Hjärnan som internet.

Vår kunskap om hjärnan har genomgått en revolution de senaste åren. Från att ha beskrivits som statisk, ser nu forskarna hjärnan som ett levande system som hela tiden bygger om sig själv.

I veckans OBS- essä tar Johan Norberg oss med på en häpnadsväckande exposé över de senaste årens forskning om denna magiska kroppsdel som i så hög grad styr vår personlighet och vår förmåga att förstå världen. Och hans essä är inte bara är årets roligaste, i betydelsen fylld av glädje och hopp; den kommer, lovar han, att förändra våra liv för alltid.

Richard Wetherill var en makalös schackspelare. Efter att han pensionerat sig från sin universitetspost fick han ännu mer tid för sin stora passion. Wetherill kunde besegra de flesta tack vare sin förmåga att hantera komplexa samband. Han kunde förutse alla tänkbara positioner åtta drag framåt.

En dag 2001 insåg Wetherill emellertid att han inte längre hade den förmågan. Han upplevde det som att han bara kunde tänka fem drag framåt. Den orolige schackspelaren undrade om det var ett tecken på begynnande demens. Hans hustru lugnade honom och förklarade att han uppträdde precis som vanligt. Men han gick ändå till en neurolog och gjorde ett batteri tester. Hans hustru hade haft rätt, han presterade precis som man skulle. Det var inga problem.

Två år senare avled Wetherill, och ingen var beredd på vad obduktionen skulle visa. Det visade sig att hans hjärna var fylld av plack och det neurofibrillära trassel som ger Alzheimers sjukdom. Den fysiska skadan var så långt gången att det hade förpassat en normal människa till ett tillstånd av total förvirring. För Richard Wetherill innebar det att han inte kunde planera mer än fem schackdrag framåt.

Om vår kognitiva förmåga är en gång för alla given så är det svårt att förstå berättelsen om Wetherill. Om hjärnan är statisk borde han inte ha kunnat träna hjärnan till så god form. Och så har vi ju alltid tänkt på hjärnan – som statisk. Forskarna brukade se hjärnan som en inlåst maskin, t ex en klocka som det inte gick att öppna. Varje del hade en specifik uppgift och det gick inte att byta ut eller reparera någon av dem. Maskinen tickade på, exakt och rytmiskt, tills delarna nöttes ned av tidens tand, fungerade allt sämre och till slut gick sönder.

En av de senaste decenniernas största vetenskapliga revolutioner är insikten att detta var helt uppåt väggarna. Hjärnforskningen håller på att ge oss en ny bild av hjärnan som ett levande system som hela tiden bygger om sig själv. Den här radioessän kommer att förändra ditt liv – av det enkla skälet att när du lyssnar, reagerar och funderar över något, förändras din hjärna.

Allt vi är med om förändrar kopplingarna mellan våra hjärnceller, det skapar nya kopplingar, förstärker eller försvagar dem. Det blir som en stig genom skogen, som blir allt lättare att vandra ju fler som har gått upp den. Det tycks också göra att vi kan bevara hjärnans förmågor längre om vi håller dem igång, t ex genom att spela schack och ägna sig åt intellektuellt arbete, som Richard Wetherill i det inledande exemplet.

En dansare har starka förbindelser mellan de hjärncentra som skapar rumslig och kroppslig uppfattning, medan en författare – förhoppningsvis – har starka kopplingar mellan de delar av hjärnan som styr språkförmåga och kreativt tänkande. Om författaren lär sig dansa måste ledningarna i hjärnan dras om. Det låter dramatiskt, men äger i själva verket rum hela tiden. Allt vi gör under en någorlunda lång tid bygger om vår hjärna – all fysisk aktivitet, alla sinnesintryck, allt vi lär oss, allt vi tänker, allt vi känner och föreställer oss. Vår hjärna är ett nätverk, som ständigt förändras. Om vi måste använda en metafor är hjärnan varken industrialismens maskin eller informationssamhällets dator: Hjärnan är internet.

Dessa nya insikter om hjärnans funktion är på väg att förändra synen på vår kognitiva förmåga. Länge har två motsatta linjer dominerat i akademiska kretsar. Den ena sidan hävdar att intelligens är en faktisk egenskap som påverkar allt vi gör, och samtidigt hävdar den att vi har mycket svårt att påverka denna intelligens genom utbildning eller beteende. Intelligensen är som den är, kanske för att den är ärftlig.

Den andra sidan hävdar tvärtom att vi genom miljöpåverkan och arbete kan förändra vår kognitiva förmåga, och därför har den spelat ned betydelsen av intelligens, och menat att det inte är en faktisk egenskap, eller i alla fall inte en särskilt avgörande sådan.

Detta är förstås hårdragna definitioner, men två välskrivna och inflytelserika verk som närmar sig respektive linje är Richard Herrnsteins och Charles Murrays The Bell Curve från 1994 och Stephen Jay Goulds Den felmätta människan från 1983.

Det som forskningen faktiskt har kommit fram till ger båda synsätten rätt till hälften. Det finns mycket väl belagda samband mellan hur en individ klarar av helt olika slags mentala problem. Om du vill förutsäga hur duktig en person är på att hitta ett mönster mellan till synes godtyckliga symboler kommer du att kunna göra det rätt väl om du vet hur bra hon är på att repetera en slumpmässigt utvald sifferserie eller på att lägga bilder i rätt ordning för att bilderna ska berätta en historia.

Och denna förmåga, som vi i vardagligt tal kallar intelligens, är också en stark förklaringsfaktor för hur en människa kommer att klara sig i utbildning och arbetsliv, hur stor risken är att hon blir kriminell och råkar ut för olyckor och för hur länge hon kommer att leva. Allt detta efter att vi har justerat för socioekonomiska faktorer.

Men det faktum att intelligens är på riktigt hindrar inte att vi kan göra något åt den. Det finns allt mer belägg för att vi kan förändra vår kognitiva förmåga genom den miljö vi befinner oss i och genom de handlingar vi genomför. Vår intelligens må påverka allt vi gör – men allt vi gör påverkar också vår intelligens. Den påverkas av våra vardagliga intellektuella vanor, mentala stimuli och till och med av motion.

Vi vet sedan tidigare att intelligensnivåerna i hela världen ökar, så som de mäts i IQ-tester. Sedan efterkrigstiden har IQ-nivåerna i nästan alla länder som har mätts ökat med 2-3 poäng per år, vilket är en väldig förändring på en skala där 100 alltid sätts som medelvärde.

Litteraturen vimlar av försök att förklara denna så kallade Flynneffekt. Allt bättre tillgång till näring och utbildning nämns ofta. Familjerna blir mindre och varje barn får större intellektuell stimulans. Vi har fått ökat välstånd, och mer fritid som dessutom fylls med ett kognitivt innehåll, med massmedier, litteratur och dataspel. När vi möter en intellektuellt utmanande omvärld, tränas vi i att hantera den och efterfrågar därför mer, vilket gör att vi blir redo för ännu mer. Vi kan till och med se det i populärkulturen, påpekar flera forskare. När vi någon gång tittar på en TV-serie från 1950- eller 60-talet och klagar på att det går lite långsamt tänker vi nog inte främst på bristen på explosioner och biljakter. Vi tänker nog snarare på att karaktärerna inte är så mångfacetterade, relationerna så avancerade, och intrigen så komplex som modern television faktiskt har vant oss vid att de ska vara.

Det faktum att alla grupper förbättrar resultaten på IQ-tester relativt snabbt kastar nytt ljus över de intelligensskillnader mellan olika grupper som ofta uppmärksammas, t ex mellan vita och svarta amerikaner. Det kanske inte alls har att göra med ärftliga skillnader, som det ibland hävdas, utan med att denna förändring av utbildning och kultur slog igenom i olika grupper vid olika tillfällen. När det väl har skett har framstegen inletts i varje grupp.

Hjärnforskningen visar att det inte bara är på ett samhälleligt och kulturellt plan som den kognitiva förmågan befinner sig i rörelse. Det börjar i vår egen hjärna. Det handlar inte bara om de ständigt föränderliga förbindelserna mellan hjärncellerna. Forskarna har funnit ett helt system för att slå på och av olika gener. Vi kan naturligtvis inte göra något åt vilka gener vi har, men våra tankar och känslor bidrar till att forma generna, vilket i sin tur påverkar hjärnans anatomi.

Nu börjar vi dessutom förstå att hjärnan faktiskt kan skapa nya hjärnceller, vilket alltid har betraktats som uteslutet. Vi vet inte riktigt vad de nya cellerna har för funktion hos människor, men vissa forskare menar att de har betydelse för inlärning och minne. Även i detta fall är vår egen aktivitet avgörande. Råttstudier visar att de flesta nya hjärnceller dör inom några veckor om de inte används för att lära sig något nytt och då helst något nytt som kräver en mental ansträngning.

Den sammantagna bilden av den nya hjärnforskningen är överväldigande. Hjärnan verkar vara formbar på nästan alla sätt i nästan alla dimensioner. I varje ögonblick skapas miljontals elektriska impulser, som skickar budskap i alla riktningar, vilket förändrar vart de tar vägen nästa gång. Vi får nya hjärnceller och förlorar gamla och vi skapar, förstärker, försvagar och förlorar hela tiden förbindelser mellan dem. Ett sinne som inte får några intryck kan börja processa intryck från ett annat sinne. Om ett område i en hjärnhalva skadas kan motsvarande område i den andra halvan ta över uppgiften.

Dessa insikter öppnar helt nya vägar. Nu när vi vet att hjärnan är formbar håller vi också på att lära oss hur vi formar den. Framtida teknik skulle kunna göra slut på minnesproblem och hjärnsjukdomar. Blinda kommer kanske att se, döva att höra och förlamade att gå när vi hittar nya vägar för hjärnan och kroppen att kommunicera. Vi kan få möjligheten att stänga eller sätta fart på enskilda hjärnceller. Och kanske kan vi till och med stimulera det protein som kan återskapa barndomens så kallade kritiska period – den period då hjärnan på kort tid och utan ansträngning kunde lära sig t ex ett nytt språk.

Den mångfald och variation som hjärnan redan representerar är oöverskådlig. Hjärnan har runt hundra miljarder celler, lika många som det antas finnas stjärnor i Vintergatan. Om de har tusen synapser var blir det hundra biljoner ständigt föränderliga sammankopplingar i din hjärna. Om du räknar dem, en i sekunden, så håller du fortfarande på att räkna om 30 miljoner år. Om man redde ut nervtrådarna i en kvadratmillimeter av hjärnbarken och lade dem i rad skulle tråden bli fem kilometer lång – den sträcka som Skatteverket menar är så lång att man får avdrag för bil till jobbet. Om du redde ut alla nervtrådar i din hjärna skulle det räcka två varv runt jorden.

För att fullt ut begripa en så fantastisk hjärna räcker knappast den mänskliga hjärnan till. Men den har kommit en bra bit på vägen de senaste åren. Och vi har lärt oss att vi inte måste välja mellan det perspektiv som säger att intelligens är på riktigt, men utan att vi kan göra något åt den, och det perspektiv som säger att intelligensen kan förändras och därför inte är så relevant.

Vår kognitiva förmåga är på riktigt – och vi kan göra något åt den. Det kan vara det viktigaste den mänskliga hjärnan någonsin kommer att lära sig om sig själv.

Johan Norberg

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista