Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Läs Påhl Ruins text

Ja valresultat och valkampanjer – det är vad nyhetsrapporter brukar rapportera om men minst lika viktig för demokratin är hur samhällsengagemanget ser ut på det lokala planet, hur du och jag engagerar oss i föreningar och olika typer av frivilligtarbete i det som, med en luddig term, brukar kallas ”det civila samhället”. Det sägs att tilliten till våra medmänniskor är som störst här i Norden, men det räcker med att åka över Östersjön för att komma till länder med en helt annan historia och ett helt annat förhållande till vad det innebär, att göra saker ihop. Frilansjouralisten Påhl Ruin, bosatt i Litauen, ska reflektera över det.

Min son spelar fotboll i en klubb här i Vilnius. I somras berättade en pappa om hur sur han var på tränaren. Full av indignation kritiserade han både brister i träningsmetoder och usel matchplanering. Problemen har pågått länge nu, sa han, och många föräldrar höll med honom. Du kanske borde kalla till ett möte med tränaren, föreslog jag. En god idé, tyckte pappan. Därefter har många månader passerat. Men inget initiativ har tagits.

Att en grupp vuxna i Litauen drar sig för att gå samman för att lösa ett gemensamt problem är tyvärr inte unikt för pojkfotbollen. En dag upptäckte min litauiske vän en fuktfläck på väggen i sin bostadsrätt. Det visade sig vara ett sprucket rör, som snart skulle orsaka fuktskador även i lägenheterna längre ner. När han frågade sina grannar om en gemensam investering i ett rörbyte sa dom - nej. Det var inte deras problem. Inte än i alla fall.

Mina erfarenheter av fotbollsföräldrarna och min väns kamp med grannarna illustrerar ett centralt problem i dagens Litauen och i stora delar av Öst- och Centraleuropa: Oviljan att ingå i kollektiva aktioner. Fotbollsföräldrarna knyter hellre näven i fickan än går samman för att försöka lösa problemen.  Min väns grannar förstod säkerligen att de skulle tjäna på att omedelbart byta det läckande röret, men den spontana reaktionen blev inte ”det här fixar vi snabbt tillsammans”. Den blev istället: sköt du ditt, så sköter jag mitt.

Till problembilden hör också en bristande tillit till sina medmänniskor. Vid ett annat tillfälle tog min litauiske vän initiativ till att byta ytterdörren till huset, en sliten gammal dörr från Sovjettiden. Den här gången fick han med grannarna på ett byte. Han erbjöd sig att ta in anbud och sköta upphandlingen, vilket skulle vara en mycket billigare lösning än att överlåta jobbet åt det företag som sköter det löpande underhållet av fastigheten. Nej, grannarna ville inte ge ansvaret åt honom. Dom förstod förstås att det skulle vara mer ekonomiskt att låta min vän samla in pengar och köpa en ny ytterdörr. Men kunde dom lita på att han inte skulle lura dom på pengar? Nej, säkrare att låta en firma sköta det - trots merkostnaden.

Detta bristande intresse för att lösa saker gemensamt sträcker sig långt utanför det egna huset eller de egna barnens fritidsaktiviteter. Människor drar sig också för ett bredare engagemang i samhällslivet. Endast var fjärde litauer är medlem i en frivilligorganisation; i Västeuropa är snittet varannan person. Blott 4 procent av litauerna är med i facket, jämfört med 23 procent i Västeuropa. Demonstrationer är ovanligare i Litauen och andelen människor som undertecknat någon form av protestskrivelse är mindre. Det civila samhället är, helt enkelt, väldigt svagt.

En forskare på området berättar för mig om en märklig detalj: vissa av dom människor som för drygt 20 år sedan tillsammans sjöng ut sin protest mot Sovjetstyret svarar i enkätundersökningar att dom aldrig deltagit i en demonstration. Så avlägsen känns den tiden idag, att människor rentav har förträngt sin egen medverkan. 1989 kunde dom bilda en 60 mil lång mänsklig kedja från Vilnius via Riga till Tallinn; idag säger dom flesta att dom bara skulle delta i gemensamma aktioner om deras vänner är med. Då kämpade man för att återfå sitt nationella oberoende, vilket naturligtvis var en oerhörd drivkraft. Och idag? Ja, idag krävs en lång rad små och stora och oglamorösa beslut för att skapa en fungerande demokrati. Det är en helt annan uppgift.

Dagens skepsis mot att delta i frivilliga gemensamma aktioner är ett arv från Sovjettiden. Då var frivilliga aktiviteter allt annat än frivilliga. Min vän berättar att redan som 8-åring blev han tvungen att gå med i en organisation som skulle hylla revolutionen. Och så fortsatte det. Gemensamma aktioner var något som överheten tvingade fram, inget som man själv valde att delta i.

Men oviljan att engagera sig beror också på ett ointresse hos dagens beslutsfattare att höra folkets röst. Den som vill påverka politiken har svårt att nå fram. Kommuner och partier är alldeles för slutna organisationer. Inte heller frivilligorganisationerna är tillräckligt öppna för nya medlemmar och nya idéer.

På senare år märks ändå en liten ljusning. Frivilligorganisationerna har fått en tyngre roll i samhällsdebatten. Och studier visar att människors tilltro till varandra ökar. Min vän fick till sist med sig grannarna på ett rörbyte. Och han berättar om bekanta som i sina flerfamiljshus numera samarbetar både då trapphus ska renoveras och snö ska skottas.

Påhl Ruin

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".