Läs Pia Dellsons text

Det var inte så länge sedan det renoverades, positivisternas tempel, i Porto Alegre i Brasilien. På bilderna lyser fasaden vit: huset påminner om en antik, grekisk byggnad och ovanför ingången finns inskriptionen: kärlek som princip, struktur som grundval – och utveckling som mål. Varje söndag har man en ceremoni här – med föreläsning och debatt – i detta tempel, för den som inte tror på Gud.

Det var några entusiaster i Brasilien som i slutet av 1800-talet gjorde verklighet av den franske sociologen och ingenjören Auguste Comtes idéer om en modern religion för icke-troende. Comte är mest känd för att ha grundlagt positivismen som hävdade att det bara är genom logiskt resonerande och insamling av fakta som vi kan skaffa oss kunskap. Men han kom också till en punkt i sitt liv där han började tänka att just detta fokus på det materiella också innebar risker för samhället, för att människor tappar riktning, mening och inte minst: tron på varandra. Därför försökte Comte starta en världsreligion som tillbad människan.

Det gick inte så bra för Comte – de bankirer som han hoppades skulle finansiera projektet skickade inga pengar och det blev till slut de små församlingarna som uppstod i Brasilien långt efter Comtes död, som finansierade ett litet tempel också i Paris. Och Comtes försök att grunda en modern religion som gjorde upp med föråldrade seder – framstår förstås idag, hundrafemtio år senare, också som föråldrad, med sitt detaljerade systembygge och sin dyrkan av tänkande män.

Men ändå. Riskerna Comte pekade ut finns kvar, med ett samhälle som töms på innehåll. Så vart ska den sekulariserade människan göra med sina existentiella frågor och sitt behov av sammanhang och mening? Pia Dellson ska reflektera över det.

Jag är läkare och arbetar med cancerrehabilitering. När man får en cancerdiagnos kommer ofta existentiella tankar om döden, meningen med lidande och med livet över huvud taget. Det här är frågor som ingen kan ge några expertsvar på, utan där varje människa måste finna sina egna svar. Ofta finner man de här svaren genom att samtala med andra. Men mina patienter märker ofta att deras vänner och närstående undviker att tala om de existentiella tankarna och känslorna. De flesta vill hellre ge uppmuntrande råd eller tala om trevligare saker. Det gör att många sjuka blir väldigt ensamma med det de allra mest behöver tala om. Vi har ett utmärkt samarbete med sjukhuskyrkan och jag brukar rekommendera mina patienter att ta kontakt med dem. Men alla vill inte det. De har kanske gått ur svenska kyrkan och vill inte komma krypande tillbaka nu när de har behov av det som kyrkan kan erbjuda. De tror inte på en makt utanför människan och är obekväma med det religiösa språket. Vart ska de vända sig?

Forskningen har kommit med nya rön om hur betydelsefulla känslorna är för allt från förmågan att fatta beslut till förmågan att hålla sig psykiskt frisk. Vårt civila samhälle har ett starkt fokus på förnuftet, men hjälp att hantera känslor finns främst i sjukvården, och den kopplas in först när vi börjat må riktigt dåligt psykiskt. Samtidigt ökar den psykiska ohälsan. Det kan bero på en större medvetenhet och kunskap om psykiska sjukdomar. Men kanske också på att den organisation i vårt samhälle som verkligen har fokus på att hantera känslor,  kyrkan, nu håller på att marginaliseras – och vi har inte byggt upp något annat i stället. Det är inte så lätt att hantera känslor själv, man kan behöva stöd från andra genom hela livet för att lyckas bra. Inte för att man är sjuk utan för att man är helt normal.

Jag säger kyrkan, för det är den enda religiösa organisation jag är förtrogen med, men det jag talar om skulle förmodligen kunna gälla för de flesta religiösa organisationer.

Författaren Alain de Botton har skrivit en bok  som nyligen också kommit på svenska,  ”Religion för ateister”. Botton talar om vårt behov av tröst och vägledning genom våra allt annat än lätta liv och han pekar på flera aspekter av världsreligionerna som inte är reserverade för troende, utan som även ateister skulle kunna ha nytta av. Vem skulle inte vilja ha tillgång till en samlingsplats mitt i byn, dit alla är välkomna, där man kan träffas, göra något tillsammans och lära känna varandra? En vacker lokal där man kan högtidlighålla livets stora händelser, som att födas, bli vuxen, bilda familj och dö. Vem skulle inte kunna längta efter en stund varje vecka där man får vila, samla sig, tänka över vad som egentligen spelar någon roll i livet, få lyssna till några kloka ord och lite stämningsfull musik, sjunga ett par sånger tillsammans, och dela en upplevelse med de andra som är där,  bidra till att lindra nöden någonstans i världen och bli påmind om betydelsen av att vara medmänsklig och hjälpsam? En stund då man får ge uttryck för sin längtan, sin rädsla och sin tacksamhet. Ett ställe där man inte behöver prestera, inte vara effektiv – där man bara kan finnas, bli sedd och se sina medmänniskor. Där det är okej att känna sig otillräcklig, svag, sorgsen eller övermannad av svårigheter. Där man kan dela detta med andra. Vem skulle inte vilja ha tillgång till professionella personer som man kan tala med om sina innersta känslor när livet blir svårt, inte för att man är sjuk eller onormal utan bara för att man lever och livet kan vara tufft ibland? 

Allt detta finns redan och kyrkans koncept är fantastiskt – det är existentiell friskvård i världsklass, med välutbildad personal och en kvalitetssäkrad organisation byggd på flera tusen års erfarenhet. Och jag vet att jag är välkommen i kyrkan, jag är till och med fortfarande medlem. - Men jag känner mig som en gäst, som kommer på besök för att jag inte har något eget hem att gå till. Jag längtar efter att bygga ett eget hus. Det är förstås svårt att göra själv. Men kanske är jag inte ensam om att känna så här?

Alain de Botton tror att folkrörelsernas tid är förbi och att det är upp till var och en att försöka samla ett smörgåsbord av goda idéer från olika filosofier och religioner.

Jag är inte så säker. Det är svårt att vara en ensam eldsjäl, man behöver vara flera, och tillsammans tror jag att vi skulle kunna skapa ett forum för den existentiella tröst och vägledning många av oss längtar efter och behöver.

Det krävs vilja - och pengar. Kyrkan har kunnat bygga upp allt detta för att den också haft den administrativa kompetensen och har kunnat skapa ett ekonomiskt underlag i form av tionde och skatter. Många av oss betalar fortfarande till kyrkan, kanske för att vi vill det, men kanske också för att det inte finns någon motsvarande civil organisation att bidra till i stället?

Vi skulle kunna göra som i Norge: Där finns det praktiserande filosofer och staten ger bidrag till organisationer för livsåskådningsfrågor, inte bara till trossamfund, som det är i Sverige. Kan det vara en väg? Kanske borde vi utbilda kommunfilosofer? Eller tillsätta en statlig utredning för uppbyggnad av centra för existentiell friskvård?

Då skulle jag ha någonstans att skicka mina icke troende patienter som ställer sig högst naturliga och djupt mänskliga frågor om livet och döden. Då skulle vi alla ha ett sekulärt forum att gå till med våra livsfrågor, för att möta andra som från ett filosofiskt perspektiv grubblar över vår tillvaros existentiella komplexitet och de känslor den väcker.

Jag vet inte hur vi skulle göra. Men jag vet att vi skulle kunna göra det, tillsammans. Och jag vet att vi skulle behöva det.

Pia Dellson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista