Läs Ida Andersens text

Samhällsmaskineri, brukar vi tala om, men vad är det egentligen för kuggar som driver den här maskinen framåt? När Transparency International nyligen publicerade en rapport över hur pass utbredd korruptionen är i EU:s medlemsstater så valde formgivarna just ett kugghjul för att gestalta situationen i olika länder: det är nationen som är kugghjulet, och det drivs framåt av 13 olika samhällsområden som var och en kan ge mer eller mindre insyn och möjlighet för medborgarna att påverka: från domstolar och polis, till media, näringsliv och politiska partier.

Situationen är allvarlig – menar författarna till rapporten – tre fjärdedelar av oss EU-medborgare upplever korruptionen som ett växande problem i våra hemländer – vilket minskar förtroendet för det vi har gemensamt. Riktigt illa är det i Italien, dit vi ska nu, där bara två procent av landets befolkning säger sig ha förtroende för landets politiker. Och förutom politiken, lyfter Transparency International fram media, den offentliga sektorn, bristen på myndigheter som jobbar mot korruption, och näringslivet som speciella problemområden. Ida Andersen ska berätta om hur den italienska korruptionen gestaltas i konst och litteratur.

---------------------------------------------------------------------------

Nyligen i Italien ramlar jag rakt in i en utställning på Roms centralstation: från stora pappskärmar tittar ett fyrtiotal ansikten på mig med fast blick. Utställningen heter Il mio squardo libero – Volti per la legalità, alltså: Min fria blick – ansikten för laglydigheten. Ett av porträtten föreställer Vincenzo Pirozzi, en ung man med några dagar gammal skäggstubb. Han är ordförande i en förening som hjälper killar bort från gatan i Neapel, där han själv är född och bor. När Vincenzo Pirozzi var 12 år valde han en annan väg än sin far som var Camorraboss.

Andra ansikten tillhör åklagare, präster, journalister, eller lekmän. Gemensamt är att de alla engagerar sig för att motarbeta den korruption och det lagtrots, samt de missförhållanden som finns i Italien, på hög nivå – och låg. Bland fotona finner jag också Roberto Saviano

Även inom den italienska litteraturen syns denna vilja att ta ansvar för samhället. Många unga författare i Italien berättar just nu om sina rötter och blottlägger därmed det tomrum och den uppgivenhet som uppstått efter den vänsterrörelse som fanns på sjuttiotalet men som i stort sett fallerat.

Författarna gör sig till talespersoner för de förhållanden som de vuxit upp i och lever under. Det vill säga ett Italien präglat av ytlighet i media och språk, korruptionsskandaler, en växande arbetslöshet och en stor invandring. Och lägg till maffians allt större inflytande i Italiens ekonomi, och ett utbrett drogmissbruk. Kort sagt ett Italien som inte lovar de unga en särskilt lysande framtid.

Valeria Parrella från Neapel är en av författarna i denna nya trend. Hon skiljer sig dock från många andra när hon inte nöjer sig med att bara beskriva sakernas tillstånd. I sina böcker tar hon det hela ett steg längre och låter huvudpersonerna, alltid handlingskraftiga kvinnor, också agera självständigt i de omständigheter de befinner sig i. Som om det självklart finns en möjlighet att påverka, som om man har en skyldighet, en rättighet. Som om man har ett samhällsansvar, och inte bara det. Utan också ett personligt ansvar.

Som i boken Lettera di dimissioni – Avskedsbrev. Där växer huvudpersonen Clelia upp med sina föräldrars röda ideal och utgår från att det är så man ska leva och att det är så samhället fungerar. Men hon blir tvingad att ta personligt ansvar när hon som chef för en institutionsteater i Neapel har pressats in i en alltmer ohållbar ekonomisk situation – ett stort underskott som uppstått på grund av politiska prioriteringar och som hon förväntas ta ansvar för.

