Läs Ragnar Strömbergs essä

Den 25 november 1970 steg den vulkaniskt produktive japanske författaren Yukio Mishima upp i god tid före gryningen, duschade och rakade sig extra omsorgsfullt.

När hans hustru Yoko tagit med barnen till skolan och han var ensam i den stora villan, ringde han några samtal, främst till journalister som han ville skulle bevittna den stora tilldragelsen senare på eftermiddagen, men utan att gå in på några detaljer.

På bordet i hallen låg ett kuvert med manuset till Den ruttnande ängeln, den avslutande delen av romankvartetten Fruktbarhetens Hav, adresserat till hans förläggare.

Strax efter tio på förmiddagen hämtades han i bil av fyra unga medlemmar i Tatenokai, Sköldsällskapet, den paramilitära sekt han grundat några år tidigare, för att återupprätta det japanska kejsardömets krigarära.

Det som nu sker under de följande timmarna är minutiöst förberett och tematiserat i Mishimas alla romaner, noveller, essäer och pjäser: hos honom är döden kroppens namn, så varje ord, varje bild, varje berättelse är etapper på pilgrimsfärden mot den eftersträvade offerdöden som för Mishima var det slutgiltiga, plastiska konstverket.

Allt som nu sker är underkastat Mishimas konstnärliga credo, från gisslandramat och det blodiga tumultet och det melodramatiska fiasko-framträdandet på balkongen där Mishima inför folkmassan läste upp ett manifest som avslutades med orden ” Låt oss återskänka Nippon dess ära och låt oss dö ! ... Vi ska visa er ett högre värde än respekt för livet. Inte frihet, inte demokrati : Nippon, historiens och traditionens rike ! ”, ja till och med det rituella självmordet, seppukku, där Mishima först stöter en dolk i magen och hans närmaste man hugger av hans huvud som rullar över golvet i den bakbundne general Mashitas ämbetsrum.

För med Noburo, den trettonårige berättaren i Sjömannen som föll i onåd hos havet, delade Mishima inte bara övertygelsen att ” döden slog rot i redan i födelse-ögonblicket och att människans enda utväg var att vattna och vårda den ”, utan också att ” fortplantning var en fiktion och att alltså även samhället var en fiktion ”.

När jag nu efter ett kvarts sekel läser om de stora romanerna - Mishima skrev ju också en hel del pulp fiction  - och essäerna, främst Sol och stål  och Hagakure  - blir det tydligt att det Mishima sökte och bara kunde finna i döden för egen hand är tystnadens seger över orden, handlingens seger över reflektionen, och viljans över ödet, som för Mishima var den yttersta illusionen.

För Mishima var tankens högsta stadium dess utslocknande och de underbara ” hudens tårar ” han svettades ut i träningslokalen där han de sista femton åren av sitt liv förvandlade sin kropp till ett vapen, är ett reningsbad som ska tvätta bort all degenererad individualitet.

I den isklara och skrämmande epilogen till Sol och stål  skriver  han : ” ... i utmattningens mörker har jag sett de första färgskiftningarna som förebådar vad jag kallat köttets gryning”.

Sol och stål  är samtidigt självbiografisk essä, augustinsk bekännelse, poetik och moralfilosofisk stridsskrift. Här finns också formuleringar som gör mig benägen att betrakta legenden om hur Mishima skrev de sista sidorna av roman-kvartettens avslutande del, Den ruttnande ängeln, dagarna före självmordet som - en legend.

För där återkommer Mishima gång på gång till behovet av en annan, tystare och mer meditativ uttrycksform än romanen, så den självbiografiska biktens direkta talan i egen sak är hans utväg ur fiktionen, precis som den fysiska ansträngningen är flyktvägen ur ensamheten till förvandlingens, utslocknandets, extatiska nollpunkt. 

De åttio sidorna i Sol och stål  utgör Mishimas litterära testamente och han låter kroppen få sista ordet.

För att förstå Mishimas upphöjelse av den manliga kroppen till transcendent skönhetsideal får man gå tillbaka till mitten av 50-talet, när han påbörjade det förvandlingsarbete som skulle göra hans kropp värdig döden.

Sol och stål  delar in Mishimas liv i ett Före och ett Efter.

Före : han är ensam, blek, ful, sönderfrätt av ord och abstraktioner.

Efter : han är man bland män, muskulös, solbränd, leende och tyst.

Mishimas stolthet över metamorfosen blir inte mindre rörande av den ” nyfrälsta ” hänförelsen över att vara en del av en ordlös, manlig gemenskap, som trängt undan den intellektuelles ensamma extaser.

I hjärtat av den glädjen finns drömmen om döden, det för alla lika som det är människans - mannens - plikt att eftersträva, för fysisk kraftlöshet är inseglet på andlig kraftlöshet, punkt slut.

Köttets gryning blir då en föraning, en liten död  - och en belöning.

I den självbiografiska genombrottsromanen  Demaskering skildrar Mishima sin barndom som en död-i-livet, vilket ger de vidlyftiga spekulationerna och resonemangen kring manskroppens skönhet i Sol och stål en tragisk dimension : de första tolv åren fostrades han till klen och bräcklig solitär, instängd i ett rum med sin sjukliga, men viljestarka farmor. Allt därute var farligt, världen var besmittad. Överbeskyddad och ensam blev han sina fantasiers fånge och den ständiga uppmärksamheten på en annans lidande och skröpliga kropp, gjorde den egna kroppen till den mest ofattbara av abstraktioner.

