen: strider där alla sidor anklagats för övergrepp av Human Rights Watch. De sekulära tuaregerna slogs då sida vid sida med militanta islamister. När de väpnade tuaregerna i början av april besegrade soldaterna från Mali, verkade det troligt att strider nu istället skulle utbryta med islamisterna. Men i förra veckan kungjorde de båda grupperna att de har gått samman: och att norra Mali inte bara ska bli en tuaregisk stat, utan att den också ska vara islamistisk.

Hur ska vi förstå det här? Frilansjournalisten Peter Mosskin har under lång tid följt tuaregernas situation, och så här ser han på läget.

---------------------------------------------------------------------------------------------------

I påskas utropades norra Mali till en självständig nation av en tuaregisk befrielserörelse. Azawad är den tuaregiska befolkningens namn på regionen. Först förklarade ledningen för befrielserörelsen att man skulle avväpna al-Qaida och göra det nya landet säkert för utlänningar och internationella hjälporganisationer samt inbjöd till internationellt samarbete. Nyligen säger man sig vilja göra Azawad till en islamistisk stat med sharialagar. Denna desperata kovändning påminner om Hitlers pakt med Stalin och bör tolkas som ett utslag av tuaregernas utsatta situation som ursprungsfolk i Sahara.

Frankrikes UD liksom EU:s utrikespolitiska taleskvinna, Catherine Ashton från Storbritannien, förkastade genast delningen av Mali. De representerar länder som under tidigare sekler var de centrala kolonialmakterna i området och som med penna och linjal på kartan delade upp Nordafrika och Sahara mellan sig.

1960, när kolonialtiden tog slut i Mali, Niger och Mauretanien, skrev ansvariga tuaregiska politiker till den franske presidenten. ”Eftersom självständigheten skall tillkännages och ni ger folken oberoende, önskar även vi tuareger styra oss själva och till alla delar återförena samhällena i vårt land. Vi vill att vårt land skall vara en enda nation.” Elva dagar senare arresterades två av undertecknarna. Därefter förbegicks frågan med tystnad. När Algeriet efter det blodiga befrielsekriget blev självständigt 1962 hade tuaregernas områden fördelats på fem olika nationer där man överallt var i minoritet.

Som boskapsskötande nomader i karga områden påminner tuareger om samerna. Eller om kurderna i Turkiet, Syrien, Iran och Irak - med samma dröm om att få styra sig själva. Till skillnad från omgivande folk i Sahara praktiserar tuaregerna matriarkat, det är männen som bär slöja, kvinnan som äger tältet och bestämmer härkomsten. Ett barns närmaste manliga anförvant är morbrodern. En tuaregisk man som skiljer sig blir alltså av med både familjen och bostaden. Att som nu förena sig med al-Qaida och proklamera sharialagar strider mot tuaregernas kultur. Även om Saharas nomader i princip är muslimer, måste det vara svårt att få ihop militant islamism med tuaregernas kultur - där männen och inte kvinnorna är beslöjade.

Men kravet på en självständig stat är begriplig. Det tog Frankrike fyrtio år att kolonisera Nordafrikas kuster, sen började erövringen av Sahara. Vid 1900-talets början hade tuaregerna fortfarande inflytande över ett gigantiskt område från Libyen norr om Ahaggar-massivet till söder om Nigerfloden och från Tchad i öster till Mauretanien i väster. Kolonialmakterna delade Nordafrika i intressesfärer, England och Frankrike var ju rivaler, ursprungsfolken fanns inte med i deras kalkyler.

Repressionen var hård. På vissa håll har befolkningen decimerats till hälften, boskapsskötsel och karavanhandel ruinerats, många av tuaregernas stammar deporterats till städernas utkanter och satts under bevakning. Fransmännen härskade genom att söndra och gav generöst tuaregernas betesmarker till andra boskapsskötande folk i södra Sahara.

Från femtiotalets slut hade den franska regeringen försökt få kontroll över olja, gas och uran i Sahara. Sedan dess har de fem ländernas regeringar tillsammans med utländska bolag, ofta franska, gjort höga vinster medan tuaregernas naturtillgångar brandskattats. Därutöver använde Frankrike öknen norr om nuvarande Mali till provsprängning av atombomber.

Ett par år efter de första provsprängningarna utbröt en tuaregisk revolt i Mali. Upproret slogs ner. Förtryck, misstänksamhet och övervakning utmärkte de fem nya ländernas regeringar, särskilt i deras syn på tuaregerna som nomader. Många gick i landsflykt till Algeriet och Libyen, levde som invandrare i sitt eget land, arbetade i oljeindustrin eller blev herdar för tuaregiska boskapshjordar som sålts för en spottstyver.

Några år in på sjuttiotalet drabbades Sahara av extrem torka. Den internationella hjälpen försvann i de nya staternas byråkrati och för att överleva tvingades tuaregerna än en gång lämna sina marker. Familjeband bröts, solidaritet och plikt försvagades, men med den extrema torkan radikaliserades allt fler tuareger och man började tala om en väpnad rörelse för att befria sitt land.

Khadaffi öppnade sina militära träningsläger i Libyen för tuaregerna. Det blev ett sätt att skaffa militär erfarenhet. Några av musikerna i det numera internationellt turnerande ökenbluesbandet Tinariwen träffades i gerillan.
1990 beslutade Niger i samförstånd med Algeriet att ta hem artontusen ekonomiska flyktingar från Libyen, för att stoppa skapandet av en tuaregisk armé med soldater tränade i libyska krig. När internationella fonder för de tuaregiska flyktingarnas återanpassning förskingrades, tog ungdomar till våld mot polisen i Niger. Upproret spred sig till Mali. Militären svarade med så blodiga repressalier att tuaregernas situation omtalades i utländska media.   

Vid tjugohundratalets början lever flera hundratusen tuareger i exil. De som undgått pogromer eller att dö under flykt genom öknen, hamnade i läger utmed gränserna mellan Algeriet, Mauretanien eller Burkina Faso. Genom förmedling av FN:s flyktingkommission och respektive regering uppmanades flyktingarna återvända. Många har avstått av rädsla för vad som drabbat deras släktingar. Andra på grund av Malis och Nigers ovilja att samarbeta med en internationell undersökningskommission för mänskliga rättigheter som skulle leda till att de ansvariga dömdes.

Den minoritet som blev kvar i Libyen, har nu återvänt, forna soldater i Khadaffis styrkor – enligt Le Monde Diplomatique rör det sig om flera tusen, de flesta tuareger. Till ett Sahara där smuggling av vapen, cigaretter och kokain accelererat, men där det avgörande problemen är bristen på statlig effektivitet, maktmissbruk, korruption och diskriminering av urbefolkningen.

Liksom med kurderna blundar det internationella samfundet för miljoner människors rätt till sitt språk, till sin kultur, till sin rätt att styra sig själva. Genom att göra gemensam sak med al-Qaidas fundamentalistiska gäng i Sahara lär det dröja. Tuaregernas situation är bara ett bland flera exempel på olösta konflikter som Europas kolonialmakter lämnat efter sig i Mellan Östern och Afrika. Eller som Tinariwen sjunger:

-Mina vänner från Sahara. Vår frihet är borta. Nu måste vi enas, sjunger det tuaregiska bandet Tinariwen.

Peter Mosskin

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".