Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Läs Katarina Hedréns text

Spegelneuroner kallas de, den grupp av hjärnceller som forskarna menar spelar stor roll för hur vi människor blir en del av ett sammanhang. När riktigt små barn iakttar hur människor i omgivningen pratar och rör sig händer det magiska saker i deras hjärnbark: för där ser det ut som om det var spädbarnen själva som pratade och gick. Små barn kan ju lära sig alla språk, och socialiseras in i alla sammanhang så för dem finns inte vi och dom. Vilket, som bekant, är en inställning som inte varar för alltid.

MUSIK UR BIRTH OF A NATION

Och kanske är det filmens fel. När DW Griffith gjorde världens första actionfilm Birth of a Nation för snart hundra år sedan, var det en film med tydliga hjältar och skurkar, där hjältarna, beklämmande nog, tillhörde Ku Klux Klan. Så samtidigt som filmens framgång helt och hållet vilar på vår förmåga att identifiera oss, fick den alltså också rasismen med modersmjölken. Så åt vilket håll ska vi då titta om vi är mer intresserade av att identifiera oss med omvärlden än att måla upp den som en fiende?

Kanske mot Afrika. På lördag inleds den panafrikanska filmfestivalen Fespaco i Ouagadougou och inför det ska Katarina Hedrén, som är filmfestivalsarrangör och filmskribent, verksam i Sydafrika, dela med sig av sina tankar om varför afrikansk film gör oss europeer lite smartare.

Ända sedan filmens barndom har mediet använts för att förmedla budskap och värderingar. Film saknar motstycke när det handlar om att skapa möjligheter till identifikation och förståelse, och funkar förstås lika bra när syftet är det motsatta: att skapa splittring genom fokus på verkliga och inbillade skillnader på grund av nationalitet, etnicitet, religion, sexualitet och andra oväsentligheter

Vår förmåga till sympati och antipati manipuleras skickligt av filmskapare med särskilda agendor, och andra som trots goda intentioner, reproducerar förenklande och förvanskande skildringar av dem som identifieras som ”de andra”.

En av de första som förstod filmens genomslagskraft var regissören Griffith som efter det amerikanska inbördeskriget, 1915, gjorde den enormt populära Nationens Födelse med ett budskap om vit enighet och överhöghet.

Om Griffith är ett extremfall behöver vi inte leta länge efter nyare filmer som inte lika lätt kan anklagas för att ha en uttalad rasistisk agenda även om deras budskap faktiskt är lika rasistiskt. Ett exempel är Susanne Biers succéfilm Hämnden med Mikael Persbrandt i en av huvudrollerna. Filmen vann en Oscar för bästa icke-engelsk-språkiga film 2011 och utspelar sig i Danmark och Sudan.

Biers oförmåga att teckna de sudanesiska karaktärerna med samma omsorg som de danska och den svenska blir tydlig när vi växlar mellan Danmark å ena sidan, där karaktärerna inte är enbart goda, men skildrade med komplexitet och medmänsklighet, och Sudan å den andra, där en bindgalen och ond krigsherre och hans oskyldiga hjälplösa offer bor.

Jag tror inte att Biers intention var att hetsa mot sudaneser på samma sätt som Griffith hetsade mot svarta. Däremot tror jag att hennes oförmåga att applicera samma nyanserade blick på sudaneser som på skandinaver beror på en oförmåga att se sig själv i människor av en etnisk och geografisk bakgrund alltför avlägsen hennes egen. Resultatet är en ojämn film som varvar finstämt utforskande och en vilja att förstå, med endimensionella och stötande karikatyrer.

Det är inte en naturlag att afrikanska regissörer gör nyanserade rättvisande filmer om Afrika och afrikaner, och att andra regissörer automatiskt misslyckas. Men det är svårt att inte se ett samband mellan svenskars – och för den delen danskars – förmåga att lättare identifiera sig med amerikaner, britter och fransoser än med algerier, burundier och senegaleser (både de som bor långt borta och de som har flyttat närmare).

Regissören Alain Gomis tredje långfilm Tey (Idag) skildrar en man, Satché, som vandrar genom Senegals huvudstad Dakar från sin mors hus till det hem han delar med sin fru och sina barn under hans sista dag i livet.

Under promenaden konfronteras Satché med avgörande aspekter av ett liv som spänt över två kontinenter och växlat mellan närhet, ensamhet, glädje, besvikelse och förhoppningar. Han tillbringar en trevlig stund som övergår i bråk tillsammans med goda vänner och tittar in till en gammal flickvän (eller är hon hans älskarinna?) för ett tvetydigt samtal på vägen. Satché passerar också den man som skall genomföra den rituella tvagningen av hans döda kropp dagen efter.

Under 90 minuter fångar Alain Gomis – utan att gå in på detaljer – både det mest extrema och det mest vardagliga av ett rikt liv som är på väg att ta slut. Vad som betyder något är inte vad som har hänt när, utan att hans liv kunde ha tillhört vem som helst av oss. Filmens lugna takt och minimalistiska still ger utrymme för publikens egna tolkningar och projiceringar och ger oss möjlighet att minnas våra egna upplevelser av glädje, lust, rädsla och sorg. Vi påminns om att dessa upplevelser är universella och oberoende av var vi bor, vem vi älskar och vår hudfärg.

Alain Gomis, som är av fransk-senegalesiskt ursprung erbjuder oss en fantastisk, men inte unik, möjlighet att se oss själva i Satché och att se Satché i oss. Att han är senegales (men spelas av poeten Saul Williams som är amerikan) har egentligen ingen betydelse och inte heller att promenaden går genom Dakar istället för New York eller Malmö. Vad som betyder något är att Satché har en mor. Han träffade någon, bröt upp och träffade en annan. Han har barn, vänner och obearbetade konflikter. Han är rädd för att dö. En beskrivning som passar in på Griffith, Bier, dig och mig.

Vad som gör Alain Gomis’s film så fantastisk är att han fokuserar på det allmänmänskliga. Det som förenar oss och tillåter oss att se bortom inbillade skillnader. På så sätt hjälper oss att bli lite trevligare människor och faktiskt lite smartare.

Katarina Hedrén

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".