Många av oss är vana att tänka på italienaren som någon som fifflar, låter sig korrumperas och försöker slippa undan allt som staten pådyvlar den, inklusive skatt och avgifter. Inte minst har Berlusconi personifierat denna hållning. I sina berättelser är det som om Valeria Parrella vill motsäga denna bild. Huvudpersonerna är mänskliga med fel och brister och lever i ett Neapel med camorran närvarande såväl i gathörnen som på kommunkontoret, med soporna som bränns om nätterna i stadens utkanter, och trafiken som rusar förbi tätt intill tvättlinorna. De är inte heller opåverkade av den begränsande kvinnosyn som råder i Italien.

Men de tar för givet att de har en plats, en uppgift och de tänker medvetet och agerar som om... som om det faktiskt går att ta ett samhällsansvar. 

I romanen Väntrum (Lo spazio bianco) är det Maria som står i centrum. Vid 42-års ålder får hon ett för tidigt fött barn och boken utspelas under den tid Maria väntar på att barnet antingen ska överleva eller dö. Men inte heller Maria är en kvinna som passivt låter saker ske med henne. På sjukhuset hjälper hon en medsyster som är Jehovas vittne och vars barn riskerar att dö om det inte får en blodtransfusion. Tillsammans skriver de ett falskt intyg bakom ryggen på kvinnans man.

Maria lever i väntans tomrum på samma villkor som de andra kvinnorna på sjukhuset, men som lärare, någon med utbildning, får hon en särskild roll och auktoritet bland de mer lågutbildade kvinnorna. Hon axlar inte bara detta ansvar utan får också gestalta det civilkurage som alla de personer på utställningen på stationen i Rom, tar.

Den som har möjlighet har, i Parellas böcker, också en skyldighet att ställa saker till rätta där det går.

Clelia, i Avskedsbrev, ser till en början att hon kan använda sin position för att göra det politiskt korrekta. Men efterhand är hon bara en galjonsfigur för det rätta partiet och en bricka i ett ekonomiskt spel. Hon försvarar sig med att hon ju arbetar för konsten, sätter upp Lohengrin och Shakespeare. Till sist står Clelia inför ett val – eller rättare sagt, hon har inget val – hon är tvungen att avgå. Hon kan göra det snyggt, och acceptera ett avgångsvederlag eller välja att driva en process om kontraktsbrott. Men när hon inser hon att hon själv har spelat med tills det hela har gått för långt förstår hon att hon måste välja en annan utväg - det personliga ansvaret -Avskedsbrevet.

Alla har, menar jag, ett personligt ansvar och måste när det gäller göra ett val, även om det är ett icke-val. Och alla måste ta ansvar om inte annat inför sig själv för de val man gör.

Men det personliga ansvaret vilar tungt på Italiens befolkning; känna sig tvungen att handla i ett samhälle som inte fungerar. I ett land där bara två procent säger sig ha förtroende för politikerna, där en icke demokratiskt tillsatt regering styr landet som om det vore ett företag och dessutom tvingar en redan hårt ansatt befolkning till ännu mer åtstramningar. Varje dag rapporteras om hur många självmord som skett på grund av krisen. Under dessa omständigheter kan det synas både hjältemodigt och rättrådigt att ta saken i egna händer.

Till syvende och sist blir det ändå något problematiskt över det personliga ansvaret. Att vara delaktig och påverka inom ett system som inte är demokratiskt, som utlyser folkomröstningar och sedan negligerar resultaten, blir något slags akt i desperation, och riskerar att förvandlas till martyrskap. I synnerhet i detta land där det är lättare att bli tilldelad en hjältegloria än en dagisplats.

Det blir som att säga till sig själv, eller till Clelia, eller Maria eller rent av till alla som engagerar sig mot maffian och korruptionen: Jo, man gör vad man kan, vad man måste för att hålla samvetet rent, men systemet går inte att rå på.

Ida Andersen

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".