Läs Petra Berg Holbeks text

Som 15-åring, med tonårens dåliga självkänsla  och osäkerhet inför framtiden, drömde jag om att vara Maria från Sound of Music. Det var i början av 80-talet, och man kunde kanske tro, att tiden föredrog modernare förebilder än kvinnor som kommer till hus försänkta i sorg, ger barn glädjen tillbaka och genom kärlekens helande kraft också tinar upp de mest dystra, träiga och hopplösa män. Kanske var det tanken om att vara den som förändrar det hela, den räddande, den som har en klar väg att vandra, som fascinerade mig.

Tio år senare stod jag och grävde i en container fylld med gamla plattor som skulle skickas till tippen. Bland pop, andliga sånger och bulgarisk folkmusik hittade jag en oväntad skatt, som fortfarande står hemma i skivhyllan. En mp-platta med The Trapp Family Singers; den riktiga familjen von Trapp. På omslaget ses en familj i drindlar och lederhosen. Mitt i bilden; en lite kraftig kvinna i medelåldern, mest en  tysk husmor. Kinder, Küche, Kirche. Och framför allt inte Julie Andrews.

Faktiskt hade jag inte trott, att en verklig Maria von Trapp existerade, men det gjorde hon.

Född Maria Kutchera blev hon tidigt föräldralös. Hon studerade till lärare, men upplevde som 18-årig en religiös väckelse, som fick henne att inträda som nunna på prov hos Benediktinernunnorna i Salzburg. När ubåtskaptenen Georg von Trapp, änkling med sju barn, vände sig till klostret för att få hjälp att hitta en privatlärare till sin yngsta dotter, föreslog abbedissan Maria.


Det blev ett möte mellan två världar. Den unga, entusiastiska Maria kom från en lägre social klass. Viljestark och självständig hade hon kämpat tappert för att underkasta sig klostrets regler  och disciplin. Familjen von Trapp tillhörde Österrikes sociala och ekonomiska elit. De väluppfostrade och lydiga barnen hade aldrig mött någon som Maria. Hon gjorde uppror  mot den stela disciplinen i familjen. Vandrade med barnen i bergen, lärde dem folkdans, sjöng med dem och var överhuvudtaget en ständig källa till frenetisk aktivitet.

När jag läser om hennes intåg i familjen imponeras jag, men funderar också en aning. Imponeras av, att hon så självklart tog ansvaret för de många barnen och inte verkar att ha hållit sig i bakgrunden. Hon agerade, tog plats, visste sitt värde. Men jag funderar över den frenetiske aktiviteten. Varför skulle varje timme fyllas ut? Varför alla projekt? Var det mani, eller bara en önskan om att styra och ställa? Och för vems skull, skulle saker hela tiden ske?

Den 25 år äldre Georg von Trapp friade till den 22-åriga Maria. Det var långt till den romantik som målas upp i  filmen Sound of Music. Maria skrev senare, att hon egentligen gifte sig med de sju barnen, som hon älskade. Som tiden gick, lärde hon sig dock att älska Georg von Trapp, som hon aldrig tidigare älskat någon.

Jag tror inte att den ekonomiska och sociala statusen i giftemålet var avgörande för Maria. Jag tror hon var en människa som livet igenom sökte efter uppgifter som kunde uppsluka henne, bli ett kall. Något som kunde ge hennes starka person och övermänskliga energi en form och en mening. Men kanske var det mycket enklare än så. Kanske längtade barnet i Maria, det barn som växt upp utan föräldrar och syskon, bara efter att äntligen få vara en del av en kärleksfull familjegemenskap.

Barnen, religionen och musiken höll samman den nya familjen, men samlivet var inte utan problem. Maria hade för vana att explodera i våldsamma utbrott. Utbrotten var kortvariga, och Marias goda humör kom alltid tillbaka. Men för resten av familjen kunde det ta dagar att komma över hennes utbrott.

1935 gick familjen i konkurs. Georg Von Trapp drabbades av en depression, och Maria tvingades in i rollen som den som skulle rädda familjen. De sju barnen hade nu utökats med två gemensamma, och många munnar skulle mättas. Maria avskedade tjänstefolket, och började hyra ut rum. Gradvis förvandlade hon familjens hobby, att sjunga tillsammans, till en inkomstkälla.

Maria och styvbarnen uppträdde med en klassisk repertoar. Sångtruppens popularitet växte. De deltog i den prestigefyllda Salzburgfestivalen och vann pris. De sjöng för Österrikes kansler och t o m för påven,  Pius de XI.

Tre år senare annekterade Tyskland Österrike. Georg Von Trapp var starkt kritisk till den nazistiska regimen. Familjen inbjöds att sjunga vid Hitlers födelsedagsfirande, men avböjde. Manöverutrymmet i det ockuperade Österrike blev allt mindre och familjen tvingades ta ett val. Ge avkall på sina principer för att leva ett bekvämt och privilegierat liv, eller lämna vänner, hem och ekonomisk trygghet?

De valde att lämna Österrike. Avresan var inte lika dramatisk som den flykt över alperna som skildras i filmen Sound of Music. Familjen reste fullt lagligt till Italien. Genom ett konsertengagemang som Maria ordnat, säkrades de inresevisum till USA. En sällsynthet i en tid då världskriget närmade sig med stormsteg och människor av politiska eller etniska grunder desperat sökte att finna en väg bort från ett allt mera otryggt Europa.

Hur många gånger kan man börja om, frågar jag mig själv, när jag tänker på Maria, Georg och de många barnen. Återigen imponeras jag, men funderar också. Imponeras över Maria, som  stod som en lysande stjärna, alltid beredd att kavla upp ärmarna och arbeta hårt, som om det hela bara var ett ännu ett äventyr. Från kloster till mor i storfamilj, till ekonomisk ruin, till framgångsrik sångtrupp, till landsflykt… Men jag funderar också över, om hon hade ögonblick när hon bara inte orkade, ville ge upp, gav upp. Hur som helst, kvar finns bara bilden av den tappra Maria, en bild som hon själv målade upp och marknadsförde.

I USA befinner sig familjen, som nu består av tio barn, plötsligt på samhällets botten. Som The Trapp Family Singers fortsätter de att turnera, nu med engelsk lättviktsmusik. Turnéerna är långa, åtta månader om året reser man runt.

Familjen köper en fallfärdig gård i Vermont, där landskapet påminner om de Österrikiska alperna. Återigen tar Maria rodret, och under hennes ledning arbetar familjen på att bygga upp ett permanent hem. Alla sätts i arbete, släpar byggmaterial uppför tunga backar, bygger och ordnar.

1947 dör Georg von Trapp. Maria får ett nervsammanbrott och ett av barnen rymmer hemifrån. Under de kommande åren börjar olösta familjekonflikter komma upp till ytan. Familjens medlemmar är i stort sett hänvisade till varandra och beroende av Maria, trots att flera av barnen vid det här laget är vuxna. Drömmen om familjen, källan till trygghet i osäkra och svåra tider, har nu förvandlats till en tvångströja, som hindrar individens växt och självständighet.

Men i boken The Story of The Trapp Family Singers, som Maria skriver 1949, målas idealbilden upp. En harmonisk och sammansvetsad familj, som genom sin starka gudstro och sin kärlek till musiken förmått att trotsa fattigdom och bygga upp ett nytt liv. Det är en moralisk och uppbygglig historia, långt från familjens verkliga liv i dessa år.

Trodde hon verkligen på vad hon skrev, tänker jag och spekulerar över, om hon själv var så bländad av glansbilden, att hon inte såg sina barns frustration, vanmakt och smärta.

Det ensamma turnélivet, det hårda arbetet på gården och Marias dominans och ständigt skiftande humör, tar slutligen ut sin rätt. 1956 ger The Trapp Family Singers sin sista konsert.

Maria och tre av barnen reser  som missionärer till Nya Guinea. De bygger skolor, undervisar barn och missionerar på några av Stilla havets mest avlägsna öar. 

När västtyska producenter erbjuder Maria 9000 dollar för filmrättigheterna till hennes bok, slår hon till. Familjen behöver som alltid pengar. Utan att förstå det, avsäger hon sig rättigheterna till sin egen historia.

 

Die Trapp-Familie, som har premiär i Västtyskland 1956, blir enormt populär. I ett delat land, som efter krigets våldsamma ödeläggelse drömmer sig tillbaka till en harmonisk och okomplicerad tid, passar familjen von Trapps gemenskap och gudstro som hand i handske. Med alplandskapet som bakgrund, och med musik av Bach och Schubert, fulländas längtan efter det evigt försvunna. Samtidigt pekar filmen framåt, och ger, med porträttet av den evigt optimistiska och arbetsamma Maria, västtyskarna ett ideal för den strävan som manifesterar sig i återuppbyggandet av landet och det tyska ekonomiska undret

1965 kommer så Sound of Music. En av filmhistoriens mest älskade, framgångsrika och ekonomiskt inbringande filmer någonsin. Byggd på en musikal av Rogers and Hammerstein, har den Julie Andrews och Christopher Plummer i huvudrollerna. Filmen regisseras av Robert Wise, som först tackat nej eftersom han tyckte att historien var too saccharine - alltför sockersöt och sentimental. Filmen vinner 5 Oscars och går segertåg över världen.

Liksom Die Trapp-Familie säljer Sound of Music drömmar och ideal. I en tid med Vietnamkrig, sexuell frigörelse och ungdomsuppror, erbjuder Sound of Music en lugnande flykt till ordnade familjemönster, tro och fosterlandskärlek.

Sound of Music bygger på Marias bok,  men eftersom Maria sålt sina rättigheter, får familjen i princip inget inflytande över hur historien framställs. Ekonomiskt går de miste om miljoner. De lider av att se den kärleksfulle, vänlige Georg von Trapp beskriven som auktoritär och humorlös, och en av döttrarna bryter gråtande samman vid en visning av filmen. Men också filmens starka förenkling av familjens historia och livsstil irriterar. En av sönerna beskrev kärnan i problematiken: ”Vi hade god smak, och växte upp med kultur och borgerliga dygder. Sound of Music fick oss att framstå som kitsch.”

Maria njuter av den uppmärksamhet, som kommer henne till del, som en följd av filmen. Hon skriver autografer, låter sig fotograferas och intervjuas i ett otal tidningar om familjens liv och historia. Hon dör 1987, 82 år gammal.

På ett filmklipp från 1973 ser jag Maria uppträda tillsammans med Julie Andrews. Här möts de, min tonårstids Maria och verklighetens Maria, 68 år gammal. De sjunger Edelweiss från Sound of Music tillsammans. Och det lyckas faktiskt Maria att överglänsa den populära Andrews. Jag imponeras av, hur levande hon framstår. Kraftfull, kokett och rolig.  Som en kvinna, som inte har resignerat, men tvärtom fortfarande verkar nyfiken på livet och dess möjligheter. Klippet når sitt slut. Maria är på väg ut ur studion, hon vänder sig om och vinkar till publiken med ett leende, bilden fryser.

Petra Berg Holbek

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".