Förvandlingen genomfördes på alla plan så Mishima, som sen unga år var medveten om sin homosexualitet, gifte sig och bildade familj.

Som make och far var han enligt sina biografer, de flesta västerlänningar som Henry Scott Stokes, med samtida japanska mått mätt ovanligt tolerant och inte det minsta auktoritär.

Detta alltså samtidigt som han utvecklar sin estetik till ultrakonservativ ideologi och inleder en rad förhållanden med unga män - Mishima hade som synes en hel del att hålla ordning på.

Vägen tillbaka till kroppen var möjlig bara genom en medveten viljeakt som Mishimas permanenta identitetskris stegrade till religion och dyrkan av den manliga skönheten han besjunger i bok efter bok, en stum och självtillräcklig skönhet bortom gott och ont. För den bortklemade och harige pojken var fysisk skönhet och styrka något ouppnåeligt och de som ägde dessa attribut framstod som övernaturliga väsen - en föreställning som han senare skulle använda och utveckla till övergripande tema i sitt skönlitterära magnum opus Fruktbarhetens hav,  där han låter juristen - och voyeuren - Honda möta fyra inkarnationer av en ängel och kring varje möte bygger Mishima en roman om döden.

I den första romanen, Vårsnö, är Honda en ung och ännu obekymrad rationalist. Den enda sprickan i den pragmatiska muren är vänskapen med den undersköne Kiyoaki, ängelns första gestalt, vars älskarinna Satoko är en sinnebild för grace och kvinnlighet. Satoko blir bortgift med en aristokrat, men upptäcker redan före bröllopet att hon väntar Kiyoakis barn. Kiyoaki, som är alltför vacker och ren för denna världen blir svårt sjuk och dör efter att ha berättat för Honda om en dröm, att de båda ska återförenas.

I Bortsprungna hästar  blir förbindelserna mellan Mishimas diktning och liv än tätare. Här är Honda vuxen, jurist i statlig tjänst. Han blir advokat för Isao, ledare för en grupp unga män som planerar ett politiskt attentat, och vars gemenskap grundar sig på en gammal samurajroman. Isao avtjänar ett fängelsestraff, kommer ut och fullföljer terrordådet, varefter han begår självmord. Om romanen föregår bildandet av Sköldsällskapet eller omvänt, är osäkert, men Mishima iscensätter inte bara uppgörelsen mellan samurajidealen som kodifieras i Hagakure, som han senare skulle behandla i en kommenterande essä, utan repeterar sin egen död.

Gryningens tempel  är den avgjort svagaste delen av romansviten och det är också den enda där ängeln tar kvinnlig gestalt i form av en thailändsk prinsessa som omgivningen anser sinnesrubbad och som dör en ” trivial ” död i sitt hemland flera år efter det sista mötet med Honda. Mishimas mästerskap gör sig gällande i slutet av romanens första del, där han skildrar en bombraid mot Tokyo i krigets slutskede, men det är långt till intensiteten och klarheten i de båda första delarna.

I Den ruttnande ängeln, som är den mörkaste och bittraste av romanerna, är Honda gammal och sjuk. Han adopterar den vackre och grymme Toru, som plågar och hånar honom. Toru läser Kiyoakis drömbok och försöker sedan ta sitt liv med växtgift. Han överlever men blir blind och den sista ängeln framlever sedan sitt liv i smuts och förfall.

Dessa fyra möten med det absoluta förebådas i tidigare romaner - till exempel finns motivet med en åldrad man som adopterar en vacker och ondskefull ung man redan i Förbjudna färger - men i Fruktbarhetens hav har Mishimas bärande teman och motiv fördjupats till en spänningsfylld livsåskådningsdiskussion, där Mishima konfronterar rationalismen med det enda den inte kan eller ens försöker göra anspråk på att förklara : skönheten.

Yukio Mishimas dröm om manlig skönhet och gemenskap befriade honom inte ur fantasiernas och ordens och abstraktionernas igenvuxna trädgård, vad han gjorde var att bygga ett offeraltare åt sig själv i dess mitt. Hans fantasi skapade en bild som kroppen tvingades leva i som tecken och begrepp; och när kroppen fullgjort sitt uppdrag genom att nå yttre fulländning, då återstår bara för tanken att förgöra den, så att fantasin om den rena existensen, om uppgåendet i köttets gryning, låter skaparen av tragedin själv bli tragedin.

I en tid som vår, där identitetsbildandet är avskuret från sina sociala, politiska, moraliska och kulturella källflöden och friheten blivit – obligatorisk - valfrihet i konsumtion och endast där.

Här och nu utgör därför Yukio Mishimas författarskap och föreställningsvärld i all dess bisarra sammanblandning av erotiserat martyrium och avsky för en totalitär relativism en oavvislig utmaning.

När vi inte  vet vilka vi är eller vart vi är på väg, blir det i motsvarande grad desperat nödvändigt att uppfinna de andra, de vi inte är.

Mishima

Jag ska tvinga min kropp
att bli mitt ansikte
och min enda dikt;

jag ska tvinga min död
att bli mitt vapen
och min levande blick;

starkare än läpparnas
alla ord
ska blodet sjunga tystnad
och hudens lugna tårar
vara min spegel,
okrossbar och blind. *

(* Ur När jag inte drömmer om honom, Ragnar Strömberg, 1986)

 

 

 

 

 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista