Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Läs Tormod Otter Johanssons text

Våldsmonopol kallas det, idén att tillåta vissa statsanställda i sina jobb utföra ett våld som är förbjudet för alla andra. För att ett våldsmonopol ska fungera måste det vara reglerat i tydliga lagar som det är i Sverige. När det gäller poliser.

Men – nu finns det ju också militärer i Sverige. Och vilket våld de egentligen får använda är inte lika glasklart. För ett halvt år sedan kom en utredning som gav förslag på hur en ny lag kring det här skulle kunna se ut – men hittills har den blivit liggande. Tormod Otter Johansson, som studerar juridik vid Göteborgs Universitet, ska reflektera kring hur det kan komma sig.

----------------------------------------------------------------------------------------------------

Våldsmonopolet är en central del av statens funktion. Oftast syftar våldsmonopolet på de uppgifter polisen utför här i landet. Givetvis finns det ett noggrant juridiskt regelverk som styr den här våldsanvändningen. Sverige är en modern rättsstat och inget våld eller tvång får utövas utan stöd i tydliga lagar.

Man brukar säga att Sverige har haft fred i över 200 år. Det är kanske orsaken till att vi sällan tänker på en annan sorts våld som staten ansvarar för – det militära våldet.

Det svenska försvaret ägnar sig som bekant inte längre åt att värna landets gränser. Istället har militärens verksamhet de senaste decennierna pågått på helt andra platser i världen; i form av internationella insatser.

Vi kan slå fast en sak – de insatser Sverige deltar i är helt lagliga. Ur ett folkrättsligt perspektiv finns det inga egentliga komplikationer. Den normala gången är att FN:s säkerhetsråd bedömer att en situation någonstans i världen behöver hanteras. Säkerhetsrådet utfärdar därefter en resolution som ger FN:s medlemsstater mandat att lösa en uppgift. Exempel vi väl känner till är insatserna i Afghanistan, i Libyen och mot pirater i Adenviken utanför Somalias kust.

I november 2010 tillsatte regeringen den så kallade Fredsinsatsutredningen som i december 2011 lämnade fram sitt betänkande. Utredningen fick enligt svensk byråkratsed ett tydligt namn: “Våld och tvång under internationella militära insatser”. För det är ju uppenbart; skall man genomföra de uppgifter som säkerhetsrådet gett mandat till krävs att man använder våld och tvång. Annars hade man knappast sänt soldater för att sköta uppdraget.

Denna noggranna utredning har tittat på hur den svenska lagstiftningen hanterar frågan om våldsanvändning under insatserna och föreslår att det bör stiftas en lag som i korthet innebär “att svensk militär personal under internationella militära insatser får använda våld och tvång inom vissa angivna ramar”...

Men, vänta nu? Konstaterade vi inte precis att de här insatserna var lagligt reglerade? Varför behövs det en helt ny svensk lag?

Anledningen är att även om insatsen regleras i den internationella rätten, det vill säga mellan stater, så är arbetet som soldaterna utför helt oreglerat i den svenska rätten. Det finns inga svenska lagar som säger hur soldaterna får använda våld och tvång under sitt arbete.

Låt oss göra en jämförelse. En polis får göra saker i sitt arbete som civila inte får göra. Handlingar som annars hade varit misshandel, olaga frihetsberövande och till och med mord är inte brott om de utförs i tjänsten enligt de lagar som reglerar polismannens arbete. Funnes ingen reglering skulle polismannens handlingar inte vara skyddade och han eller hon skulle riskera att straffas för dessa brott.

Sådan är soldatens situation. En soldat som kommer hem från ett utlandsuppdrag kan idag inte vara säker på att hans eller hennes handlingar är straffria. Handlingar som gjorts på uppdrag av svenska regeringen och riksdagen kan visa sig vara olagliga. Vissa hävdar, bland annat Försvarsmakten, att det föreligger vad jurister kallar för en “oskriven ansvarsfrihetsgrund”. Denna oskrivna juridiska regel skulle i så fall säga det som ändå verkar uppenbart: att soldater inte skall riskera att straffas när de gör vad de förväntas göra i sitt arbete. Men faktum kvarstår; det finns inga skrivna lagar som reglerar de här centrala aspekterna av soldaternas arbete.

Nu kan mas ställa sig en fråga: är detta juridiska tomrum en tillfällighet eller återspeglar den något mycket mer grundläggande om statens natur?

Att det skulle vara en olyckshändelse eller tillfällighet motsägs av att problematiken som sagt funnits i flera decennier, utan någon förändring. Jag menar istället att denna underliga brist kanske kan säga oss något mer om statens natur.

Den tyske juristen Carl Schmitt menade att statens kärna är makten över undantagstillståndet. Den suveräna makten, den statliga makten, är att bestämma när lagen skall upphävas. Detta upphävande som med nödvändighet görs från en plats utanför lagen är samtidigt lagens absoluta grund, själva förutsättningen för en lagreglerad ordning som just ordning.

Det är lätt att det blir abstrakt när man försöker tänka på något sådant som statens absoluta grund. Men om vi tänker på det vi redan konstaterat – att staten äger våldsmonopolet i vårt samhälle – och om vi tänker på att staten samtidigt är den institution som stiftar lagarna; vad har då staten för makt?

Jo, staten har makten att bestämma vad lagen skall vara. Och den som bestämmer vad som skall finnas inom lagen bestämmer också vad som skall lämnas utanför paragraferna. Man kan säga att det som det inte lagstiftas om befinner sig utanför lagen. Men samtidigt kan vi med fog betrakta även dessa fenomen, de oreglerade, som negativt reglerade. Valet att lämna dem utanför den skrivna lagen är också det ett juridiskt val.

Det som man väljer att inte uttryckligen lagstifta om är inte oberoende av lagen – det är bara reglerat utan skrivna regler.

Sådan är soldaternas situation: de försöker utföra sitt uppdrag i ett rum som vid första anblick inte är styrt av lagar, eftersom det inte finns några lagar. Men sanningen är precis den motsatta; de befinner sig helt och hållet i ett rum underkastat den yttersta juridiska makten – statens makt. Men vilka regler som egentligen gäller i detta rum – det är det ingen som vet.

Tormod Otter Johansson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".