Läs vår anonyme medarbetares text

"Nordkorea 10 dagar. Pris från 23850. Mäktiga monument, vackra buddhisttempel, enastående natur och det världsunika skådespelet Airrang med hundratusen aktörer. Fira 1 maj i Pyongyang."

Nej, reseannonsen jag läste upp kommer inte från någon obskyr tidskrift på 1970-talet, då svenska kommunistiska delegationer i olika vänskapsförbund åkte till Kambodja och Nordkorea, och rapporterade hem om ländernas framgångar. Massmorden, interneringarna, terrorn, såg de inte.

Nej, annonsen om att fira första maj bland mäktiga monument i Nordkorea, kommer från en stor svensk resebyrå, och publicerades bland flera andra resmål på en helsida i Svenska Dagbladet förra veckan, alltså, i år 2012.

De resenärer som följer med på resan till en av världens sista kommunistiska stater, de kommer nog inte lida brist på mat - för det finns, men inte för alla.

En nordkoreansk soldat som lyckades fly till Sydkorea härommånaden var 1,80 lång. Han vägde 46 kilo. Som soldat, tillhörde han dem som får först av det ransonerade riset. Då är det lätt att förstå att stora delar av befolkningen är än mer undernärda. Samtidigt som de flesta nordkoreaner hungrar finns det gott om mat på borden för eliten - och för turistande utlänningar.

Vi ska få en personlig inblick i elitens frossande i Pyongyang, av hänsyn till personer i Nordkorea, som annars kan råka illa ut, är vår medverkande anonym:

Jag stirrar över min risskål och försöker klämma - klämma - i mig det sista. Bilder, textstycken och citat rör sig som en långsam vindpust genom mitt huvud.

Jag befinner mig i Pyongyang, huvudstaden i Nordkorea - och världens mest slutna land.

Det är det enda landet i Asien där vitt ris är en lyx.

Faktum är att det finns Nordkoreaner som inte har ätit ris på åratal.

Standardmaträtten - the staple som det heter på engelska - är i Nordkorea - till skillnad från alla andra länder i Asien inte ris utan en blaskig soppa gjord på majsstärkelse.

Det kan vara svårt för en västerlänning att begripa vidden av vilket övergrepp det är att förvägra befolkningen tillgång till det vita riset.

Riset har en nästintill religiös roll i Asien - och i många länder anses riset vara en fråga om nationell säkerhet. Att säkra ristillgången är en av de viktigaste uppgifterna för staten. Men nu är detta inte Filippinerna, Indien eller ens Kina. Det är Nordkorea.

Och där sitter jag. Mitt i den uppsminkade huvudstaden. Bordet dignar av mat: krabba, tonfisk, räkor, kött från alla möjliga och omöjliga djur. Och betydligt mer än vad jag orkar proppa i mig.

Trots att jag varje gång ber om att vi inte ska beställa mer än vad vi tror oss kunna mäkta med att äta, så insisterar min nordkoreanska vän och värd varenda gång att vi skall köpa för mycket mat.

Vetskapen om situationen i landet gör att varje maträtt jag äter- hur god den än må vara - alltid ackompanjeras av en mullrande skuldkänsla som ibland blir för mycket. För hur kan man lämna mat i ett land där så många går hungriga?

Den här insikten om att så många av nordkoreanerna förvägras tillgång till denna mest basala av basvaror skär i hjärtat varje gång jag sitter med en skål ris framför mig. Jag har tidigare aldrig tidigare tänkt såhär mycket på mat. Och Pyongyang är fullt av mat. Importerad mat - kinesisk, tysk och japansk - ja till och med ommärkta sydkoreanska produkter finns i sortimentet. Hyllorna i butikerna dignar - men få har råd att köpa.

Mina vänner har det. Givetvis. De är ättlingar till revolutionshjältar, och tillhör den lilla grupp av människor som har privilegiet att kunna äta sig mätta, äga en TV, eller för den delen - träffa utlänningar som mig.

Maten som säljs i butikerna där regimens vänner shoppar loss är inhandlad för den hårdvaluta som Nordkorea införskaffat sig genom att exportera - ja EXPORTERA - sin egen mat till exempel Kina. Krabbor, torkade fiskar, bläckfisk med mera åker dagligen över den nordkoreanska gränsen. Och mina vänner påpekar gladeligen att Kina smutsat ned sin jordbruksmark, och därför vill köpa varor från Nordkorea. För Nordkorea, säger de, har ren natur, antalet bilar är begränsat och den mat som vi äter, den har håller högsta kvalitet. Men, invänder jag, att naturen är så ren beror ju på att ekonomin i praktiken är död.

Och samtidigt som vi sitter och småtjafsar om det reser World Food Programme runt i Nordkorea för att försöka få en överblick över den hungerkatastrof som sedan mitten av nittiotalet permanentats i delar av landet. Mellan en tredjedel och en fjärdedel av befolkningen är kroniskt undernärd.

I många länder i Asien - och i övriga världen för den delen - är hudfärg en klassmarkör. Mörkare hud innebär lägre status eftersom det visar att man förtjänar sitt levebröd utomhus. I Nordkorea syns klasskillnaderna istället på kroppsformen. Insjukna ögon, synliga revben, knotiga armar och flagnande hud, så ser den lägre klassen i Nordkorea ut.

I Nordkorea finns inga tiggare. Och trots att folk svälter kommer ingen fram till mig och ber om mat. Men utanför restaurangen står en man med insjukna kindben som tittar längtansfull mot min tallrik. Han skulle aldrig tigga av mig då det i bästa fall skulle innebära deportation från Pyongyang. I värsta fall något betydligt värre. Det finns absolut ingenting jag kan göra för honom. All form av personlig välgörenhet kan misstolkas och personen som tar emot den kan lastas för att - genom sin blotta existens - förstöra bilden av Nordkorea för omvärlden.

Det finns en fruktansvärd paradox i den här staden. Nästan allting som människor här överlever på - och skapar själva: odlingar, egna marknader, minikommers, entreprenörskap. Och - för att vara övertydlig - med entreprenörskap menar jag till exempel att en person som äger en cykelpump låter andra använda sig av den, eller att någon som äger nål och tråd lagar sina grannars kläder - nästan allt detta är förbjudet. Alla de som på egen hand försöker överleva är potentiella brottslingar i statens ögon, antingen direkt genom sina handlingar eller för att de "förstör" bilden av Nordkorea när vi utlänningar råka klampa förbi.

I Kina finns en särskild polisstyrka som enbart hanterar den här typen av brott - Chengguan - Kinas absolut mest hatade polis. De har specialiserat sig på spöa gatuförsäljare, konfiskera enskilda människors möjlighet till försörjning genom att stänga ned gatustånd eller lumphandlare. Brottet kallas "intrycksbrott" - att ge negativa intryck av folkrepubliken. Men där man i Kina ofta ser människor som käftar emot och skriker på Chengguan (och vinner) möts deras nordkoreanska motsvarigheter allt som oftast enbart av en böjd nacke.

Det hela liknar en postmodern tragisk fars: bilden av det fattiga Nordkorea skall bekämpas - och därför är det logiskt att bekämpa människorna som förmedlar den bilden - det vill säga de fattiga.

Men när jag vid en middag konfronterar mina priviligierade nordkoreanska elitvänner om detta märker jag efter ett tag att problemet inte är att de inte vet om att det finns svältande människor. Det stora problemet är att de skäms - och att de själva inte kan göra ett smack för att förbättra situationen.

Makten i Nordkorea är koncentrerad till så få människor att det blir meningslöst att hålla någon annan än en handfull personer ansvariga för den permanentade svältkatastrofen. Och de flesta av de jag träffar i Nordkorea kan - trots sin relativa elitstatus - inte påverka varken sin egen eller andras livssituation.

Att prata om problemen understryker bara maktlösheten, och mina vänner blir obekväma och nedstämda. Men nästa gång vi äter middag lyssnar de i alla fall när jag ber dem: snälla köp inte mer mat än vad vi kan äta.

(Av hänsyn till personer i landet, som annars kan råka illa ut, har vår medverkande valt att vara anonym.)

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".