Läs Jan Normings text

Jag såg en notis för ett tag sen. Angelica Garnett var död. Plötsligt mindes jag, blev varse ett spår bakåt i tiden. Det är några år sen nu. Jag var i London och ville veta mer om Bloomsburygruppen. Klassiska Foyles, bokhandeln på Charing Cross Road borde ha något.

  Tredje våningen, ekonomi, sa ett av biträdena. Trodde han att det rörde sig om ett transnationellt företagskonglomerat? Jag letade på avdelningen för biografier i stället. Vad exakt är the Bloomsbury Group, ropade en ung tjej till sina kolleger. En av dem visste. Vi har inte så mycket här men gå till The Bloomsbury Workshop.

  Men vi tar det från början - Hyde Park Gate för ett drygt sekel sedan. På något sätt var det där och då Bloomsbury blev till, i spänningsfältet mellan Vanessa, Thoby och Virginia, syskonen Stephen. De tre var tillsammans med brodern Adrian barn till Sir Leslie, författare, kritiker och alpinist, Thackerays svärson, Lord Alfred Tennysons förtrogne och en av sin tids mest uppburna kulturpersonligheter. 1895 dog hans hustru och barnens mor. ”Den sköna, bleka, tragiska Julia”, skrev Henry James, vän i familjen.

  På adressen Hyde Park Gate bodde också, förutom ett halvdussin tjänare, barn från makarnas tidigare äktenskap. I detta hus försmäktade de unga kvinnorna från tidiga tonår nästan ett decennium under en älskad men fruktad faders stränga och lynniga regim. Sir Leslie dog 1904.  

  Syskonen bröt taffeln, gossarna Duckworth från Julias första äktenskap och barnen Stephen gick skilda vägar. Det sades att halvbröderna i flera års tid förgripit sig på systrarna. Från 22 Hyde Park Gate flyttade Vanessa och Virginia med Adrian till 46 Gordon Square, från Kensington till Bloomsbury, från en epok till en annan.

”Allt skulle bli nytt”, antecknade Virginia senare. Men det nya händer i det gamla, är märkt av det förflutna. Ändå. Det var så det kändes. Som om de höll på att lossna ur det förgångna. Träden på Gordon Square avtecknade sig skarpt mot himlen, varje litet löv. ”Everything was on trial.”

  Det finns ett annat sätt att börja. Man kunde säga något om Cambridge, om Thoby Stephen och hans vänner, den excentriske Lytton Strachey vars fäder skurit lagrar i Indien, allvarsmannen Leonard Woolf från Putney, son till en judisk advokat, atleten Clive Bell, fallen efter en kolgruva i Wiltshire, geniet John Maynard Keynes, kommen ur solid akademisk tradition, och några till, alla medlemmar i det berömda, hemliga och avundade sällskapet Apostlarna med anor från Tennyson, the select few, invigda, utkorade. Thoby förde dem samman, systrarna och apostlarna.

  Efter Cambridge skingrades vännerna, Thoby återvände till London, Leonard for till Ceylon som tjänsteman i kolonialförvaltningen. Clive gjorde sina första lärospån som konstkritiker i Paris, Maynard arbetade vid Indian Office. Ensam kvar i Cambridge var Lytton, överliggaren och originalet som omsider skulle slå dem alla, också sig själv, med häpnad.

  Torsdagskvällarna vek syskonen på Gordon Square för vännerna, det började tigande och trevande. Men snabbt blev det en vana och ett behov, de avhandlade konst, politik och filosofi, slappnade av och vecklade ut sig i soffhörnen, hämningarna släppte och en kväll sa Strachey ”sperma” och någon annan ”knulla”. Senare skrev Virginia att det aldrig föll henne in att öppenheten kunde bero på att de flesta av dessa unga män inte kände sig dragna till kvinnor.

  1906 gjorde syskonen Stephen en resa till Balkan, Grekland och Turkiet. Hemkommen insjuknade Thoby i tyfus. Tre veckor senare dog han, den vackre och vänfaste Thoby, Vanessas och Virginias livs älskade, dyrkad lillebror och avgudad storebror, ständigt föremål för systrarnas kärleksfulla omsorger och inbördes rivaliteter. Han skulle alltid finnas där, makar, älskare och vänner skulle komma att inordnas i en sorts frånvaro, ett givet mönster, relationerna formera sig som järnfilspån i magnetfältet mellan systrarna och den döde.

  Vanessa gifte sig kort efter med Clive Bell som friat enträget. Virginia och Adrian tog sitt pick och pack och drog till Fitzroy Square på andra sidan Tottenham Court Road. Granne var Maynard Keynes och hans älskare, den unge målaren Duncan Grant.

Gordon och Fitzroy delade nu lika på torsdagarna. Det var inte fråga om att hålla salong, Bloomsbury var en slutnare krets, ett sällskap för inbördes beundran, menade många. Skalbaggar, skrev D. H. Lawrence. Virginia själv liknade dem vid lejon.

  Småningom kom Leonard Woolf hemseglande från Ceylon. Han friade till Virginia, uppmuntrad av Lytton som själv gjort det, och fått ja. Dock hade båda han och föremålet för hans ömma låga ångrat sig inom ett dygn. Men Leonard och Virginia fick ett liv som kompanjoner i kärlek och arbete. Deras lilla förlag Hogarth Press gav ut det mesta av Virginia Woolf. Dessförinnan hade hon debuterat med The Voyage Out på halvbrodern Gerald Duckworths förlag. Samme Gerald som av Thoby Stephen beskylldes för att ha sexuellt ofredat Vanessa och Virginia som barn och unga flickor.

  De bar sina sår, sina döda, sina förluster, var och en på sitt sätt, Vanessa lugn och metodisk, Virginia vibrerade och nervig. Men deras inre landskap, hur såg de ut - Vanessas en aktiv vulkan, Virginias en gnistrande glaciär?

  På åttiotalet var Tony Bradshaw börsmäklare. Vid ett tillfälle flög han till Kanada i affärer. Halvvägs över Atlanten la han ifrån sig aktieöversikter och kvartalsrapporter och tog fram en blå bok som hans hustru stuckit till honom, Leon Edels Bloomsbury – A House of Lions. Från det ögonblicket var Tony Bradshaw förlorad. Han och hustrun hade talat om att öppna antikvariat och galleri. Nu gjorde de slag i saken och Tony lämnade City.

  Inne på en gård ett stenkast från British Museum hittar jag till sist The Bloomsbury Workshop. Det lilla rummet är fyllt med Bloomsburys förstaupplagor, romaner, biografier, memoarer, målningar, en ask från Omega, ett fat av Quentin Bell, Vanessas son med Clive.

  Galleristen ber mig komma igen på kvällen. I skymningen går vi över gården och upp till hans lägenhet. Delar av året lever han i Zimbabwe. Om ett par veckor ska han återvända till sin afrikanska farm dit han bjudit vännen Angelica Garnett.

  Garnett var Vanessa Bells dotter. 1985 gav hon ut sina memoarer, Deceived With Kindness: A Bloomsbury Childhood, en uppgörelse med Bloomsburys självförhärligande och utlevande stil. Allt var tillåtet, allt utom att vara vanlig. Men författaren visar hur dessa fria själar var snärjda i ett nät av viktoriansk konvenans. Först som sjuttonåring fick Angelica veta att hennes biologiska far var Duncan Grant, inte Clive Bell. Ett barn som inte vet vem som är vem blir förvirrat. När hon som vuxen betraktar sig i spegeln ser hon en vaghet, nästan ett hål, där hon själv skulle ha varit.

  Tony Bradshaw gräver fram en underbar bricka från Omega som ska lånas ut till Italien. På väggarna hänger målningar av Vanessa Bell, Duncan Grant och Roger Fry. Men det var inte konstnärskapen som först fångade hans intresse. Strängt taget fanns ju bara två innovatörer av rang i gruppen, Virginia Woolf och Maynard Keynes, hon inom den litterära fiktionen och han inom den ekonomiska teorin. 

  Nej, det var annat som lockade, deras vardag, liv och arbete, inbördes band, korsvirket av förälskelser och kärlek i lejonens hus, den incestuösa laddningen, det androgyna, det kluvna, den muntra desperationen mellan utlevelse och sublimering, men framför allt vänskapen som uthärdade allt, till och med kärleken.

  På kartorna följer jag med pekfingret vänskapens utbredning och geografi, London skala 1:10 000, Wales och södra England i Times Concise Edition, orterna, husen, Asham, Monk’s, Charleston, och Tilton, Bloomsburys lantliga filial rakt söderut på nollmeridianen, nära kusten, stilla sommarnätter hördes första världskrigets krevader från andra sidan Engelska kanalen, och torgen i Bloomsbury, Gordon och Tavistock rygg i rygg, Fitzroy vid sidan om, Brunswick, Regent och Mecklenburg längre bort, deras älskade torg.

  Jag köper en Walker’s Guide. Om ett par månader har träden slagit ut på Gordon Square, som när Virginia stod i fönstret. Östra sidan är befolkad av det förflutnas skuggor. Det är bara London Councils blå skyltar som erinrar om det som var. På nummer 46, syskonens Stephens första adress, flyttade Keynes in 1916. Där levde han trettio år med hustrun, den ryska ballerinan Lydia Lopakova, i ett till synes lika lyckligt förhållande som med Duncan Grant. Det är sånt som aldrig upphör att fascinera Tony Bradshaw.

  De nomadiserade mellan adresserna men höll sig till Bloomsbury, levde där med ett slags seismisk känsla för platsen. Under Blitzen blev delar av kvarteren grus och aska. Virginia Woolfs hus på Tavistock Square träffades av tyska bomber. Själv fyllde hon fickorna i kappan med sten och gick ner i floden Ouse. Hon plågades i perioder av depression. Jag orkar inte längre, stod det på en liten förtvivlad lapp till Leonard.

  Orden och bilderna finns kvar. Men inte rummen som de såg ut. Så när som på Charleston Farmhouse med Vanessa Bells och Duncan Grants målade väggar, dörrar, öppna spisar och skärmar, och mattor, textilier och porslin från Omega, det ser ut som om de bara var ute en stund, ett litet bevarat hörn av en förlorad värld. Den sista att minnas den världen var Vanessas och Duncans dotter Angelica Garnett. Hon dog i maj förra året. Längre sen är det inte.   

Jan Norming

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".