Läs Cecilia Bäcklanders text

För tillfället är stamtänkandet vår mest övergripande ideologi. Det får politiska dvärgar att se ut som jättar, och fulhet att framstå som vackert.

Så twittrade den kenyanske korruptionsbekämparen John Githongo häromdagen – oroad över att det etniska våldet ökar i Kenya – ett land där krig och konflikter mellan olika folkgrupper historiskt sett varit ovanligt. För tio år sedan inträffade det maktskifte som många väntat på, och Kenya förvandlades från en enpartistat till en demokrati. Men korruptionen har fortsatt och nu ökar alltså våldet.

Hur pass öppet man ska tala om etnicitet som en orsak till våld är ett känsligt ämne – ingen vill förvärra situationen. Cecilia Bäcklander har läst en bok som analyserar hur det har gjorts i fallet Kenya under de senaste åren i internationell och i kenyansk press – och vilka konsekvenser det tycks ha fått.

Pressen i Kenya är frispråkig och rapporterar ständigt om korruption, maktkamper och politik. Men på ett område tillämpar den strikt självcensur. Det handlar om etniciteten. Etnisk tillhörighet är mycket viktig i Kenya som har fler än 40 folkgrupper men pressen har inrättat sig enligt en försiktighetsprincip. Man utövar självcensur för att undvika att underblåsa problem. I de etiska reglerna ingår därför att nästan enbart använda etnisk tillhörighet på ett positivt sätt och i samband med okontroversiella kulturella yttringar.

Om några månader är det val i Kenya. Det förra valet i december 2007 följdes av en omfattande våldsvåg. Den belgiske lingvisten Roel Coesemans granskar i sin doktorsavhandling nyhetsvärderingen kring denna kris.

Coesemans har gått igenom internationell och kenyansk press. De utländska tidningarna är ledande amerikanska och engelska, New York Times, Washington Post, The Times och The Independent. De kenyanska exemplen är de två största dagstidningarna i landet – Daily Nation och The Standard.

Coesemans studerar rapporteringen om våldet som utbröt när valresultatet tillkännagavs och den sittande presidenten Mwai Kibaki förklarades som segrare och kuppartat svors in för en ny ämbetsperiod. Granskningar visar att det förekom fusk i huvudmotståndarnas båda läger. Kenyanerna hade stor tilltro till röstandet efter ett rättvist val 2002 och en folkomröstning 2005. Nu kunde en förfärad allmänhet följa brutalt och dödligt våld på tv och i pressen. Fler än 1.200 personer dödades och över en halv miljon fördrevs. Det blev ett trauma som fortfarande pågår. Det kenyanska rättsväsendet har inte förmått ställa de ansvariga inför rätta. Två ledande politiker är instämda till Internationella Brottsmålsdomstolen i Haag för brott mot mänskligheten. Detta hindrar dem inte från att kandidera i det kommande presidentvalet.

President Kibaki tillhör den största etniska gruppen, kikuyu, som varit ledande i landet sedan självständigheten 1963 och tillskansat sig stora rikedomar. Det innebär inte att alla kikuyer är välbeställda, påpekar Coesemans – kikuyerna är både de rikaste och bland de fattigaste i Kenya. 

Den främste motståndaren, Raila Odinga, är lou, en av de fyra största folkgrupperna. Odinga hade bakom sig samlat anhängare från luos, luhyas och kalenjin i västra Kenya och i det vidsträckta Rift Valley-området. Om Kibaki stod för centralmakt och rikedom så framstod Odinga som en företrädare för de fattiga och för regionerna.

Kikuyus i Rift Valley betraktas delvis som främlingar och inflyttade. Detta trots att de kan ha bott i sitt område mycket länge. Jorden är knapp, fattigdomen stor och lokala och nationella politiker har piskat upp motsättningar i samband med tidigare val, för att vinna röster och skapa rädsla. 

När kikuyus i Rift Valley attackerades av mob från kalenjin och andra grupper efter valet var de stora kenyanska tidningarna mycket försiktiga med att ange etnisk tillhörighet hos offer och förövare, i enlighet med de etiska reglerna. Efter den första våldsvågen mot vad som uppfattades som Kibakianhängare, dvs kikuyus, skedde motattacker från beväpnade gäng med rötter i kikuyunationalism och med påstått stöd från kretsen kring presidenten. Pressen var fortsatt diskret. Det kan tyckas anständigt och ansvarsfullt. Men det ledde, enligt Coesemans, till ett slags försåtlighet i rapporteringen, läsarna kunde få en känsla av att något sopades under mattan. Till saken hör att kenyaner kan utläsa etniska mönster av namnen på platser och på intervjupersoner. Det fanns alltså en undertext som formligen skrek ut vilka som var förövare och vilka som var offer. Ändå avstod de kenyanska tidningarna från att sätta etniciteten i ett sammanhang och som en del av förklaringen till våldshandlingarna. I stället skildrades de som utbrott av sociala och politiska motsättningar eller som rent kriminella handlingar. Denna självcensur lämnade läsarna till sina egna tolkningar. Men i stort sett lyckades de stora tidningarna behålla fattningen och rapportera balanserat, anser Coesemans.

Lokala radiokanaler lyfte däremot upp etnicitet och en radiopratare i Rift Valley är åtalad i Haag som delaktig i brotten mot mänskligheten efter att ha sänt ut program med uppviglande propaganda såsom ”utrota ogräsen” och kodade meddelanden, som påminde om hatradion som bidrog till folkmordet i Rwanda 1994.

Den internationella pressen hade en annan strategi än den nationella kenyanska. Den lyfte fram den etniska bakgrunden till sammandrabbningarna och beskrev ofta Kenya som ett land där stamkonflikter brutit ut i något som liknade inbördeskrig. Dessa motsättningar skildrades ibland som uråldriga trots att de snarare bottnar i sentida tillgång till materiella resurser och politisk makt. Men att tala om stamkrig och etniska konflikter var ett enkelt sätt att förklara händelserna för en internationell läsekrets. Landfrågor, historiska orättvisor, politisk favorisering, migration och ekonomiska konjunkturer fick enligt Coesemans underordnad roll som orsaker till krisen. Liksom det utbredda missnöjet med valfusket. Och skildringen av ett afrikanskt land föll bekvämt in i gamla, vanliga fållor.

Coesemans har ingen enkel analys av skillnaderna mellan inhemsk och utländsk press. De internationella reportrarna behövde ge korta och begripliga historier, de tenderade att överdriva våldet. De kenyanska hade mer utrymme och tonade snarare ner våldsamheterna. Men de kunde också se bakom ytan och förstod att konflikterna inte handlade om ursprungligt etniskt hat utan om sociala problem mellan människor som måste leva ihop under svåra omständigheter. De kenyanska journalisterna såg också mycket tydligare hur hänsynslösa politiker spelade ut fattiga grupper mot varandra medan de rika bildade en egen stam med egna gemensamma intressen.

I mars är det val i Kenya igen – och etniska frågor är på mångas läppar, om än inte på mediernas agenda. Men politiker som sysslar med ”hate speech” har börjat lagföras, och då rapporterar pressen. Landet har antagit en ny författning, efter mer än 15 års diskussioner och en omfattande folkbildningsinsats. Kvinnorepresentationen har ökat även i de mest eftersatta och traditionella delarna av landet. Ekonomin har gått bra. Det finns många positiva tecken, men fruktan för vad makthungriga politiker kan ställa till i samband med valet är uppenbar. Vilka etniska strängar ska man spela på denna gång? Medierna har en svår men otroligt viktig uppgift.

Cecilia Bäcklander

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".