Läs Theresa Benérs text

Det är när det knackar på dörren i den iskalla vindslägenheten, och lilla vackra bleka Mimi kommer in och hostar med ett slocknat stearinljus i handen, som Rodolfo får chansen att säga: vilken kall liten hand, låt mig värma den.

Jag är poet – fattig på pengar, men miljonär på drömmar och visioner. Bilden av konstnärsbohemen var född.

Det är i Puccinis opera La Bohème från 1896 som poeten Rodolfo stoltserar med sin egen misär. Drömmen om ett fritt och obundet liv, utanför konventionerna – det är vad bohemlivet handlar om, och det har visat sig vara en livaktig dröm ända sedan dess, som sprids och skildras i populärkulturen.

Men medan den romantiska konstnärsmyten lever vidare, fortsätter de folkgrupper som en gång inspirerade 1800-talets konstnärer till ett fritt och obundet liv, att stötas ut ur samhälle. Theresa Benér har fått anledning att fundera kring det, efter att ha sett höstens stora samlingsutställning i Paris.

En kväll i Paris mötte jag en gråtande kvinna utanför det legendariska brasseriet La Coupole på Montparnasse. Kvinnan var mycket kortväxt, av romskt ursprung – hon hade klistrat ihop ett litet patetiskt fotocollage om sig själv som stod bredvid henne, där hon satt och tiggde pengar på trottoaren. Mitt sällskap och jag frågade varför hon grät så hjälplöst – hon pekade då på den man vi just hade sett stå lutad över henne. Han hade skällt ut henne och sagt att hon inte hade i Frankrike att göra. Vi gick bort och konfronterade mannen, som såg välmående ut. Han blev arg och framhöll att Frankrike har en policy att romer från Balkan inte ska stanna i landet om de bara tigger.

Romer fortsätter utvisas kollektivt ur Frankrike – för ett par år sedan indignerades man inom EU över Sarkozyregeringens hårda sätt att skicka dem tillbaka till Rumänien och Bulgarien. I höst, under François Hollande och en ny socialistregering, fortsätter man upplösa romers bosättningar och utvisa, men med vaga löften om att utreda hur man i framtiden ska integrera romer från andra EU-länder.

Ödets ironi ville att den gråtande kvinnan satt vid La Coupole, en restaurang som för knappt hundra år sedan var tillhåll för berömda konstnärsbohemer. De kallade sig bohemer, just därför att de ville leva som romer och resandefolk. De bröt med borgerliga koder och akademiska konventioner, satte sig själva på spel i ett socialt utanförskap. Ordet bohemer användes den gången som ett av historiens många namn på romer, det kom av att de på 1400-talet fick fri lejd i Böhmen av den ungerske kung Sigismund. Andra benämningar har varit det grekiska athinganos, som gav upphov till zigenare och zingaro, eller engelskans gypsy, en förkortning av Egyptians, som uppstod av att man trodde folkgruppen härstammade från Egypten.

I höstens stora utställning på nationalgalleriet Grand Palais skildras hur bohemerna, alltså romerna, dök upp i europeisk kultur, och hur de genom historien har framställts i konsten. Det är en rik och ambitiös resa genom måleri, skulptur och musik. Redan på 1400-talet dyker bohemer upp i bildkonsten. De har exotiska drag och karakteristiska kläder: männen har långt hår, oftast filthatt, medan kvinnorna har randiga kjolar och en märklig rund, uppåtstående huvudbonad, fastknuten med band. Det är intressant att se hur tidigt stereotyperna etableras av romer som pittoreska, normöverskridande personer. De dansar och spelar, lever i naturen, eller är ockulta spåtanter. Ett återkommande motiv, som är del av den negativa mytbildningen kring romer, är situationer av lurendrejeri. En berömd tavla av Georges de la Tour, från 1630, visar hur en bohemkvinna spår en man i handen, samtidigt som en annan kvinna snor hans pengapung. Men i renässansmåleriet framträder de också i religiösa scener, som jungfru Maria och den heliga familjen.

På 1800-talet blir romerna alltmer glorifierade, av konstnärer som beundrar deras fria livsstil, eller solidariserar sig med deras ofta påtvingade nomadvillkor. George Bizets populära opera Carmen från 1875 gör en frisinnad bohemkvinna till hjältinna. Målaren Gustave Courbet framhåller i ett konstnärligt manifest att han måste bli en vagabond och leva bohemernas liv för att återfinna en självständig blick. 1867 får sålunda ordet bohem en ny betydelse i franskan – det betecknar en parisisk konstnär som lever fritänkande och fattigt. Puccinis opera La Bohème har förevigat myterna om konstnärerna på Montmartre, och här på utställningen har scenografen Robert Carsen inrättat salarna som teaterdekorer av slitna vindsateljéer och kaféer.

Man kan säga att utställningen där mest odlar klichéer och romantiska myter om de självvalda livsvillkoren för konstnärsbohemer på Montmartre och senare Montparnasse, utan att analysera hur detta påverkade deras skapande. Man kan ju också se en linje från dessa bohemer till exempelvis punkrörelsen på 70-talet. Men under tiden utstöts de ursprungliga bohemerna, alltså romerna, från våra samhällen. Klimax uppnås när mer än en halv miljon förintas av Hitler i koncentrationslägren.

Den stora Grand Palais-utställningen om bohemer väcker många tankar, för den pekar ju på mer än 500 års historia, där romer har levt i utanförskap i Europa. I dag är det många som för dyra pengar köper sig en livsstil av chic-bohème, till exempel på Montparnasse. Samtidigt väljer många av oss att bortse från de verkliga bohemer, som absolut inte har valt att leva så, och som har mycket svårt att någonsin bli integrerade i det moderna europeiska samhället.

Theresa Benér

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".