Läs Kristian Gerners text

När vi i juni förra året sände ett helt program om den brittiske och marxistiske historikern Eric Hobsbawm, skulle han precis fylla 94. Han var då fortfarande verksam – men för ett par veckor sedan gick han också ur tiden, efter ett långt och inflytelserikt liv. Programmet förra året utgick från det som kom att bli hans sista bok – artikelsamlingen ”How to Change the World” där Hobsbawm reder ut sitt förhållande till marxismen och sin syn på kommunismens roll, i 1900-talshistorien.

Titeln på Hobsbawms nya bok, ”How to change the world”,  ”hur man ska förändra världen”, är ett bekant citat från lärofadern Karl Marx om filosofernas uppgift. Lärjungen Hobsbawm har varit medlem av kommunistpartiet under hela sitt långa yrkesliv men han har inte gjort någon nämnvärd politisk insats. Han är en typisk kammarlärd. Hans stora hjälte är vid sidan av Karl Marx är Antonio Gramsci. Gramsci var inte bara marxistisk filosof utan även aktiv politiker som ledare för Italiens kommunistiska parti. Han fick betala ett mycket högt pris för sitt politiska engagemang. Han fängslades under Mussolini och avled i fängelset år 1937. Gramsci blev känd utanför kretsen av italienska kommunister först under 1970-talet. Då gavs hans dagböcker och skrifter från fängelsetiden ut på flera olika språk.

Hobsbawm hyllar Gramsci som en stor marxist. Den italienske filosofens storhet ligger enligt Hobsbawm i att han är den marxistiske teoretiker som bäst har förstått att politik är en särskild del av samhällslivet och att politik handlar om mera än bara om makt. Det tycks förbigå Hobsbawm att denna tes är en banal sanning för vanliga människor. Men Hobsbawm är förvisso inte dum. Påståendet att det märkliga i Gramscis filosofi var insikten att politik är viktigt har sin grund i Hobsbawms egen förklaring till varför det socialistiska samhällsprojektet misslyckades i Östeuropa. Detta är en hjärteangelägenhet för varje kommunistisk historiker. Jag citerar i fri översättning till svenska ur en artikel om Gramsci i Hobsbawms bok. Artikeln publicerades ursprungligen 1982:

”Hur kan man tro att det går att skapa ett socialistiskt samhälle när befolkningsmajoriteten inte får delta i politiken och kanske till och med avpolitiseras och blir likgiltig för samhällsfrågor? Det håller på att bli uppenbart att nonchalerandet av politiken i de flesta socialistiska samhällena medför allvarliga svagheter som måste åtgärdas. Både i länder som inte ännu är socialistiska och i de länder som är det kan socialismens framtid hänga på om man bryr sig om politiken.”

Dessa profetiska ord skrev Hobsbawm knappt ett decennium innan socialistblocket föll sönder.

Marxismens attraktionskraft och den kommunistiska rörelsens tidvis starka ställning i olika länder i Europa berodde inte på någon sovjetisk konspirativ verksamhet. Socialhistorikern Hobsbawm kommer till sin rätt då han i genomgången av vilka som blev marxister och kommunister visar att marxismen tilltalade industriarbetare, författare och akademiker i Västvärlden därför att läran tycktes ange lösningen på de allvarliga sociala problemen och den brist på jämlikhet som präglade det kapitalistiska samhället under de svåra krisåren på trettiotalet. Den socialistiska staten Sovjetunionen framstod dessutom som den enda pålitliga motståndaren till fascismen och nazismen.

Hobsbawm driver tesen att Sovjetunionens största insats för att främja social rättvisa låg i att denna stat genom framgångsrik propaganda kom att framstå som ett samhälle som hade löst de sociala problemen. Att Sovjetunionen kunde uppfattas som ett ideal av väljarna i demokratiska stater uppfattades av den härskande borgarklassen som ett allvarligt hot. Borgarna gjorde eftergifter till arbetarklassen i termer av välfärdspolitik. Gramscis begrepp hegemoni är här ett utmärkt analysinstrument. Borgarklassens representanter förstod att avväpna kommunisterna politiskt genom att i samarbete med socialdemokratiska politiker skapa ett samhälle som framstod som det bästa möjliga.

Hobsbawm konstaterar att när det socialistiska hotet försvann segrade marknadsfundamentalismen i västvärlden. Med anledning av den nuvarande ekonomiska krisen i Europa hävdar Hobsbawm att den ekonomiska och politiska liberalismen inte kan lösa det tjugoförsta århundradets problem. Hans bok slutar med den stolta deklarationen att tiden ännu en gång är inne att ta Marx på allvar. Den socialistiska fågeln Fenix lyfter ur askan efter Sovjetunionen.

Eric Hobsbawm upprepar på flera ställen i sin nya bok att jazzmusik inte var särskilt populär hos makthavarna i de socialistiska staterna. Däremot var en oproportionerligt stor del av jazzens aktiva beundrare och anhängare i den anglosaxiska världen kommunister och kommunistsympatisörer. Hans källa är en analys av jazzpublikens sammansättning i boken The Jazz Scene från 1959 av Francis Newton. Hobsbawm nämner inte att Francis Newton är en pseudonym för – Eric Hobsbawm.

Jazzboken hälsades på sin tid som en utomordentligt intelligent och objektiv skildring av jazzens efterkrigshistoria. När vi har glömt namnet Eric Hobsbawm och hans apologi över marxismen kommer den brittiske historikerns verk ändå att leva vidare i form av Francis Newtons klassiska arbete om 1900-talets märkligaste bidrag till vår civilisation, vid sidan av kommunismen: jazzen

Kristian Gerner

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".