Läs Jessica Johanssons text

På torsdag trycker sig tusentals besökare in bland montrar och podier på ett mässgolv i Göteborg, när årets Bokmässa sätter igång. Förra året började arrangörerna bereda extra plats för bokbloggare – röster som blivit allt viktigare i det offentliga litteratursamtalet.

I år fokuserar bokmässan på nordisk litteratur. Och de nordiska författare som trängs på topplistorna både här och i andra länder, det är framför allt deckarförfattarna. Just den typen av litteratur som ofta får undanskymd eller ingen plats alls på dagstidningarnas kultursidor, men som diskuteras och recenseras av bokbloggare.

Jessica Johansson skriver sedan sex år om böcker på bloggen Ord och inga visor. Där fann hon inspiration till att läsa litteraturvetenskap och börja skriva traditionell litteraturkritik. Och enligt henne så bör vi inte se bokbloggarna och kritiken som konkurrenter: utan som komplement. Själv ser hon sig som något av en kameleont.

Jag kan inte säga att jag glasklart minns alla de böcker jag läste under 2010. Jag kan minnas känslan de gav, om jag tyckte om dem eller inte. Och vissa av böckerna sitter självklart kvar som om jag läste dem igår. De kan dyka upp i mina tankar närhelst de känner för det, som avlägsna fjärilar som gör sig påminda. Men fördelen med att jag skriver ner mina tankar om varje bok, är att jag kan gå tillbaka och minnas mina reflektioner. Jag kan också jämföra hur jag som läsare har förändrats under åren.

Innan jag läste litteraturvetenskap så såg jag böckerna på ett helt annat sätt. Det var varken ett bättre eller sämre sätt att förhålla mig till det jag läste, bara annorlunda. Det märker jag om jag läser de texter jag skrev om böcker dessförinnan. Att ha allt nedskrivet blir ett sätt att lära känna mig själv bättre och se hur jag har förändrats under åren som har gått. En sorts dagbok som bara handlar om böcker.

Det här med att skriva ner mina tankar kring det jag läser har jag hållit på med länge. Men 2006 sprang jag på en då ganska ny bokblogg vid namn Bokhora och bestämde mig för att starta en egen. I början var det mest för min egen skull, för att ha allt samlat. Så småningom växte det och blev något helt annat. Ett ställe där jag kunde samtala om böcker, en plats där jag kunde tipsa och bli tipsad och något som jag idag till och med använder som merit när jag söker nya jobb eller skrivuppdrag.

Det tog ett tag men så småningom insåg också förlagen storheten med bokbloggar. Det var här man kunde hitta folkets röst, som obönhörligen utgick ifrån sin egen smak vid bedömningen av en bok. Och den rösten tenderar kanske att vara mer trovärdig för gemene läsare. Den läsare som inte kunde ta till sig av en litteraturkritikers analys, kunde nu googla på en boktitel och finna hundra privata röster om den.

Idag skickar förlagen recensionsexemplar till bokbloggare precis som man alltid gjort till pressen. Bokmässan i Göteborg har sedan 2011 arbetat med bloggambassadörer. Man använder sig av bloggare som går på mässan och rapporterar därifrån och förhandspeppar lång tid i förväg. Det har också startats ett bokbloggarpris, där man varje år röstar fram en bok som man tycker förtjänar en sådan utmärkelse.

Den förskjutning som har ägt rum är anmärkningsvärd. Tidigare var man som läsare hänvisad till de professionella litteraturtyckarna, med gedigen utbildning i ämnet och brett spektrum av historiska litterära referenser. Det var också dessa medier som bestämde vilka böcker som skulle få utrymme, genom att recenseras där. Idag kan en bok som inte ens nämns i dagstidningarna hyllas till skyarna i femtio bokbloggar.

Jag tycker inte att de traditionella medierna behöver känna sig hotade av att fler och fler bokbloggar poppar upp, tvärtom så bör man fokusera på mångfaldens positiva effekt. Höga och låga röster existerar på samma villkor, och det är fritt fram att välja vem man vill lyssna på eller hämta sina boktips ifrån. Jag läser själv både bokbloggar och traditionell litteraturkritik. Men det är helt klart en ny röst som har uppstått, en möjlighet för vemsomhelst att nå hundratals människor med tankar kring det de läser. Man lär känna personen som skriver om sin läsning och förstår snabbt om man har samma smak eller inte.

För mig så blev det faktum att jag startade min bokblogg Ord och inga visor en väg in i litteraturens värld. Genom att skriva om böcker och börja hålla bättre koll på utgivningen. Genom att diskutera litteratur med andra intresserade i kommentarfält. Genom att testa nya genrer och bli en mer aktiv läsare. Jag insåg än mer att böcker är min största passion och började plugga litteraturvetenskap. Idag skriver jag regelbundet litteraturkritik och andra texter i ett antal tidningar. Jag verkar i båda världarna och anpassar mina texter om böcker till det aktuella forumet. Lite som en kameleont, fast utan att förlora min egen röst. Jag är mer personlig i bokbloggen och försöker vara mer professionell i tidningar. I min bokblogg är jag inte rädd för att hylla författare som jag älskar och rentav tjata om dem. Det skulle jag inte göra på samma sätt i en recension.

Det är en demokratisk utveckling att bokbloggarna har uppstått. De är inte här för att tävla med litteraturkritiken, men de balanserar den. Förhoppningsvis blir summan av kardemumman att fler böcker blir lästa. En sådan effekt vore enorm.

Jessica Johansson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista