Läs Rolf Gustavssons text

Han ser ut som en gråbjörn i skrynklig tenniströja, Beppe Grillo, när han böjer sig fram mot publiken och hötter med fingrarna i en typisk gest.

”En av tio senatorer som sitter i italienska parlamentet har fällts för brott”, säger han. ”I Bronx - en av världens farligaste stadsdelar – är det bara en av femton som åkt dit. Så”, säger han med eftertryck, ”i Bronx är man rädd för vårt parlament.

Klippet med komikern Beppe Grillo är fyra-fem år gammalt, från tiden då nyheten spreds om hur Italiens Michael Moore engagerade hundratusentals människor i protest mot den korrupta, italienska politiken genom att anordna en ny, nationell helgdag: V-dagen, där v står för hämndens vendetta, segerns vittoria och, framförallt: vaffanculo - vilket helt enkelt betyder, far åt helvete.

Beppe Grillo har framgångsrikt drivit med Italiens politiker ända sedan tidigt åttiotal men aldrig har han spelat en så stor roll som när han idag försöker mobilisera väljarna i helgens val, när Italien till slut ska välja ett nytt parlament: drygt ett år efter att högerpopulisten Berlusconi avgick och EU tvingade på Italien ett övergångsstyre med teknokraten Mario Monti i spetsen. Men EU-kännaren Rolf Gustavsson menar att Italien har befunnit sig i en övergångsfas i två decennier. Han ska reda i frågan vad det betyder för det stundande valet i Italien.

Förr i tiden föranledde de komplicerade turerna i italiensk inrikespolitik i regel bara en nonchalant axelryckning i övriga Europa. Vem behövde bekymra sig när den oändliga raden av regeringskriser ändå alltid slutade med att samma gubbar bildade regering. Italien var trots allt en stabil pålitlig partner i Europa.

Så är det inte längre. Sedan kalla kriget är över och den gamla politiska klassen sopats bort i olika skandaler lever Italien i en svårdefinierbar övergångsfas. Det som kallades den första republiken gick under och i dess ställe utlovade Silvio Berlusconi en pånyttfödelse, en andra republik som ännu inte kommit. Sedan snart tjugo år väntar italienarna på denna pånyttfödelse. Under tiden har Italien blivit allt djupare integrerat i Europa, i synnerhet genom den gemensamma valutan, genom euron. 

Den fördjupade sammankopplingen med Europa ökade behovet av moderniserande reformer som varken Silvio Berlusconi eller någon annan förmått genomföra. De senaste tjugo åren kan beskrivas som förlorade år med både politisk och ekonomisk stagnation. Men genom kopplingen till den gemensamma valutan blir Italiens problem numera en angelägenhet för hela Europa. Idag har Europa inte råd att bara rycka på axlarna när en italiensk regering missköter sina affärer.

Det såg vi i november 2011 när Silvio Berlusconi tvingades avgå, under tryck bland annat från Europeiska Centralbanken (ECB) och från den tyska regeringen i Berlin. Istället kom en tillfällig expertregering under ledning av Mario Monti.

Genom det allmänna valet den 24 och 25 februari skall Italien återgå till ett normalt parlamentariskt styre. De i regel pålitliga opinionsundersökningarna tyder på att vänsterpartiet PD blir störst och att Silvio Berlusconis parti bara blir näst störst. Mario Montis centergruppering kommer möjligen på tredje eller fjärde plats.

Det verkar alltså sannolikt att Silvio Berlusconi inte kommer tillbaka som regeringschef. Men vad som kommer istället är ytterst ovisst. Det kan mycket väl bli så att vänstern vinner valet, men inte tillräckligt stort för att bilda en egen regering. I värsta fall blir Italien på nytt oregerbart och det utlöser i så fall nya spekulationer som oroar hela Europa.

Den politiska aritmetiken kompliceras av flera faktorer. En av dem är själva valsystemet som bland annat kan få genomslag i valet till det italienska överhuset, till senaten. En stark regering behöver en egen majoritet i båda kamrarna. Avgörandet ligger i ett par regioner, framför allt i det folkrika Lombardiet, där Berlusconi och hans allierade Lega Nord är starkt. Den nye ledaren i Lega Nord, Roberto Maroni, som tidigare var Italiens inrikesminister, driver numera en uttalat separatistisk linje och försöker genomföra den från en maktställning i Milano. Det gör Lombardiet och Milano till det viktigaste slagfältet i valkampanjen.

En annan komplicerande faktor heter Beppe Grillo, en populär komiker som leder en proteströrelse som kallas ”Fem stjärnor”, il movimento 5 stelle. Enligt opinionsmätningarna kan detta bli Italiens tredje största parti och bland ungdomarna är rörelsen det allra största partiet. Protesterna riktar sig mot alla möjliga håll, men är framför allt ett kraftfullt uttryck för missnöje med hela den etablerade politiska klassen i alla partierna. Det genomgående slagordet från Beppe Grillo är helt enkelt ”far åt helvete” och det upprepar han dagligen på massmöten runt om i landet.

Den populistiska protesten hämtar dessutom argument i ännu en skandal som rullas upp i det dagliga nyhetsflödet. Världens äldsta bank, Monte dei Paschi di Siena, behöver ytterligare statsstöd efter några svindlande affärer med derivathandel och uppköp av en konkurrerande bank. Här handlar det om tiotals miljarder kronor och starka misstankar om bedrägerier och mutor i en bank i det röda Toscana och som kopplas ihop med Vänsterpartiet, PD. I härvan ifrågasätts hur banktillsynen sköttes av den italienska centralbanken, Banco d’Italia, som vid tidpunkten för affärerna hade Mario Draghi som chef. Skandalerna kring Monte dei Paschi har blivit mycket besvärande i valkampanjen.

Den avgående premiärministern Mario Monti har motvilligt gett sig in i valkampanjen, under påtryckningar både från de tyngsta namnen i Italiens näringsliv och från katolska kyrkan. Den centergruppering Monti konstruerat försöker rädda det reformprogram som han följt de senaste fjorton månaderna. Men detta väcker starkt missnöje hos alla de grupper som känner sig drabbade eller som känner sig marginaliserade i det italienska samhället.

Mario Monti försöker manövrera sig in i en position där Vänsterns ledare Pier Luigi Bersani behöver be Monti om stöd efter valet. Målet är en center-vänster allians som stoppar Berlusconi. Det är också drömmen i Bryssel, Berlin och Washington. Men det kan visa sig vara rent önsketänkande med tanke på det populistiska missnöje som florerar både till höger och till vänster. Mardrömmen är ett återfall i stor politisk oreda.   

Rolf Gustavsson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".