Läs Olav Hammers text

I den internationella studien World Values Survey, är det bara ett fåtal svenskar som säger att religionen spelar någon som helst roll i deras liv. Vi tycks leva i ett land av ateister, för ateister.

(Ill Richard Dawkins: I don’t think there is anything useful to be learned from religion.)

Och kanske är Sverige ett drömland för Richard Dawkins – en av vår samtids mest välkända och kompromisslösa ateister: här sa han att vi inte kan lära oss något av religionen som vi kan ha nytta av. Richard Dawkins är en utgångspunkt för vår serie om vad man ska tro på - för även om han och hans nyateistiska otrosfränder fått stort genomslag, tycks allt fler tänkare söka en ny form av ateism som intresserar sig för det religiösa tänkandet. Först ut: Olav Hammer, som menar att grunden för det religiösa tänkandet inte ligger i vidskepelse – som nyateisterna hävdar – utan i hur vårt medvetande fungerar.

Sedan något årtionde har s.k. nyateistisk litteratur, främst böcker av Richard Dawkins och Christopher Hitchens, argumenterat för att religiösa människor är grundlurade. Att förlita sig på Bibeln och kristna auktoriteter är enligt det perspektivet lika intelligent som att tro att Walt Disney avslöjat livets stora hemligheter, och att Kalle Ankas äventyr bygger på historiska fakta.

Annan litteratur är mera selektiv. Medan kristendomen ses som en fin och traditionsbevarande institution, är det de små, nyare eller mer ”alternativa” religionerna som förlöjligas. Enligt sådana böcker är det både fint och förnuftigt att hävda att en snickare från Palestina överlevde ett avrättningsförsök och därför måste ha varit guds son, medan det tydligen är höjden av idioti att exempelvis tro på astrologi eller spöken.

Antireligiösa böcker finns i snart sagt alla bokhandlar och bibliotek, argumenten kan lätt googlas fram, och flera titlar i genren har blivit internationella bestsellers. Man kan som kristen eller astrologitroende knappast undgå att veta att man kämpar emot starka krafter.

Ändå verkar religiösa föreställningar leva i bästa välmåga. En stor majoritet ser ut att mena att det finns mer mellan himmel och jord än vad som kan rymmas i ateisternas världsbild.

Ända sedan upplysningstiden har sekulära intellektuella undrat varför religionens har ett så starkt fäste. Två svar från den tiden hör man fortfarande ofta. Människor har, sägs det för det första, ett andligt behov som behöver tillgodoses. För det andra hävdar man ofta att moralen skulle kollapsa om det inte fanns ett religiöst rättesnöre.

Ingen av förklaringarna verkar helt rimlig. Religion kan väl knappast vara ett behov, på det sätt som sömn, mat och vatten är det. Utan vila och näring överlever ingen. Däremot finns det ju grundmurade gudsförnekare som lever långa och lyckliga liv.

Och redan den skotske 1700-talsfilosofen David Hume påpekade att religioner omfattar besynnerliga, och direkt omoraliska regler som att leva i livslångt celibat, eller att till varje pris förfölja meningsmotståndare.

Alltså kvarstår frågan: vad gör föreställningar om högre makter och övernaturliga händelser så attraktiva, trots all den kritik de utsätts för?

Under senare år har man forskat intensivt om varför människor är religiösa. Ett kort radioprogram räcker inte till mer än ett väldigt ofullständigt svar, men ett litet tankeexperiment kan visa hur forskarna har resonerat.

Du ska iväg på morgonen och har bråttom, sätter dig i bilen, försöker starta och – det enda som händer är att motorn rosslar till och tystnar. Vad känner du, förutom akut stress? Antagligen att du är rasande arg på bilen.

Vad har hänt? Du har behandlat bilen som en människa. Du vet naturligtvis att du sitter i en maskin som varken hör dig eller kan svara, men någonstans i din hjärna lurar en uråldrig evolutionär mekanism som får dig att reagera på din Volvo eller Opel som om den hade samma slags medvetande som du själv.

Religioner bygger i stor skala på den mekanism vi kan se i vårt lilla tankeexperiment. Världen känns levande, eller som om den styrdes av levande väsen. Det är vår kultur som bestämmer detaljerna - om den som styr heter Gud, Jahve eller Krishna. Men det är vår hjärna, alltså vår biologi, som gör att själva premissen känns rimlig.

Men moralen då? Jo, också den har sina rötter i vårt medvetande. Experiment visar till exempel att folk fuskar mindre om de befinner sig i ett rum med en bild av ett ansikte som tittar på dem. Det behövs ingen gudsföreställning för att vi ska bli goda människor. Ett par betraktande ögon på väggen gör att vi uppför oss en smula bättre.

När vi blivit övertygade om att guden styr världen och granskar vår moral, är det nästan omöjligt att rubba oss i vår visshet. Våra hjärnor är inte kritiska, utan är konstruerade för att bekräfta de uppfattningar vi redan har. Om vi tror att bön kan lösa våra problem, minns vi de få gånger det verkade fungera, och glömmer alla de gånger bönen förblev obesvarad. Eller också skapar vi bara en behändig förklaring som säger att guden prövar oss, och att det därför är både rätt och nyttigt att vi inte får som vi vill.

Nej, det verkar inte finnas något inre behov som gör oss kristna eller nyandliga. Däremot verkar religion passa som hand i handske med det sätt våra medvetanden är uppbyggda. Vi är anpassade till ett liv tillsammans med andra människor, och evolutionen har givit våra hjärnor en fantastisk förmåga att avkoda andra människors vilja, och att bedöma deras moral. Men förmågan är så högt uppdriven, att vi också tolkar en vilja och en moral in i världen omkring oss.

Om religion är en biprodukt av vår arts utvecklingshistoria, förklarar det varför folk som Dawkins för en lika hopplös kamp mot religion som Don Quijote mot väderkvarnarna.

Olav Hammer

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista