Läs Ebba Lisberg-Jensens text

Mitt under den politiskt så polariserade debatten om skolan och utbildningen. Nu senast om obligatorisk gymnasieutbildning, hörde två personer, oberoende av varandra, av sig till oss på OBS-redaktionen. En lektor och en student. Båda två, en framför och en bakom katedern, på olika universitet, vill prata om en situation, eller kanske en kultur, där kritik tas personligt, och där risken för att kränka eller att känna sig kränkt har skapat en ängslighet, som i kombination med bristande kunskaper står i vägen för lärandet.

Ebba Lisberg-Jensen, lektor vid Malmö Högskola berättar om en situation där undermåliga språk- och skrivkunskaper har blivit ett hinder:

I alla tider har lärare tyckt att elever och studenter kan allt mindre. Det har förmodligen varit fel. Men nu har resultatet av de senaste 12 årens utbildningssystem nått oss på universitet och högskolor. Vi är många universitetslärare som upplever att vi står inför en epidemi.

Att förstaårsstudenter inte har den förförståelse som vi förväntar oss har vi accepterat. Problemet handlar inte i första hand om sak- eller fackkunskap. Det är snarare så att många studenter inte längre kan läsa och skriva. Precis som kollegor på Uppsala universitet visat i en debattartikel är svagheterna inte störst hos studenter med utländsk bakgrund. Bland dessa finns många som arbetat extra mycket med sin svenska tidigare i skolgången. Det är inte heller fråga om de studenter som har konstaterad dyslexi. De har rätt till – och får – hjälp och skrivstöd.

Inte heller handlar det om att vi kräver välformulerad akademisk svenska på de första kurserna.

Nej, detta är något annat. Det gäller inte alla, men allt fler i varje årskull.

Många kan inte formulera begripliga meningar eller strukturera svar på korta sakfrågor. Ibland kommer det tentasvar där streck och pilar mellan ord ska förklara samband, istället för skriven text. Stavning och betydelse kan vara flytande och nästan obegriplig, som ”subsesib”, ”skyddningar” eller ”överexplorera”.

Att handstilen är svårläst kan kanske förklaras av det ökande datoranvändandet. Men känslan för hur skriftspråk ska se ut verkar också försvunnen. Grundläggande grafiska detaljer som versal i början av meningen, punkter eller nya stycken, är många studenter osäkra på. Texter, både de handskrivna och de som produceras på dator, ger ett slumpmässigt, sönderklippt intryck. Hela arbeten kan komma in med radbrytning för varje mening, rubriker utplacerade med två raders mellanrum eller långa kursiva inslag.

Precis som det luddigt sagda är det luddigt tänkta, så är motsvaras tyvärr det illa skrivna av en impressionistisk kunskapsinhämtning och -återgivning. Vi har ibland svårt att känna igen resonemang och begrepp från föreläsningar och kurslitteratur.

Ett annat fenomen är bristande kunskap om hur man läser andras texter och ger kommentarer om struktur, syfte eller språk. Kamratrespons har blivit en återvändsgränd inom pedagogiken, när studenter sitter tigande och tummar på en papperslapp där de har skrivit ”det ser bra ut” istället för att diskutera text.

En del får en chock när lärarna underkänner deras arbeten. De lägger mycket möda på att argumentera för att svaga texter ska godkännas istället för omarbetas. Vi får intrycket att de tidigare blivit vana vid att allt kan passera, bara man är ihärdig nog. Ilskan riktas mot läraren, som uppfattas som petig och inte förstår just denna students personliga sätt att formulera sig. 

Vi lärare upplever att studenter har svårt att förstå muntliga eller skriftliga instruktioner. Det skapar utmaningar för oss: Ska vi godkänna svar som helt faller utanför den angivna ramen? Vi skulle önska att det självständiga tänkandet kom till uttryck i innehållet, inte i att man skriver hur, var och som man vill. Som läget är nu kommer vi aldrig fram till att diskutera idéinnehållet eftersom vi måste arbeta så mycket med den grundläggande kommunikationen.

Den bristande kunskapen innebär också oförmåga att förstå kommentarer om språk. Begrepp för satsdelar, ordklasser eller tempus är främmande – och då blir det svårt att rätta till det som blivit fel. Det händer att arbeten lämnas in i samma skick som när de underkändes – som att författaren inte ens sett kommentarerna.

Kunskaperna i engelska är förvånansvärt svaga för en generation som vuxit upp med internet, datorspel och textad teve. Det här gäller märkligt nog även för en del av våra internationella studenter. Däremot skriver studenter med danska, norska eller engelska som modersmål ofta klockrent på sina egna språk, vilket tyder på att problemet inte ligger i den allmänna kommunikationskulturen.

Det finns en hel genre av förklaringar till det har blivit så här. De flesta är politiskt färgade. Till vänster står de som menar att skolan har tagit ifrån eleverna deras kunskapshunger och stressat dem med konkurrens och prestationskrav. Till höger står de som ropar på betyg, utvärdering och kunskapsmål huggna i sten.

Som universitetslärare vet man bara att ingen av dessa förklaringar är tillfredsställande. Svenska gymnasier släpper igenom elever som inte är funktionellt skriftspråkliga och därmed möter stora svårigheter i sina högskolestudier.

Vem som har skulden är i nuläget helt ointressant. Vem som har ansvaret för att situationen är däremot en relevant och akut fråga. Om Sverige ska leva upp till självbilden av en kunskapsnation måste någon hantera den nu.

Ebba Lisberg-Jensen