Läs Henrik Nilssons text

Nu ett nytt inslag i OBS serie om nittonhundratalstänkare och deras eventuella nutida betydelse. Guru då, död idag. Idag ska Henrik Nilsson berätta om mannen som bland mycket annat fått ge namn till Venezuelas valuta.

----------------------------------------------------------------------------------

Jag sitter vid skrivbordet på anrika Gran Hotel Bolívar i Lima – som hyst allt från presidenter till filmstjärnor ända sedan 1920-talet. Vid första anblicken är det lätt att bländas av den eleganta ytan här; av kristallkronorna i taket och foajéns marmorpelare. Men uppe på rummet upptäcker man snart att tiden gått hårt åt denna gamla pärla i stadens historiska centrum. Sängen är nedlegad, eluttagen opålitliga och dörrkarmarna har slitits av tidens gång. Under nattduksbordet sitter en liten radio som förmodligen inte har fungerat sedan Hemingway bodde här.

Ja, Gran Hotel Bolívar är en bedagad skönhet. Men fortfarande har hotellets namn en ärorik glans, som lånats av den sydamerikanske frihetshjälten Simón Bolívar. Här i Peru spelade han en avgörande roll för frigörelsen från den spanska kolonialmakten i början av 1800-talet, liksom i flera andra länder i regionen – som Venezuela, Colombia och Ecuador. Sedan dess har han haft en framskjuten plats i dessa länders historieböcker och gett namn åt avenyer och torg, universitet och valutor. Det frihetliga symbolvärdet hos Bolívar är så stort att också politiker i vår tid använder sig av det, särskilt då Venezuelas president Hugo Chávez, som gärna har ett porträtt av Bolívar på väggen under sina tevetal, och som döpt sitt socialistiska projekt till ”den bolivarianska revolutionen”. På så vis ansluter Chávez sig till en lång tradition av latinamerikanska ledare som försökt framstå som samtida arvtagare till Bolívar.

Men finns det också ett ifrågasättande av hjältemyten idag? Medan skymningen faller över Lima och de tutande taxibilarna nere på Plaza San Martín, slår jag upp en ny bok som ska ge svar på den frågan. Det är den colombianske författaren Evelio Roseros uppmärksammade roman ”La carroza de Bolívar” – (Bolívars vagn). Rosero betraktas av en del som den främste prosaförfattaren i Colombia efter Gabriel García Márquez, och han har själv beskrivit det här som hans första och förmodligen sista historiska roman. Idén tycks ha uppstått ur ett pockande behov av att ge en annan, mindre tillrättalagd bild av vem Bolívar egentligen var.

Evelio Rosero tar oss med på en fiktiv resa till den lilla staden Pasto i södra Colombia. Det är i mitten av sextiotalet och den medelålders gynekologen Justo Pastor Proceso López är inte särskilt nöjd med tillvaron. Frun bedrar honom, de båda döttrarna är upptagna på sina håll och hans mångåriga fritidsprojekt – att skriva den autentiska biografin över Simón Bolívar – har gått i stå. Men när en folkfest stundar på stadens gator ser doktorn sin chans att äntligen få presentera sin kritiska bild av nationalhjälten. Detta genom de fantasifulla konstruktionerna och dekorationerna på en karnevalsvagn som ska illustrera den inofficiella sanningen om Bolívar och – är det tänkt – slå stadens invånare med häpnad.

Precis som det låter är det här en i vissa stycken ganska farsartad historia – skriven med en god portion humor. Ändå går den underliggande indignationen inte att ta miste på. I de essäaktiga partierna läggs den alternativa historieskrivningen fram, och steg för steg plockas Bolívar ner från piedestalen. Till hjälp tar Rosero den colombianske historikern José Rafael Sañudo som var en tidig kritiker av Bolívar – och därför fördömdes av sin omgivning.

Under slaget vid Junín i Peru 1824 – ett av de viktigaste under kontinentens kamp för självständighet – ska Bolívar själv fegt ha flytt slagfältet. Hjälten framställs heller inte i någon positiv dager i maktspelet som ledde fram till den venezolanske generalen Manuel Piars avrättning, som också han slogs mot spanjorerna – men som anklagades för att konspirera mot Bolívar och därför dömdes till döden. På det hela taget träder bilden fram av en högst opålitlig gestalt – på samma gång feg och grym – som dessutom hyste en förkärlek för unga flickor.

Något riktigt nyanserat porträtt blir det aldrig, och romanens delar smälter inte samman till en helt övertygande konstnärlig helhet. Simón Bolívars ställning som kontinentens befriare är knappast hotad inom överskådlig tid – han är helt enkelt alltför värdefull för politiker och nationer som vill spegla sig i hans glans. Men Evelio Roseros roman fungerar ändå som en viktig invändning mot alla försök att förenkla såväl ett förflutet som en människa. Och en påminnelse om att det finns smutsiga vrår också i historiens finrum – på samma sätt som elegansen samsas med förfallet här på Gran Hotel Bolívar i Lima. 

Henrik Nilsson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".