Läs Johan Norbergs text

Vi avslutade gårdagens program här i OBS med Fredrik Segerfeldt, som ville framhålla att världsfattigdomen faktiskt stadigt har minskat under lång tid. Men det var med reservation – för kommer demokratin att följa med, med tanke på de kinesiska framgångarna? Om vi ska hoppas det finns det en historia att blicka tillbaka på, vilket Johan Norberg ska göra idag. Han börjar med att ta oss med till ett land som varit en militärdiktatur i flera omgångar, fram till tidigt åttiotal.

Jag fastnar i demonstrationer och bussen stoppas av en generalstrejk. Folket spekulerar vilt om vad som kan hända i det inflationsplågade Argentina. Men en tanke dyker aldrig upp i något samtal, någon gång – tanken att militären skulle ta över. De argentinare jag talar med blir inte ens förfärade när jag väcker frågan. De är bara oförstående. Demokratin överlevde ju till och med att banksystemet kollapsade och presidenten flydde från presidentpalatset i en helikopter 2001. Det överraskade en del statsvetare, för fram till 1983 framstod någon form av auktoritärt styre som Argentinas öde.

För bara 40 år sedan samarbetade de latinamerikanska militärjuntorna om att avrätta varandras dissidententer, när dessa flydde över gränsen. Den enda stabila demokratin i hela regionen var Costa Rica. I dag, efter en makalös omvandling, är Kuba den enda stabila diktaturen. Det vittnar om hur etablerad demokratin har blivit i Latinamerika, att det i dag är svårt för många att ens föreställa sig alternativ till demokrati.

Det är en del av vår tids breda demokratiseringsvåg. Att det finns en sådan våg ifrågasätts ofta. Det beror nog på våra högt ställda förväntningar efter revolutionsåret 1989, då många trodde att idékampen var över och att världen unisont sökte sig mot västerländsk demokrati.

Men hur gick det sen? Var det verkligen så illa? 1989 fanns enligt den amerikanska tankesmedjan Freedom House 69 demokratier med allmän och lika rösträtt. Sedan dess har de blivit 117, alltså 48 fler. Andelen länder som är demokratiska har ökat från 41 till 60 procent. Och även de kvarvarande despoterna känner sig tvungna att låtsas att de är demokrater. 

Bara den som hade fullkomligt orealistiska förväntningar kan vara besviken över ett sådant utfall.

Det faktum att Kina och Ryssland inte har demokratiserats får inte förblinda oss från den mest optimistiska lärdomen från de senaste decennierna – att demokrati kan slå rot i alla kulturer, i alla regioner. På 1970-talet var det lätt att dra slutsatsen att demokrati inte kunde kombineras med katolska traditioner, med tanke på diktaturerna i Spanien, Portugal, Filippinerna och Latinamerika.

För 25 år sedan sade många att ”asiatiska värden” blockerade demokratin i Asien, men de motbevisades av Taiwan och Sydkorea, och sedan Thailand och Indonesien. Men fattiga och etniskt splittrade Afrika skulle i alla fall inte klara demokratin, där inget land bytte ledare på ett fredligt, demokratiskt vis under 1960- och 70-talen, och bara i ett land under 1980-talet. Men något hände även där. Under 1990-talet bytte 12 afrikanska länder styre vid valurnan. 

Bara i arabvärlden överlevde den kompakta demokratipessimismen. Tills den arabiska våren. Det är för tidigt att dra några slutsatser om den kommer att blomma, men den har redan motbevisat teorin att araber inte bär på några demokratisträvanden. 

Vi glömmer hur oförutsägbar utvecklingen var. 1975 var Daniel Patrick Moynihan USA:s sändebud till FN. Det var en mörk tid. Sovjetblocket stod starkt, och expanderade in i Vietnam, Kambodja och Laos. Länder som Grekland, Filippinerna, Chile och Uruguay blev diktaturer, och till och med Indien hade en auktoritär period. Moynihan skrev då en artikel i Public Interest om att demokratin var på väg att bli ”som monarkin på 1800-talet: en överårig styrelseform, som bara överlever i isolerade eller märkliga platser”.

Demokratin hängde på en ganska skör tråd. Men den tog sig. Kommunismen föll och USA upphörde med strategin att stödja blodsbesudlade despoter så länge det var deras egna despoter. De gamla teorierna om att utbildning och ekonomisk utveckling föder krav på fri- och rättigheter fick sin revansch. Och visst har internet och mobiltelefoner givit staten möjlighet att övervaka undersåtarna, men främst har de givit folket kraftfulla verktyg att ta till sig information och att uttrycka och samordna sitt missnöje.

Den indiske ekonomen Amartya Sen har sagt att när framtida historiker ser tillbaka på 1900-talet kommer de anse att den största händelsen var demokratins genombrott. Århundradet var verkligen spektakulärt. År 1900 levde exakt 0 procent av världens befolkning i demokratier i modern mening. Även de modernaste länderna uteslöt kvinnor, låginkomsttagare eller etniska minoriteter. Men redan 1950 levde 31 procent av världens befolkning i en demokrati, och år 2000 gjorde hela 58 procent av dem det.

För att parafrasera Churchill: Ur demokratisk synpunkt lever vi i den sämsta av världar – med undantag för alla de andra världar som vi har prövat från tid till annan.

Johan Norberg

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista