Läs Catharina Thörns text

Förra våren skrev den spanske ekonomen Albert Marcet – verksam vid London School of Economics – en artikel i the Guardian om att Spanien inte är Portugal. Under sin konservativa regering har Spanien redan genomfört välbehövda åtstramningspaket, menade Marcet, och han hävdade att det därför inte fanns någon anledning att frukta att den spanska staten skulle bli tvungen att ställa in betalningarna på sina lån.

Det var då det. I helgen blev det klart att Spanien blir det fjärde landet i Europa – efter Portugal, Grekland och Irland – som får nödlån från EU, även om Spaniens premiärminister gör allt han kan för att kalla det för något annat. Det är inte staten, utan de spanska bankerna som behöver saneras, och för spanska staten följer inga krav på reformpaket. Men summan det talas om – 100 miljarder euro – är enorm: Spanien är trots allt Europas fjärde största ekonomi.

Spanien är kanske inte som Portugal. Samtidigt vill portugiserna inte blandas samman med greker. Catharina Thörn ska rapportera om läget i Portugals huvudstad Lissabon.

--------------------------------------------------------------------------------------

Jag landar i ett Lissabon som efter veckor av regn lagts i värmande solsken. Människor sitter på uteserveringar och många äter glass. Men även om flera njuter av solen ligger finanskrisen som en tung skugga över hela Portugal. Landet är hårt drabbat men till skillnad från Grekland har det varit få protester mot åtstramningarna. Rädslan att krisen skall förvärras har gjort Portugal till EUs duktiga flicka som gör allt för att bibehålla fattningen.  På universitetet, där jag under veckan undervisar, har någon sprayat med blå bokstäver mot dess vita vägg: ”Repetera: Vi är inte Grekland, vi är inte Grekland, vi är inte Grekland.  Tills vi tror på det”. Men även om den ekonomiska krisen präglar Portugisernas vardag drabbar den somliga mer än andra. Detta är märkbart inte minst på stadens gator. För krisen är ingen kris för dem som har pengar.

Jag promenerar genom det exklusiva och kulturhistoriska stråket Chiado där märkesbutikerna samlats. Delar av området förstördes 1988 i en omfattande brand men är sedan dess helt restaurerat och den ursprungliga arkitekturen har återskapats. Gatan är full med människor som spanar efter de senaste trenderna. Hos fastighetsmäklaren i området annonseras lägenheter med havsutsikt – där även små enrummare kostar över en och en halv miljon kronor. I denna del av Lissabon märks väldigt lite av den ekonomiska krisen. Men den finns där. Utanför en designbutik med dyra doftljus står en äldre man. När jag passerar viskar han stilla: Snälla, lite pengar. Jag har ingenting.

Likt många hamnstäder genomgår Lissabon en omvandling där tidigare hamn- och industri kvarter upprustas och förändrar karaktär. Att skapa kreativa hubbar i staden är en central strategi även här i Lissabon. På kvällen besöker vi därför LX Factory – Lissabons nya kreativa kvarter. Tidigare var detta ett fabriksområde men har sedan några år tillbaka har en privat finansiär som omvandlat kvarteren. Här blandas små konstnärsataljer med kontor för ett välkänt jeansföretag och inredningsbutiker med mycket höga priser. Navet och dragplåstret i kvarteret är den världsberömda bokhandeln Ler Devagar som betyder läs långsamt. Bokhandeln har blivit utnämnt till en av världens 20 vackraste och är lokaliserad till en före detta fabrik som tryckte böcker. De gamla tryckpressarna är fortfarande bevarade och utgör en viktig del av interiören. Medan vi sitter och tar en kopp kaffe kommer ägaren förbi och slår sig ned. I vårt samtal visar det sig att bokhandeln tidigare låg i Barrio Alto – och jag minns den väl från mitt besök i Lissabon 2000. Då utgjorde den ett slags kulturellt centrum i stadsdelen. Eftersom den var öppen till sent på natten kunde man stanna där på vägen hem, ta ett glas vin och slå sig ned med några böcker. Men Barrio Alto har med åren gentrifierats och bokhandeln tvingades flytta när fastighetsägaren kraftigt höjde hyrorna. Nu hoppas LX Factorys privata finansiär att bokhandeln kan göra vad den gjorde för Barrio Alto – ge LX Factory en själ och på så vis skapa ett attraktionsvärde som i slutändan kan innebära att bokhandeln inte har råd att vara kvar.

Det finns platser i Lissabon där den ekonomiska krisen är märkbar. Därför möter jag upp med Eduardo Ascensao som skall visa mig ett av Lissabons slumområde. Under flera år har han forskat på Quinta de Serra och i november förra året lades hans avhandling fram vid Kings College i London.  Innan vi går på bussen slår jag upp en karta över Lissabon och ber Eduardo att peka ut vart vi ska. Quinta de Serra ligger beläget vid flygplatsen och är fullt synligt för passagerarna varje gång ett plan lyfter – Eduardo har själv tagit en översiktbild av området från ett vanligt passagerarflygplan. Ändå visar kartan ett tomrum – en symbol menar Eduardo för hur området och dess invånare under lång tid osynliggjorts.

Quinta de Serra växte fram under slutet av 1970-talet som en informell bosättning. Under 1980-talet bodde uppemot 4000 människor här – de flesta invandrade från portugisiska kolonier. Quinta de Serra säger Eduardo är det koloniala spöket i Lissabons urbanisering. Det visar på Portugals oförmåga att hantera sitt koloniala förflutna. Områdets invånare har alltid levt på marginalen, tagit de lågbetala jobb som funnits men också skapat sin tillvaro utifrån små förutsättningar.

Här fanns under perioder en stark gemenskap, med ett centralt grannskapshus för möten och mobilisering för ökade rättigheter. Bland annat lyckades de genomföra en namngivning av gatorna i området vilket ledde till att post kunde delas ut.

Idag finns det nya planer. Slummen skall rivas för att ge plats åt medelklassbostäder. Kommunen har rivit flera av husen men lämnat dess rester som enorma skräphögar. Det tidigare grannskapshuset står tomt – nätverket som organiserade området är bokstavligt talat sönderslaget. Men bredvid ligger en skola som är full av barn i alla åldrar och visar att många fortfarande bor här. Eduardo berättar att flera av dem som får sina hus rivna tvingas flytta till något annat slumområde. Ett fåtal har rättigheter som ger dem kontrakt i några av kommunens sociala boenden en bra bit utanför Lissabon.

När vi tar bussen tillbaka till Lissabons centrum talar vi om upploppen som präglat några av Europas metropoler de senaste åren. Även om Portugal än så länge tycks acceptera nedskärningar och sänka löner tror Eduardo att det är en tidsfråga innan staden briserar. De fattiga, säger han, betalar idag ett orimligt högt pris och det finns samma strukturella förutsättningar här för upplopp som det gjorde i London, Paris och Aten.  Kanske inte denna sommar, men nästa, om samma politik försätter.

Och när mitt plan lyfter från Lissabon och jag blickar ut över Quinta de Serra tänker jag på orden som något sprayat med stora bokstäver på fabriksväggen i det lyxiga LX Factory. ”Tills skulden skiljer oss åt”.

Catharina Thörn

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".